Det har inte riktigt gått att få in i skallen att semester väntar. Jag har mer eller mindre fått påminna mig varje dag genom att säga högt "-Vi åker till Miami"..
När jag kom hem från jobbet idag var ingenting förberett inför resan. Eller jo, H har fixat med allt sånt där som biljetter, växla pengar, kontrollera pass, visum osv. Men för egen del hade jag inte ens fixat en väska. Vilket min man snabbt åkte iväg och ordnade.. Nu är iallafall väskan packad, lägenheten damsugen och reseoutfiten framtagen. Tillsammans med lite läsning till flygningen står väskorna i hallen, allt är som sagt iordning utom en sak. Mitt samvete..

Samtidigt som vi packade våra väskor satt en liten fundersam och uppgiven hundkille och tittade på, vad skulle hända för han mån tro? När jag i nästa vända tog fram den väskan han haft sen liten valp och packade den med mat, godis, leksaker, gosedjur och plastpåsar, då väcktes en enorm lättnad och glädje i hans kropp. Svansen gick på högvarv och troget följde han varje steg jag tog i lägenheten.. Han tror att han ska få åka med! Så besviken han kommer att bli imorgon när det inte blir så.. Jag tröstar mig med att tänka på hur bra han kommer att ha det med mysiga dagar hos M och L, de är högst kompetenta Bossepassare. Men det kan liksom inte hjälpas att det värker lite i mitt mattehjärta att åka ifrån min hundbebis..