Vi försöker titta på semesterplaner inför sommaren. Cypern, Kreta, Kos eller Rhodos? Ensamma eller med vänner? I juni eller juli? En eller två veckor? All inclusive eller inte? Många frågor och inga självklara svar.

Det som annars känns så roligt att planera är nu svårt att känna genuin glädje inför. Men jag vet att man ska göra det ändå, det är så det måste vara i livet när tuffa tider hänger sig över, att man gör sådant man annars skulle tycka vara roligt. Då läker själen och man håller sig uppe från att hamna allt för djupt.

Ikväll är vi hemma, äter pizza och pussas. Imorgon gör vi någonting välbehövligt, vi åker på SPA med våra fina vänner Vilahamn. De gjorde det enkelt för oss, inte behövde vi fundera eller känna efter vad som skulle vara bra. Istället så bokade de och sa "Nu har vi bokat och tänkte bjuda er på SPA-helg". Det är vi så tacksamma för!

Är det något som är skönt när man är i det läget vi är nu så är det när andra tar beslut åt en, stort som smått. "Vi ses den tiden, vi går dit, vi äter det här, osv."

Så känner sig någon manad att planera vår sommarsemester?