Vi hade många vänner den här sommaren som väntade smått. Jag har nog nämnt det förut.. Två av H:s närmaste vänner har väntat på att bli föräldrar för första gången. Tänk i våras var de tre, de var tre förväntansfulla unga män, födda samma år, som följt varandra åt. De har upplevt tonår, konfirmation, 18 års dagar, student och många fler stora händelser i livet samtidigt, samma år. Nu skulle de bli pappor, samma år.

Till glädje föddes en liten kille inatt. Om bara några veckor kommer nästa grabb. Tre små söner till tre stolta fäder. Men bara två som får uppleva faderskapet, som får göra den resan alla förtjänar att få efter att ha längtat, väntat och börjat älska sitt kommande barn.

Det är nästan ironiskt, att det just blir så många små killar.. Kan man säga så? Ironiskt. Eller är det helt enkelt bara otroligt sorgligt.