Vår son har sedan några veckor tillbaka fått sin plats i jorden. Östra kyrkogården i Göteborg.

Jag cyklade dit idag, satte mig en stund och pratade med honom. Det var vackert, solen sken och fåglarna kvittrade. Färgexplosion från blommor, träd och grönska.

Kroppen efter Stig ligger där, men hans själ är närmare oss. Den är i himlen och i oss på samma gång. Jag behöver inte vara på kyrkogården för att prata med honom, han är med mig var jag än är.

Jag har inte släppt längtan efter honom eller saknaden av honom. Häromdagen hamnade jag på HM:s barnavdelning för att hjälpa en vän att hitta en solhatt till sin bebis. Helt plötsligt fann jag mig själv stå med en tröja i händerna, en tröja till Stickan. Om något år eller två skulle den passa bättre, tänkte jag. Det är som att jag väntar på att han ska komma tillbaka, att jag ska få ha honom igen..

Det enda jag såg bland kläderna var de som var ämnade åt killar. Det var som att min hjärna sållade bort sånt som var rosa, sött, hade volanger eller rosetter. Innan jag fick min pojke kunde jag vara inne i en barnbutik och se hela utbudet. Nu såg jag bara sånt som skulle klä vår kille.

Jag fick gå ifrån barnavdelningen, den är inte för mig, inte för oss eller vår familj. Där finns kläderna för dem som inte har ett änglabarn.