Det blir så märkligt för mig att se hur livet fortsätter utanför dörren. Många skrattar, säger att de njuter av sol och ledighet. De ska fira påskafton.

När jag läser mina inlägg ett år tillbaka så känns kontrasterna oändliga, jag skriver hur jag älskar påsken och vad den betyder för mig. Kommer det kännas så igen?

Då jag känner avund så är det inte för att jag vill byta liv, jag vill bara slippa sorgen. Någon annans barn har inget med mig att göra mer än att jag bli avundsjuk att andras barn har fått leva men mitt skulle dö.

Innan kunde jag föreställa mig känslorna som man känner för sitt barn nu har jag dem. Att man kan älska så! Dyrka varje ansiktsdrag och beundra varje kroppsdel. Känna hur livet blir fulländat genom den lilla personen, i sin instinkt veta att man gör vad som helst för att skydda.

När jag hade honom hos mig på sjukhuset var jag som ett lejon, kraftfull med ett bevakande öga. Ingen fick på något sätt skada min pojke, ingen fick lov att göra annat än beundra. Precis det gjorde personalen, de rörde sig långsamt, tog i honom försiktigt, sa att han var fin, välskapt och perfekt. När min älskade man klappade honom och pratade med honom betraktade jag, en stark man med sin sköra son. En man som bara ville ställa allt till rätta men var maktlös.

Det blir så märkligt för mig att se hur livet fortsätter utanför dörren. Många skrattar, säger att de njuter av sol och ledighet. De ska fira påskafton.