Nu ligger jag här, en natt till.. Vaken, utan svar. Jag kan inte förstå? Hur ska jag förstå? Ett friskt barn, det fanns inga fel på Stig. Inte heller mig. Vi hade enligt läkarna bara en fruktansvärd otur, vi prickade in chansen av någon promille. Jag drabbades av en inre infektion som i blixtfart satte igång förlossningen. Hade den bara inte gått så fort då hade vi kunnat behandla den och troligtvis hindrat förlossning och räddat Stig.

Kan någon sätta sig in i det? Kanske vem som helst gör. Jag väntade ett barn, ett så efterlängtat barn och på loppet av timmar var det förlorat på grund av otur. Varför skulle vi ha den här "oturen"? Är det svaret på varför graviditeten innebar så mycket oro, för att jag vet hur förbannat skört livet är.

Vi ska behöva se våra vänner få bebisar i sommar och höst, det väntas många bebisar. Vi ska försöka glädjas, det måste vi göra för barn är gåvor och det är små mirakel som kommer till jorden. Det är bara det att vårt mirakel inte lever mer, vårt mirakel kommer vi aldrig få se lära sig krypa, gå eller säga sina första ord. Varje bebis kommer påminna oss om det. Varje mage som växer skär i mitt bröst för jag vill att min fortfarande ska växa. Varje mamma som får ta hand om sitt barn kommer att påminna mig om att jag är mamma, men jag har inget barn att ta hand om..