Smärta

Jag har knappt kunnat sova. Sömntabletter som hjälper bara någon timme sedan vaknar jag. Alla tankar, all sorg, all saknad.

Nu är mina bröst så hårda, de ömmar och vill ge mat. Vill ge mitt barn mat. Jag vill ha honom nära mitt bröst, få ha min stund tillsammans med honom som vi haft varje morgon. För varje morgon har jag vaknat av hans sparkar, kullerbyttor och puffar i min mage, då har jag pratat med honom. Men han är inte där. Han är inte intill mig. Min bebis är inte hos mig och jag får panik! Det känns som jag är förvirrad, en mamma som tappat bort sitt barn.

Jag tar upp min mobil för att se på bilden på honom. Vill inget hellre än att bilden ska vara verklighet av en levande Stig som ligger i sin filt, och att det inte är min telefon utan det jag ser framför mina ögon är här och nu och levande.

Jag är så mycket mamma som någon kan bli, men mitt barn lever inte längre.


Kommentarer
Postat av: Hanna

Vad ledsen jag blir när jag läser vad som hänt dej... Jag kom över din blogg för ett tag sen via Vilahamn, det har varit roligt att följa dej och det riktigt skär i mitt hjärta att höra vad ni går igenom. Inget någon någonsin borde få uppleva. Ta hand om varandra. Kram från Hanna

2013-03-23 @ 14:47:31
URL: http://hannashealthybalance.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0