Faller...
Jag visste det, att det var på gång ikväll, fallet. Det går inte att göra sig fri ifrån, det går inte att slippa undan för det kommer och då är det fritt fall och inget fäste. Fallet ner i den djupaste av sorger, när klumpen i magen växer så det känns som syrebrist.
Saknaden av min pojke är så stor så att jag inte kan andas. Mina tankar hoppar mellan det som var och det som skulle bli. Så som hans favoritplats i min mage.. Mina glädjetårar efter rutinultraljudet i v 18 då jag för första gången vågade säga det högt till H och tro på det -"Vi ska bli föräldrar, älskling du ska få en pojke". När jag fick hem en underbar ljusgrön body med kaniner på och la den över min mage, -"Den ska du ha på dig när du kommer ut mitt hjärta"...
Nu är allt över och jag ligger krampaktigt och håller i bodyn, skriker "Varför??".
Jag tänker på när vi i vecka 15 hörde hjärtljuden för första gången och hur jag bokstavligt svävade på moln ut ur rummet.
I nästa stund ser jag hans ansiktsdrag framför mig, den lilla överläppen, näsan och de lite sneda ögonen. När vi låg där och han hade kommit ut så tog jag hans lilla hand och la den så den greppade kring mitt finger. De små helt perfekta fingrarna... Om jag bara kunde få känna dem igen. Om bara hans hand rört på sig. Om bara livet kunde fånga upp mig och få mig lycklig igen.
Fina Linda... Fina Stig... Jag önskar så att jag kunde svara på din fråga "Varför?"...! Jag önskar att man kan spola tillbaka och göra allt bra igen <3
Kramar och tankar
<3
<3
<3
Linda. Du känner inte mig men jag har läst din blogg i flera år. Nu tänker och ber jag för er varje dag. Jag vet att inget jag skriver kan göra det lättare för er men ni finns i tankar runt om.
varma hälsningar från mig
Tack Maria.
Tack för din kommentar och tack för att jag/vi finns som böneämne för dig. Det värmer att höra..
Kram
Linda min älskade vän! Har stirrat på min ipad i över 10 minuter och tårarna bara rinner. Jag kan inte föreställa mig vilken smärta det är att mista sitt barn. Det gör alldeles för ont. Jag tänker på det ofta, men försöker vifta bort känslan för den är så fruktansvärd smärtsam. Varför Stig!? Du ska ju vara hos världens finaste mamma och pappa. Du skulle fått så mycket kärlek och en fantastisk grund att stå på. Jag är så fruktansvärt ledsen! Kärlek och styrka till er <3
Maria Wingfors: <3
Så fint skrivet och sorligt på samma gång! Beklagar så att er lilla Stig inte får vara hos er på rätt sätt! <3
Ja, Varför?, den frågan har även jag ställt mig såå många gånger! Varför händer sånt här. De som säger att allt har en mening har aldrig förlorat sitt barn! För att förlora sitt barn har ingen mening... Det är bara så fel! Världen är orättvis!
Men jag är övertygad om att de har det bra i himlen, med mycket bus och lek, men det jobbiga är att de hade såklart haft det bättre här hos sina föräldrar på jorden! Jag måste iaf tänka så, att de har det bra i himlen, annars orkar jag inte med allt!
Kom ihåg att lyssna på kroppens signaler och gör bara det som känns bra för dig, vad än någon annan säger!
Många kramar till dig från mig! Änglamamma till Emi, min son, min ängel! <3
Emil ska det ju stå, min fina son Emil! <3
Stor Kram till dig med Malin. Tack för din kommentar /Linda
