Bland fotoalbumet på telefonen ligger minnena från tiden med vår bebis. Tiden som var så full av drömmar, framtidstro, glädje och overklighet. Det var overkligt att ha vårt kärleksbarn växande i magen, han som var så efterlängtad.

När jag tänker på ultraljudet känner jag lycka och sorg på samma gång, lycka för att vi fick veta att allt såg bra ut, lycka av tänka tillbaka på hur han under hela ultraljudet låg och lekte med sina fötter, lycka över att få veta att det var just en liten han.

Det var så verkligt efteråt, då förstod vi att det var på riktigt. Vi skulle ha bebis, vi skulle få en pojke. Men det är samtidigt så sorgligt att tänka på att det inte fick bli så, att det inte fick bli det vi drömt om och längtade efter.

Några veckor senare skulle förlossningen sätta igång, för tidigt. Alldeles för tidigt men bara en vecka för tidigt för att resurser sätts in för att rädda barnet. Vår kille, vår älskade, vackra, efterlängtade pojk var bara en vecka för liten.. Det är så ofattbart och livet är så märkligt. Hur ska jag någonsin kunna förlika mig, finna någon tröst i den obesvarade frågan varför? Ingen önskar bort sitt barn, och jag vill inte ha en sekund ogjord med Stig men jag önskar bort den smärtan jag måste bära, uppleva och hantera. Den är helt enkelt obeskrivlig.