Imorgon ska jag ha morgonbön på jobbet. Hela veckan har det funnits två ämnen som cirkulerat hos mig att ta upp på samlingen. H fick hjälpa mig att bestämma och han valde ämnet tacksamhet. Det är så märkligt hur något så hemskt som att förlora sitt väntade barn kan skapa en känsla av tacksamhet. Till en början var vi bara arga, jag kunde inte vara tacksam för någonting och jag kunde inte förstå vad min tro var till för. Varför har jag gått och dragit runt och räknat med den hela livet? 

Det tog sin tid. Och jag förstår mer varför.. Självklart inte varför vi förlorade Stig. Det kommer nog att bli min första fråga när jag kommer till himlen. Men jag förstår varför jag har en tro och jag har märkt att frågan varför är inte lika viktig. 

Det finns någonting annat jag har fått, vilket är det paradoxala att känna enorm tacksamhet. För det jag har, för det som är bra, för hälsa, kärlek, nära och kära. För gåvan som livet är och hur vackert det får lov att vara. En genuin tacksamhet för livet. Vi har blivit burna genom sorgen, och det finns bara en att tacka för det, Far i himlen. Genom alla medel, genom vänner, familj, människors kärlek och omtanke. Han har använt precis det vi har behövt för att kunna våga se en ljusare morgondag.