Jag mår fint, bättre och bättre men är lite mörbultad i skinkor och svanskota. Känner mig överväldigad av att ha vår lille kille hos oss, att allt har gått bra. Han är inte särskilt lik någon av oss (vad vi kan se) men han är typ i samma storlek som jag var när jag föddes 3020 gram och 48 cm lång (jag vägde 3050 g och var 49 cm). Stig var ju väldigt lik mig över munnen men H har kanske mer av sin pappas utseende. Jag har mitt i all lycka givetvis tänkt en del på Stig, att vi inte fick uppleva det här med honom och att H inte får ha sin storebror. Att jag aldrig kan glömma.. Någon sa till mig en gång att när ni får ert nästa barn så kommer inte minnet och sorgen efter Stig vara lika stor.. Så kanske den personen tror att det är men så fungerar det inte för mig iallafall. Minnena blir på ett sätt starkare med Stig, sorgen är densamma. Det H har gjort däremot är att få mig fullkomlig, en mamma med sin bebis -precis som det ska vara. En fru som beundrar sin make och far till hennes barn och får lov att njuta av att se kärleken och omsorgen som strålar. Får lov att se hur sin man vara den pappa han är! 

Vår prins är helt fantastisk, vårt mirakel som vi valt att ge namnet Herbert. Men redan blir det ofta att vi säger Hebbe.