Jag har förstått att det varierar mycket för olika mammor det där med amningen, det kan vara ganska besvärligt. Det blev också tydligare för mig nu när jag var tillsammans med andra mammor på sjukhuset. Personalen skämtade om att jag fyllde frysen och med mig hem fick jag en kartong av småflaskor som jag pumpat under de fyra dagar Herbert inte kunde amma. När jag i ett nafs fyllde 1 till 1 1/5 flaska kom det mammor som kämpat länge för att få ihop till 10 milliliter. Det gjorde mig mer ödmjuk, det där med amning är inte så självklart och att sitta med sin bebis och känna att han/hon inte blir mätt måste vara oerhört kämpigt. Så snälla Ni där ute gör det som funkar för er! Jag blev ödmjuk på det sättet att jag uppskattar tiden med amning mer, ett av de "bekymmer" jag haft har varit bristen på frihet. Jag har ibland kännt mig låst. Men då vi stod så nära att förlora Herbert var tanken att aldrig få amma honom igen olidlig. Det är en underbar stund och nu njuter jag ännu mer av den när jag vet att Hebbe även tar flaska och om jag vill iväg på något en dag eller kväll så är frysen numera fylld av mjölk.