När den store H i familjen kom hem hade han med sig paket från posten och i det låg skor till H. Ursöta små Ralph Lauren. Haha.. En liten kille som blir bortskämd med presenter här kanske;)

Jag och A hade ett samtal om Gud, hon frågade mig vad som händer med min tro i allt som har hänt. Jag försökte förklara det som jag känner..

När H blev sjuk och behövde opereras så skickade jag ett mess till några av mina vänner att BE för honom, många av dem har ingen tro men jag frågade de ändå om att be för det skänker mig tröst. Vad skulle jag annars skriva? Vad kan jag annars önska att mina vänner ska göra? "Tänk på oss" det räcker inte för mig men "Be för oss" vilket då räcker med att man tänker - Gud, låt Herbert bli frisk. Klart. Mer än så behövs inte om man inte vill eller kan. 

Jag tror att Gud hör bön, jag tvekar aldrig på att Gud finns men ibland tvivlar jag på om han är något för mig.. Å andra sidan ramlar jag alltid tillbaka till honom. Där finner jag tröst, där får jag ut min ilska. Där kan jag och min man få tacka för det vi har och får. Jesus ger livet mening när det känns meningslöst, kärlek när livet känns grymt.

Frågan "varför?" är vi duktiga på att ställa oss och även om jag ställer den så vet jag att jag mår bättre av att låta bli. Många svar uteblir i livet och vi får acceptera det, vi mår bäst av att låta bli att tänka varför och förstå att vi aldrig kommer få alla svar. 

Någon kan välja att se det som hände efter Herbert insjuknade som tur och träff. Att jag inte gick ut till bilen lite tidigare och han fick sin andnöd där istället, då jag kanske inte förstått, uppfattat, trott han somnat eller liknande. Att det var lunch och alla läkare på vårdcentralen satt och åt vilket gjorde att de inte var upptagna med patienter. Att mina steg ledde mig till lunchrummet i lokaler jag aldrig varit i och så vidare.. Jag tror att vi fick hjälp, runt oss stod änglar och visade vägen, la en lugnande hand på både min axel och varje person som hjälpte Herbert. Jag tror på en Gud som led med oss, mig, Henke och Hebbe, såg oss plågas men som inte lämnade oss. 

 

Jag har sedan jag var liten och första gången fick höra "Gud har inte lovat att ditt liv ska vara enkelt, att du ska vara utan sorger men han HAR lovat att aldrig lämna dig" tänkt på de orden när jag blir arg, känner att livet är orättvist och tufft. Och jag vet bara en sak som är säker i mitt liv, utan min tro som alltid funnits där, i perioder mer påtaglig och aktiv, i perioder som en trygghet mer i periferin, ja utan den hade jag inte vetat hur jag skulle ta mig igenom livets tuffaste stunder, jag hade kännt mig så ensam. 

Sen är det klart att jag känner mig arg, rädd och ledsen ibland. Men då har jag också någon att vara arg på. Det hjälper mig att inte bli bitter. För det är jag mest rädd för i livet, att bli bitter och missunnsam. Sånna människor verkar ha det så tråkigt tycker jag.