Våga leva vanligt igen..


Jag har mina stunder då jag dippar, då jag känner mig rädd och orolig för när nästa sak kommer. Min familj är mitt allt och jag känner mig sårbar. På ett år har det hänt så mycket hemskt. Vi förlorade vår Stig, min pappa blev dödssjuk och Hebbe behövde nu hjärtopereras. Det har varit mer saker därtill, så som sjukdom och min farmors bortgång men hemskt nog har det varit så mycket annat att det sistnämnda knappt fått ta någon plats. 

Jag vet att ingen går skyddad, ingen har garantier. Vem som helst kan drabbas av att deras barn blir sjukt, vem som helst kan ha en dold eller oväntad sjukdom. Självklart är det inte något jag önskar någon men jag måste tänka så för att inte bli "för" rädd. Så jag inte blir tokig eller knäpp och till slut tror att det är vårt öde att drabbas av grej på grej. 

Idag kom min dipp när vi var på Ica och handlade, jag tyckte att en gammal hostig gubbe förföljde mig och min baby med sin hemska hosta. Att vi gett oss iväg och handlat kändes helt plötsligt ansvarslöst, vi borde inte vara där det finns mycket folk. När vi kom till Ica Maxi var det ganska glest med människor men allt eftersom vi var där så kom det fler och fler. Stressande. Å andra sidan så vill jag att vi som familj ska kunna leva "vanligt". Jag hade inte valt att åka till ett köpcentrum eller just nu umgås med småförkylda barn och vuxna men att bara sitta hemma och inne gör mig tokig. Så vad är ansvarsfullt egentligen? Var vi ansvarslösa som tog med Hebbe till mataffären? 

Ännu en fråga dök upp om man är ansvarslös om man befinner sig på ställen där man inte kan få bästa tänkbara vård till sitt barn? Om inte vi hade befunnit oss där vi gjorde när Hebbe insjuknade så kanske han inte hade levt idag. Några föräldrar vi lärde känna under sjukhustiden sa vid tillfälle "Man ska vara glad att man inte var i Thailand eller nått" och det är så sant. Många åker långt bort med sina alldeles små nykläckta och tänk vad som kan hända. Å andra sidan så kan det hända saker om man är 4, 8 eller 12 år också. Man kan sätta i halsen, få en allergichock, ha ett hjärtfel ingen upptäkt, bli biten av en orm eller.. Ja riskerna är oändliga. Men vart börjar och var slutar föräldraansvaret? Vi måste hitta vår balans, om det är att säkerställa att Herbert alltid har tillgång till bästa tänkbara hjälp eller inte det vet jag inte. Vad jag vet är att det är lätt att inte tänka på när man har ett friskt barn, men när man sett sitt barn totalt utsatt då kan man inte låta bli att tänka på det. Vi har nu ett friskt barn, och jag vill behandla honom så, jag vill leva så. Jag vill kunna åka till en stuga mitt på landet eller dit palmerna vajjar utan ångest. Men jag vill heller aldrig stå i ett läge där jag inte skulle kunna hjälpa honom. 

Som sagt. Jag har mina dippar men sån tur är också riktigt bra stunder. Ikväll tillexempel då vi myser hemma med god mat och godis, allt handlat på Ica. 



Kommentarer
Postat av: Evelina

Hej!
Ramlade in här av en slump, vi mailade lite förra året du och jag :) om allt som hänt med Stig, att vara änglamamma... Glädjen mig så att se att ni fått en till prins <3

Svar: Ja jag kommer ihåg dig Evelina! Tack för din kommentar. Ja det är härligt med vår Hebbe. Kram
Cut

2014-06-28 @ 08:51:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0