Denna dag får alla plus om det inte vore för att karln min är och spelar match ikväll och jag sitter ensam framför Idol med chipsskålen. Men varför denna entusiasm? Jo, vi har njutit av att sitta ute och äta (det är oktober!) en ljuvlig lunch på Barabicu. Maten var så god, alltså såååå god. En pumpasoppa och chevretoast.. Mmm. Sen var sällskapet underbart, det var min fina K. Och jag går på moln av kärleksrus till min Herbert. Det är nästan läskigt, för ibland är känslorna så starka och då drabbas jag av ångesttanken om jag skulle förlora honom. Jag tänker på Stig, hur livet hade varit om även han funnits med oss.. Jag blir rädd över smärtan som tog över mitt liv när vi inte fick behålla honom och kan inte föreställa mig om något hände Hebbe. Varje dag tackar jag Gud för allt jag har och får uppleva med min familj och son. Lyckan är så obeskrivlig, och därför blir sånna här dagar som idag att jag känner bara Wow! Livet! Yes!