Jag ska formulera de senaste dygnet.. Vet inte hur mycket detaljer jag klarar få med eller hur mycket jag orkar skriva. Fortsätter en annan dag i så fall..
Igår skulle jag till MVC på återbesök, Herbert som annars är så nöjd var lite mer ledsen på morgonen och hängde sig fast i mig. Jag fick knappt klä mig för när jag la bort honom blev han så förtvivlad. Till slut kom jag mig ut till bilen med honom i bilbarnstolen men han gråter, jag ser att han inte mår bra och tar upp honom och då har han svårt att få luft och tappar snabbt färg. Jag dunkar han i ryggen för tänker att han kanske fått något i halsen. Men ser att han bara mår sämre så jag springer över gatan och in på vårdcentralen. Där inne är det tomt på människor, jag springer genom korridoren och ser i lunchrummet att där sitter personalen. Jag fångar blicken hos vår barnmorska och säger att Herbert inte mår bra. Läkarna och några sköterskor reser sig snabbt och tar in oss på ett rum. Herbert blir bara sämre. Vi gör allt för att hålla igång honom. De kallar på ambulans. Sköterskorna masserar hans bröst, en läkare känner på hans puls, en håller i honom. Herbert tittar hela tiden på mig är ledsen och kippar efter andan. Jag ser hur hans blick försvinner bort och jag tar tag i honom, ruskar och skriker -Herbert. Andas!! Du måste Herbert! Han kommer igång igen och andas. Det tar inte lång stund innan han igen försvinner bort och jag gör allt för att få kontakten med honom, få tillbaka honom. Läkarna får fram adrenalin och sätter i hans ben, han blir högröd och skriker. Efter en stund igen tappar han all färg och blir kallare. Läkarna startar hjärtlung räddning och sätter syrgas. I nästa stund kommer Henrik inspringande genom dörren. De får tillbaka Herbert och ambulanspersonalen kommer och sätter på EKG och vi springer därifrån. In i ambulansen och upp till Östra sjukhuset. Där står ett tjugotal personer redo och tar emot oss. De gör alla tänkbara tester och sätter in nålar, slangar och masserar hans bröst. Ett ultraljud visar att Herbert har en förstoppning i aortan. Jag hör läkaren säga -Det kan sluta när som helst. Jag kramar Henkes arm, han sitter med händerna uppe på sina kinder och säger -Nej..
De säger att vi måste följa med snabbt, Herbert måste opereras akut. Vi få följa med upp och se honom bli inrullad till operationssalen. Jag hann inte pussa honom.. Jag frågade om jag inte fick ta i honom innan operation men de sa att det hinns inte med. Rädslan i min kropp över att aldrig få röra vid min älskade Hebbe igen är obeskrivlig.
Vi fick ett rum, och vi kunde nu bara vänta. Efter en stund kom en hjärtkirurg in och beskrev vad de skulle göra för operation. Att Herbert nu var uppkopplad på en hjärtmaskin som slog åt honom. De fanns lite olika alternativ på hjärtoperationen beroende på vad de skulle se när de kom in. Vi skulle nu bara vänta, operationen skulle ta flera timmar.
Dessa timmar.. Det kändes som om jag inte kunde andas. Trycket på insidan gjorde att jag trodde jag skulle dö. Flera gånger sa jag att jag inte klarar mer.. De sa alla hur bra jag agerat, hur snabbt jag sett till att Herbert fick hjälp. Att jag var fantastisk som kunde hålla mig så fokuserad och stark. Hela händelseförloppet bara spelades upp som en film om och om igen. Hebbes blick mot mig. Hur han med sina ögon sa mamma jag mår inte bra, mamma jag kämpar för dig.
Tiden kröp fram.. Till slut kom vår kirurg in. Han berättade att operationen gått bra och jag hoppade upp och kastade mina armar runt honom. Han skissade upp vad för ingrepp de gjort. De har flyttat aortan till vänster kammare. Nu ska Herbert läka ihop och återhämta sig. Läget är allvarligt men under förutsättningarna stabilt.
När läkaren gick och vi blev ensamma bröt min älskade alltid så starka Henrik ihop. Alla hans känslor kom, oron, tacksamheten, lättnaden, rädslan.
Nu har vi dagar och veckor framför oss på Östra. Vi tar varje timme i taget. Herbert ligger på IVA och är fortfarande sövd, han får hjälp med andningen av respirator. Han har sen igår gjort fina framsteg men vi tar allt med tillförsikt och samtidigt tilltro..
Hur jag mår och känner mig. Jag känner mig styckad, som ett uppslitet köttstycke och ingenting finns på plats på min insida. Jag håller ihop med vet inte av vad? Jag gråter men när jag är med Herbert så läser jag sagor, pussar honom, sjunger och spelar musik. Det är så ofattbart och jag kan inte förstå!!? Han har av slumpen fått ett medfött hjärtfel som ingen upptäckt. Min ja VÅR älskade pigga, nöjda och glada Herbert. Varför är en fråga jag ställt mig många gånger genom livet och lärt mig att jag inte får svar. Men om jag bara kan få önska, om en bön skall bli besvarad så är det den att Herbert ska bli bra. Jag älskar honom mer än det finns ord, färger, bilder, sandkorn och grässtrån till. Han är den vackraste bebisen i hela världen och om jag som mamma bara kunde göra någonting. Jag skulle offra allt för honom. Min älskade Herbert bli frisk!!!
