Det är så mycket som ska falla på plats framöver, när vi ska sälja, vart vi ska bo under byggtiden, vart Hebbe ska gå i förskola, när huset kommer stå klart.. Ja det är bara några få av alla frågetecken. Det lutar nog åt att vi bor kvar så länge vi bara kan.. För enkelhetens skull.

När tankeverksamheten går på högvarv är varje tänkbar information en föraning om hot mot vår existens. När jag då i förrgår kom över en artikel där 190 forskare gått ihop och varnar för riskerna med mobilanvändandet multiplades ångesten. Strålningen ger ökad risk för cancer, samtal ska alltid ske med headset, barn ska överhuvudtaget inte leka med telefonerna (helst inte vistas i samma rum), hjärntumörer, tumörer kring öronen, tumörer, tumörer, tumörer.. 

Från och med nu sover telefonen och jag i olika rum och jag tvingar H att sätta på flygplansläge under natten då det minskar strålningen. Hebbes små knubbiga fingrar hålls på beskedligt avstånd. Sen stannar jag där. Jag ger mig en frisedel och inser - jag kan inte ensam förändra samhället eller de vanor som skapats på en nivå långt över det individuella inflytandet. Jo, givetvis kan jag ta medvetna beslut att välja bort, ställa mig utanför och leva parallellt med den tekniska utvecklingen vi har som innebär frenetiskt mobilanvändande och uppdatering av sociala medier och information. Men det kommer bli tungt, svårt och på ett sätt isolerande. Jag får helt enkelt åka med i båten och vänta på att våra vanor i så fall förändras, att livsmönstret tar ny form på samhällsnivå. (Eller att tekniken förfinas och strålningen minskar). Det är inte klokt egentligen hur mycket plats mobiler och surfplattor tar i våra liv?! 2 minuter där, 5 minuter här - ska bara kolla!? Osv.. 

Men jag kan inte, har inte resurserna att ensam gå emot denna ström - vi måste i så fall göra det tillsammans. Och tills dess får jag leva med ångest för tumörer mellan varven. 

Nu kaffe! (För det är väl inte farligt eller?!)