Jobba och vara mamma..
I måndags började jag att jobba, så smått måste jag tillägga. Jag kommer fram tills sommaren att arbeta lite drygt en dag i veckan, nästa vecka blir det mer men sen är planen en dag. Det är väldigt roligt men också blandat att starta upp igen, sätta igång tankeverksamheten och prestera på fler håll än i hemmet.
Min viktigaste roll är rollen som mamma till Hebbe, jag vill för honom mer än räcka till och arbetet får inte inverka på det han behöver. Han ska fortsätta att ha en mamma som är glad (om än ibland trött), en mamma som vill utforska världen med honom, sätta gränser för honom, vara tryggheten, kärleken och stabiliteten. Men jobb innebär tider och krav, tider ska passas och kurser planeras, genomföras och rättas. Dessa tider ska helst klaffa väl med en bebis som ibland sover dåligt om natten, ibland har en kort vila på dagen, en mamma med huvud hög på koffein och ögon som kör psykrullningar av trötthet.
I det stora hela så känns smygstarten av jobbet väldigt rolig och positiv, jag har nu kurser i "Förskola, skola och fritidshem" där innehållet handlar om barnets utveckling från spädbarn till tonåring, vad barnet behöver i sin lärande utveckling, psykologiska utveckling, pedagogens roll, lärandemiljöer mm. Andra kursen är "Hälsopedagogik" där behandlas frågor som, Vad är hälsa?, Hälsa ur ett kulturellt, socialt, och historiskt perspektiv, KASAM, kriser och krishantering mm. Att få undervisa i "mina ämnen", de som ligger mig så varmt om hjärtat är väldigt inspirerande. Inte minst nu när jag själv har barn. Och att få damma av gamla böcker från psykologilektioner som "the Developing child" koppla ihop teorierna med flera år av praktisk erfarenhet gör att jag känner mig väl rustad för att möta studenterna. Jag ska bara lyckas sminka över mina påsar under ögonen, lyckas hålla rätt på nycklar, lösenord och rätt veckodag. Klara av att stå framför en klass även om jag varit vaken sedan 04.30 utan att tappa balansen eller snubbla på kabeln till projektorn.. Ja om jag klarar det och lite till så kommer det att gå strålande ;)
En frukost..
Det började så bra.. Pedagog som man är så ska ens lilla barn både lära sig äta själv med sked, känna matglädje och upptäckarlust.
Det började så bra..
Maten tog slut på tallriken iallafall!!
Att ta ikapp.. Å
Igår hade vi våra härliga vänner här, fam Vilahamn på heldag och Östmans kom förbi för fika och lek. S som också bloggar emellanåt sa till mig att desto längre det går mellan inläggen desto svårare blir det att skriva något - det har hänt så mycket. Jag instämmer. Hur ska jag kunna skriva ikapp och sammanfatta små och stora händelser, viktiga och oviktiga i ett enda inlägg. Men jag försöker.. För livet är ju sånt, stort och smått.
Vi provade och tittade på måsten till cykelturer..
Vi avslutade denna omgången av babysim.. Tog emot thaipresenter från mormor och C. (Se brallor) Firade H:s namnsdag.
Och till större händelser. Hebbe var på sin hjärtkontroll och allt såg jättebra ut. Utan anmärkning! Vi gick därifrån med ett leende och en lättnad. Även om han härjar, leker är glad och nöjd så kan man aldrig känna sig helt säker. Men nu dröjer det 1 år tills nästa gång, vår Hebbe är helt frisk och det är vår tacksamhet oändligt enormt galet stor för!!!!
Vi hade som sagt våra vänner på besök och när mitt fokus är på Hebbe och vänner istället för att ta kort, så fick en bild tas mitt i tandborstningen.
Igår var det också två år sedan vi fick och förlorade vår änglason Stig. Jag tänker på honom, det saknas en pojke här och så enkelt är det. Men sorgen har en annan form. Det finns en tomhet men inte ett mörker...
Så sammanfattades senaste tiden. På återseende!
Förra helgen hängde jag i champagnebaren och sen på Pinchos med min sköna vän M.
Vi provade och tittade på måsten till cykelturer..
Vi avslutade denna omgången av babysim.. Tog emot thaipresenter från mormor och C. (Se brallor) Firade H:s namnsdag.
Och till större händelser. Hebbe var på sin hjärtkontroll och allt såg jättebra ut. Utan anmärkning! Vi gick därifrån med ett leende och en lättnad. Även om han härjar, leker är glad och nöjd så kan man aldrig känna sig helt säker. Men nu dröjer det 1 år tills nästa gång, vår Hebbe är helt frisk och det är vår tacksamhet oändligt enormt galet stor för!!!!
Vi hade som sagt våra vänner på besök och när mitt fokus är på Hebbe och vänner istället för att ta kort, så fick en bild tas mitt i tandborstningen.
Igår var det också två år sedan vi fick och förlorade vår änglason Stig. Jag tänker på honom, det saknas en pojke här och så enkelt är det. Men sorgen har en annan form. Det finns en tomhet men inte ett mörker...
Så sammanfattades senaste tiden. På återseende!
Svart vit vecka..
Det här har varit en märklig vecka, märklig så till vida att den varit fantastisk men ändå har sorg och mörker gjort sig påmint och varit där med sin närvarande skugga.
Jag har för egen del inte kunnat ha det bättre, solen skiner och på dagarna har jag träffat underbara vänner med deras bebisar. Idag tog jag en skön lunch på Barabicu med vännen A, Hebbe sov gott i vagnen och höll oss sedan sällskap med ett gott humör. Jag är precis där jag aldrig trodde jag skulle få vara, en mamma som njuter av livet med barn och perioden som föräldraledig.
För nästan exakt två år sedan nådde barnlängtan och sorgen sin kulmen när vi förlorade vår första lille pojke Stig. Livet skulle aldrig bli detsamma igen, han förändrade allt och gjorde mig till en älskande förälder utan barn. Jag kände mig tom och vilsen, vart var min bebis som jag burit i nästan 22 veckor, hur skulle jag överleva utan att känna hans närhet och den lycka han skänkte mig av blotta tanken på honom? Stympad och trasig tog jag mig igenom veckor, ironiskt nog sken solen och våren hade kommit till stan. Den vår som jag skulle möta med min bebismage..
Allt är så lika men ändå olika. Mitt liv är nu så annorlunda, jag är mamma till två, en änglason och en son som förgyller mitt liv här och nu. Jag är inte längre en förälder utan barn, cirkeln slöts med Herbert och jag försonandes med tanken av att inte få leva livet med Stig. Men Stig saknas, allt som oftast tänker jag på hur livet skulle vara om jag hade min lilla tvååring här också. Jag går ibland in i min bubbla, mitt inte rum och tänker på honom, de minnen jag har av honom från tiden i magen och de timmar efter att han kommit till oss när vi som två stolta föräldrar låg och beundrade hans kropp. Jag har varje drag memorerat för mig, ben, fötter, den lilla magen, näsan och kinden som H klappade med sin fingertopp. Om jag då förstod att de timmarna skulle bli så dyrbara för mitt minne, tiden med vår första pojke. Fascinationen över att förstå att det skapats ett liv inom mig och att han var till utseendet lik oss. Innan vi gick bad vi honom att skicka ner ett syskon, en liten lillebror.. Han valde den bästa tänkbara och gav oss mer än vad vi önskat i sin lillebror Herbert.
Ja, allt är så lika.. Denna vecka fick våra vänner träffa och ta farväl av sin son. Våra vänner som hyr vår gamla lägenhet. Hur kan livet bli så? Att nästan med exakt två års mellanrum så levde vi både med glädjen och lyckan av att vänta bebis. Med två års mellanrum så levde där två pojkar i olika magar med varsina lyckliga föräldrar. De fick från magen vara med när adventsljusen tändes, när julen stod för dörren och det nya året möttes.
Med två års mellanrum ska nu dessa föräldrar bearbeta sorgen och förlusten, frågorna och förtvivlan, tårarna. Solen skiner denna vecka, våren har kommit precis som då..
Det blir så nära, glömda minnen gör sig påminda. Jag är lycklig nu, jag är stark och livet har kommit tillbaka. Jag vill ge dem hopp, tröst och kloka råd men vet att bara tiden kan arbeta för dem. Sorgen måste få ta plats.. När jag blundar kan jag känna den kroppsliga sorg som min vän nu går igenom efter att bebisen inte är kvar i magen. Den skrikande tomhet och hormoner som är i omlopp. Jag kan på samma sätt se mannens maktlöshet, precis så som H bara ville lyfta smärtan ifrån mig samtidigt som hans eget inre höll på att spricka.
Jag relaterar mest till kvinnan, vill bara krama och säga du har varit fantastisk, du kommer bli hel igen. Er bebis kommer alltid att vara med er. Grattis för att Du fick bli mamma till just lille A! Det värsta har hänt och nu kommer det bli bättre men tills dess sörj älskade kvinna, sörj kära man, sörj så mycket som kropp och själ bara orkar. Efter mörker kommer ljus, Gud är med alla dagar.
Tranquilo och tuttchock!
Vi har sovit kass ett par nätter, riktigt kasst! Därför trodde jag att möjligheterna att ta sig iväg igår kväll skulle bli en mindre omöjlighet - trötthet och huvudvärk skulle sätta stopp. Men ibland behöver det inte bli så många timmar, och bara att ses en stund med härliga vänner gör att tröttheten är som bortblåst. Vi hade det så gott på Tranquilo en stund under onsdagskvällen och mötte små och stora samtal - sånt som kvinnor är bäst på. Vad kvinnor också är bäst på så är det att amma - hur gjorde jag den parallellen tro?! Jo då L med mycket kärlek sa -"Hade det inte varit du så hade det där instakonton rykt omedelbart!" Vad hade jag då gjort? Just det, lagt upp en bild på när Hebbe åt, ammade. Jag är såååå väl medveten om L:s inställning till offentlig amning, ja att amning över lag är lite småäckligt. Jag vet också att det är otroligt provocerande för många med amning, att man visar lite hud, avsexualiserar det där bröstet. Det är spännande att 2015 är det ett så hett ämne?! Att det nästan blir mer tabu för varje år och antalet som väljer amma minskar enligt statistiska centralbyrån. Ledsamt tycker jag om anledning ska vara att man blir obekväm. Själv ser jag det som ett privilegium och jag älskar stunderna med Hebbe. Det är också det mest enkla och okladdigaste sättet att ge mat på (nu när han är större och mjölkproduktionen inte sprutar hej vilt). För egen del fick jag enorm pepp, av mamma, vänner, Vilhelmina Sandra och inte minst min make. Jag hade aldrig problem att komma igång och tror att deras (de tidigare nämnda) sköna inställning hjälpte mig att anamma densamma.
Vännen M tvåbarnsmamma som ammat sina små var med igår och sa när hon såg bilden -"Åååå så fiiiin bild, så fin Hebbe är" (precis vad jag ser också..) L fortsätter -"Nej jag ser bara en bröstvårta" -"men okey.. Kanske lite fin bild.
Vi hade en teori om att inställningen till amning kanske förändras den dagen man själv sitter med en bebis kloss an till tutten? L trodde kanske hennes inställning skulle förändras den dagen hon blir mamma.. Ja vem vet. Jag älskar samtalet iallafall. 
Nu ska jag käka frukost, Hebbe ska få sin gröt och Bosse ska också få något grötliknande då han var hos veterinären igår och tog tandsten samt drog ut ett par tänder. Lilla skrutthunden.. Efter frukost ska vi göra oss iordning för att åka till Lerum på mamma/bebis lunch!
Dagens - en evighet sen..
Det var en halv evighet sen jag kastade upp en dagens på bloggen. Det beror både på att kläderna är både en/två/flera säsonger gamla, det ligger ingen större tanke bakom vad jag bär utan mer vad som är rent;) och att det är SÅ mycket roligare att lägga upp bilder på Hebbe :)
Vi är ganska nyss hemkomna från öppna förskolan där vi varit med våra vänner. M och hennes minsting kom förbi imorse och sen fick vi till rytmik och babycafe där vi spenderat förmiddagen. Jag landade precis i soffan men ska nog försöka ta mig ut på en promenad - ibland lockar det dock att sitta på sin bakdel och blänga på mobilen en stund.
Imorgon ska jag försöka få ihop ett inlägg om hur våren blir för vår lilla familjs del.. Ett pussel det där att få ihop föräldraledighet, förskolestart, jobb, långresa, semester och allt annat.
Fullspäckad vecka och helg i Lysekil.
Jag tror nästan att jag har mer att göra som föräldraledig än då jag jobbar;) nä men om sanningen ska fram erbjuder jobb lite mer av raster och framförallt tid i kollektivtrafiken. Sen så vill jag gärna få skrivit klart mina blogginlägg när jag väl sätter mig och formulerar, oftast med bebis får man räkna med att bli avbruten lite titt som tätt.
Jag hann med att träffa vänner och ny bebis i veckan, jag hann luncha och fika, ha playdate hemma hos oss, ha jobbmöte och en dag i det mest fantastiska vädret. Helt ofrivilligt så kommer kanske inte våren bli som vi tänkt och planerat för. Lite passande så fick jag en kommentar här på bloggen om just det ämnet - den delade föräldraledigheten. Ja, vad ska man säga.. Mer om det kommer framöver när pusselbitarna trillat på plats. Än så länge så arbetar jag aktivt för att inte ha något dåligt samvete åt vare sig det ena eller andra hållet utan njuta av tiden med bebis och hoppas på soooooliga dagar.
Helgen har inte gett sol men massa morfarmys - och det ger värme och glädje det med!
En härlig helg och en utbränd make..
Helgen gick i maten och smaklökarnas tecken. Det fikades i stora lass och för att muntra upp maken blev det ett besök i en foodtruck. Vi åt lyxigt på Dinner 22 på vår tjejkväll och jag avslutade helgen med en tv-kväll och mys i soffan med H.
Min egna fikatallrik.. (Henke tyckte det var lagom till mig)
H känner sig trött, stundtals säger han utbränd, sen magsår och sen är det något annat.. Jag kan inte annat än skratta, han säger det men lite glimten i ögat och han finner alltid de mest opassande situationer att påpeka sin utmattning. Som när han i lugn och ro tar en kaffe i soffan framför tv-n eller tar en vila på samma ställe. -"Hur ska jag palla att vara ensam med både Hebbe och Bosse?" -"Ska båda gå på promenad med mig?" Jo, det är väl helt enkelt så det ser ut för mig dagarna igenom. Och missa inte bilderna - visst ser både vovve och bebis ut att suga ur all kraft!? Hahaha.. Män ibland alltså!
Men H får ha några dagar av "utbrändhet", han är för det mesta fantastisk på att fixa, laga mat och se till att livet rullar smidigare med sitt organisatoriska sinne.
I väntan på en suuuupergod burgare!!
Utbränd make med bebis och vovve..
