När bästis har flyttat upp, lillprinsessan gifter sig och solen alltid skiner så lockar ett besök till Stockholm. Vi ska försöka få till några dagar i sommar, kanske en repris på förra året då vi åkte och firade 1 årig bröllopsdag.

Jag fick ett vackert kort i brevlådan någon vecka tillbaka. Omtanke visad av min gamla kollega. Det gjorde mig så glad, att se min pojkes namn och att få sånt som påminner om honom -allt det är så viktigt. I den här otroligt tuffa händelse så har all omsorg, rara gester,symboliska handlingar och presenter varit ett balsam, en underbar hjälp framåt.

Snopet nog mötte jag upp min fina make som var lika snabbt stressad iväg. Så vi hann inte med någon glass bara en puss, lite prat och vi ses ikväll.

Kanske var det lika bra att jag blev utan glass då jag istället skulle kolla efter bikini. Jag hade tänkt en rosa men fann en som såg ut som en sol och den slog jag till på. Känns det lika illa för alla att stå i ett trångt utrymme med strålkastarljus och prova bikini? Eller är det bara jag?

Hoppas den gör sig bättre vid en pool på Rhodos;)

Nu ska jag åka in till stan och möta upp min man. Vi ska äta glass i sommarvärmen!

Vid lunchtid hoppade jag upp på cykeln och begav mig till min vän A. Där väntade fika och mys med hennes tvillingar.

När jag kom hem väntade min man med Håkan Hellströms senaste skiva ur högtalarna, lägenheten doftade Syrén och det kändes som att det här är en av de bättre dagarna.

Jag fick en nesspressomaskin i julklapp av min älskade make, men då jag var gravid lockade inte kaffe. Det var väl i stort sett så jag förstod att jag var gravid i november. Jag hade dagarna innan köpt ett nytt kaffe som doftade underbart, men när jag skulle brygga det på söndagen till frukost så ville jag kräkas. -Det är något fel på kaffet! sa jag till H. Han höll inte med och dagen efter visade det sig att Stig låg i magen.

Den sista tiden har jag återupptäckt min julklapp och använder den med förtjusning. Det är så lyxigt att få kaffe med krämigt skum eller en espresso på bara någon minut. Igår beställde jag nya sorter, bland annat ett gäng koffeinfria. De ska jag dricka under sommarkvällarna tillsammans med läsning av goda böcker..

Jag fortsätter att dammsuga efter semesterbilder och ladda till semestern.

Imorse smattrade regnet mot rutorna men efter regn kommer solsken och nu skiner solen utanför! Jag har planerat för middagen ikväll, tvättat och ska försöka läsa lite. Det senare är dock svårt, jag har galna koncentrationssvårigheter. Det är jobbigt och något jag inte är van vid eller vet hur man hanterar.. Men kropp och knopp har väl sitt sätt att hantera vårens situation på.

Jag behöver köpa en ny bikini, de flesta jag har är påverkade av sol och salta bad lite väl mycket. Det är så härligt att ha en resa att se fram emot och nu börjar nedräkningen, bara fyra veckor kvar!

Stig, eller Stickan som vi kallar dig. Du var liten som en Sticka men du förtjänade en riktigt namn för du är en riktig person. Vi kan inte fira din mammas första mors dag idag, det känns inte rätt när du inte är här med oss. Du är med i våra hjärtan och tankar, i våra drömmar.

Jag hade så gärna velat att allt var annorlunda, att jag idag fick hålla dig i mina armar. Det hade inte krävts en enda gåva eller present för den största gåvan var redan du. Kanske hade vi idag firat dagen med att åka till din mormor. Kanske hade vi ätit en tårta. Mitt hjärta hade iallafall slagit lätta lyckoslag än tyngda av saknaden. Du är med mig i alla stunder, och jag vet inte om det är så alla mammor känner att deras barns närvaro ständigt gör sig påmind i bröstet. Även dem som har sina barn hos sig.. Men jag vet att jag känner så. Och jag vill att du ska veta att jag klarade den här dagen ganska bra ändå, din mamma gjorde sitt bästa.

Hemma och slutkörd efter att jag och L genomfört en lysande loppis. Kanske inte lika mycket cash som förra året, jag var snällare med priserna. Men lika bra väder och värt varje minut av att delta i folkfesten!

Vi rensar och samlar upp det som inte längre ska få ta plats i garderoben. Imorgon säljer vi det på loppisen i Majorna. Jag har intagit soffläge med rosé och middagen ska snart förtäras på L:s soliga balkong.

Det har nästan blivit en tradition att grilla i Sävedalen på fredagar. Och traditioner är till för att hållas! Tur det för då missar jag inte god grillad mat, rabarberpaj med vaniljglass och goda vänner som var ingredienserna igår.

Vi vaknade imorse med en känsla av tacksamhet. Vi har varandra och vi har det härligt tillsammans, vi är trygga i vårt äktenskap, vi skrattar tillsammans och vi uppskattar samma saker i livet.

Några nära vänner till oss var på sitt rutinultraljud idag och fick veta att de väntade en pojk. Vi mindes tillbaka till vår dag på ultraljudet, beskedet att allt såg bra ut och att vi väntade vår Stig. Vi är så glada för våra vänners skull. Men åter igen varför ska inte våra små killar få växa upp ihop? Leka med varandra? Uppleva detsamma som deras pappor gjort tillsammans sedan de var små killar? Historien och vänskapen hade fått leva vidare genom deras söner..

Att livet ska få kastas omkull så som det gjorde för vår lilla familj. Att vi ska behöva kämpa med sorgen, saknaden men också längtan av att få leva familjeliv.

Jag tänker på min pojke och känner så många känslor att det knappt finns utrymme, så mycket kärlek att bröstet inte räcker till som plats åt mitt hjärta. Minnet av honom ska aldrig få mig att bli bitter och missunnsam.

Det vi pratade om under tiden vi drack vårt kaffe i solen var tacksamhet, vi har varandra och vi älskar varandra. Livet måste få bli bra, få kännas bra och glädjen måste finnas för andra. Ingenting skulle vara lättare av motsatsen.

Tillsammans med K och hennes minsta gick jag och Bosse en promenad och fikade i Delsjön. Jag berättade för henne den nyheten som jag även ska förmedla här. Till hösten har jag nytt jobb! "Igen?" tänker säkert trogna läsare. Ja igen! I januari började jag en ny tjänst på en ny skola, jag kom dit med min lilla pojke i magen och var inställd på att göra ett bra jobb månaderna fram tills förlossning. Men ingenting blev ju som jag tänkte..

Sjukskrivning för foglossning och sen förlorade vi vår son. Att gå tillbaka till den nya arbetsplatsen gav så mycket blandade känslor, ångest stundtals av att komma tillbaka dit utan vare sig mage eller bebis.

I rätta stund kom ett erbjudande om en spännande tjänst på min gamla arbetsplats, ett arbete som kändes helt rätt. Så fr.o.m. augusti kommer jag att vara "Samordnande SVA-utvecklare" och driva det språkutvecklande arbetet på skolan. Det är ingen lärartjänst så jag ska börja knega utan lov och förtroendetid men jag ser många fördelar.

Nu låter jag tiden tills dess låta mig läka, vila och återfå min kapacitet. Det är tyvärr så att jag inte har energin, orken eller tankekraften att arbeta nu. Men jag vill komma tillbaka, jag ska tillbaka till mig själv igen. Sorgen kan inte försvinna, men den kommer förhoppningsvis inte ta lika mycket kraft ifrån mig.

Vi fick besök av våra favoriter och har haft lite förmiddagshäng.. Nu ligger resten av dagen framför och jag ska försöka att ta tag i sådant som hänger efter. Jag har verkligen en lång startsträcka till att göra "måsten".

Imorse ringde jag vetrinären och vi fick boka in en tid nästa onsdag för Bosse att ta tandsten på. En utgift som inte ryms men som är ett måste. Vår lille killes hälsa är prio ett.

Kan ett besked ge ett avslut? Kan ett svar ge någon form av frid? Jag vet inte..
Idag ringde läkaren mig, han frågade hur jag mådde. Jag försökte förklara, berätta att jag ändå tar mig ut och träffar vänner, att jag kommer upp ur sängen på morgonen, att jag inte behöver ta insomningstabletter. Att jag överlever..

Han berättade att även svaret från analysen på moderkakan var klart, det visade akut infektion. Men vilken bakterie som ställt till det kan de inte svara på för de har tappat bort odlingsprovet. Jag orkade inte ens kommentera det slarvet. Min pojke kommer ju ändå inte tillbaka. Vår tid tillsammans tillhör det förflutna men det skulle bli vår framtid. Att tänka på det ger mig en klump så stor i bröstet att jag knappt kan andas. Jag får honom inte tillbaka, kommer aldrig känna hans närhet igen!

Analysen från testerna på Stig har ju sedan tidigare visat att det inte fanns något fel på honom. Det är så märkligt men det kan göra mig så stolt. Han var precis så perfekt som jag upplevde honom..

Nu ska beskedet av vad som hände, vad som orakade den förtidiga förlossningen ge mig någon form av avslut. Men inget kan avsluta saknaden, sorgen och rädslan inför att leva livet utan min pojke. Kanske ger hoppet om att vi ses igen mig någon sorts frid, men svaret om infektionen gör mig bara mer förbryllad över varför vi skulle drabbas?! Vi ville ha vår kille mest av allt i hela världen. Vi ville dela livet med honom och vi slits itu av sorgen att vi inte fick...

Jag hade en liten konversation med en bloggläsare om skinnjackor. Vi båda gick i tankarna om att köpa en ny.

Sedan några år tillbaka har jag en svart skinnjacka från Mango, den är ganska kort och grov, MC -inspirerad. Men jag gillar quiltade detaljer och om jag satsar på en ny får det bli en smalare modell. Har listat tre favoriter.

1: HM -The New Icon (När kommer uppföljare??)
2: Modekungen
3: Paul & Joe Sister -motors

Ibland vill jag att vi skaffar en valp igen. Inte minst efter att ha sett Bosse med någon av sina vänner, så galet söta med varandra.

Men samtidigt efter våra samtal de senaste dagarna så inser jag att det är inte rätt tillfälle. Jag kan inte heller byta ut längtan efter att få pyssla om/mysa/mata/trösta/gosa/skydda med en valp. Det ter sig ganska självklart egentligen..

Våra samtal har gällt resor, vad vi är sugna på att åka iväg länge och långt bort..

Jag har sagt det förr men varit dåligt på att hålla min överenskommelse.. Vart kläderna kommer ifrån! Så gårdagens:

"Skjorta/HM, shorts/weekday, skor/Nike free run, klocka/Michael Kors"

En go kväll i bilder:

Igår gottade jag mig i solen med K och L på dagen på kvällen hade vi grillning och sen gick vi nattpromenad hem -hela dagen i shorts. Kan ni tänka er att jag tog med en extra tröja som jag inte behövde använda då vi skulle få hem!? Kan det inte få vara sånt här väder jämt!

Port de Soleis invigning, Yaki da och jakten på mojitos.. Den som väntar på något gott!

Bubbel, finaste Sis och alltid lukta gott L. Någon av oss är på helt rätt plats vid rätt tillfälle, en annan vill fortsätta och en tredje pausa och fly ett tag.

Ett reklamjobb, en plats i ledningsgruppen, ett jobberbjudande, ett nytt boende i en ny stad, en nyår i Rio, en morgondag, ett minne från Båstad, förra veckans New York resa - En sommarkväll som lyfter alla samtal!

Det tog tid för mig att komma hemifrån igår. Allt kändes fel.. H peppade mig och gav sig inte vilket jag är riktigt glad för nu. Vilken kväll igår, helt klart värt huvudvärken idag!

Mina fina K och L, så mycket goa minnen och så härligt vi har tillsammans. Det är helt klart speciellt, allt är som det alltid varit bara det att vi är äldre, snyggare, klokare, har större erfarenheter, fler referensramar och njuter mer!

Det var helgkänsla över stan och längesen så mycket människor tagit sig ut från sina kontor, hus och lägenheter -ja eller vart de nu spenderar mest av sin tid.

Underbar rabarberpaj med mjukglass och en fin dag med Sis.

Liggläge, kökssoffan och jumpsuit. Det blir nog till att besöka city idag, kanske hänga vid kanalen med en glass.

Jag mår ganska bra, men när jag blundar ser jag magar och bebisar från mitt inre. Fantiserar om hur min mage skulle sett ut nu. Det hjälper sällan att titta heller för dessa ögonen verkar dra sig till sådant som sätter en kniv i hjärtat och påminner om vad som skulle ha varit..

Det har varit en riktigt härlig dag. Min fina bästis är här och vi har hängt hela dagen lång.

H såg till så vi blev serverade cava i värmen och dagen har fyllts med roliga samtalsämnen. Det är helt enkelt så att 30 är det nya 20, vilket kanske också innebär att 40 sen blir det nya 30? Oavsett så är det på många sätt så himla mycket bättre att bli äldre.. Men än så länge och för en liten tid till så ligger man kvar på åldern tjugonågonting..

Nog värmde allt solen igår eftermiddag och vi blev sittande ute till klockan var sena kvällen.
Vänner kom och gick under dagen, kidsen blev underhållna av studsmattan, vi hoppade paraplydrinkar och drack tre kannor kaffe.
En god grillning som fortfarande i den arla stund ger mig vitlökssmak i munnen.

Idag skulle det bli paraplydrinkar och en solvärmd uppblåsbar pool, grill och umgänge med fina vänner i solen. Allt ska bli av, vi kanske bara får modulera de aktiviteter där värme och sol är en ingrediens.

Jag gick en morgonpromenad med Bosse imorse och sen har jag i lugnan ro ätit en frukost som blev i det närmaste lunch med tanke på klockan..

Ett samtal gav mig många tankar, vad ska beslut bygga på egentligen? Magkänslan, trygghet, förstånd, stolthet? Jag får spinna vidare på dessa tankar i ett senare inlägg, först måste jag vet vad som kommer att ske..

Mina nya pumps fick sätta prägeln på dagens kläder.. Tänk att jag kan tycka det är kul med kläder igen -Ett friskhetstecken...! Eller vad ska man kalla det? I vilket fall som helst så är det en del av mig:)

Jag har helt enkelt svårt för att ta tag i saker just nu, det finns ju en anledning till att jag är hemma.

Bara att lägga in en tvätt i maskinen kan kännas övermäktigt, att fundera ut vad för middag som ska lagas slutar ofta med att hungern är så stark att det blir hämtmat.

Antagligen behöver kropp och själ vila, kravlöshet och återhämtning. I vanliga fall hade jag blivit uttråkad men det är bara precis vad jag behöver -Att få vara.

Saknar dock en trädgård, en anledning att gå ut och fixa med arrangemang, snygg rabatt och en uteplats att ta kaffe och läsa en bok på..

Om ett par dagar ska värmen slå till med kraft och ge glädjen tillbaka till svenska folket. Så nu hoppas vi att det från och med mitten av maj till slutet av augusti kommer vara solsken varje dag. För är det något som lyfter mitt humör så är det just bra väder.

På onsdag ska vi köra häng hos familjen Vilahamn. Vi ska grilla och förhoppningsvis sola. Igår påväg hem från Grebbestad svängde vi in till dem på en kopp kaffe. Det blev dessutom snickeri, promenad och mellanmål med barnen.

Idag duggar regnet tätt därför ska jag och min H ska slappa framför tv-n med en film ikväll.

Jag hade bestämt mig för att komma hem och sen skriva ett blogginlägg om vår dag, vad vi gjort och lite vad som ligger framför. Men sen så låg det ett brev i vår brevkorg som lät en bit av den tunga verkligheten komma ikapp.

Hur ska jag förklara känslan, kanske kan dem som har barn ändå med en rysning förstå.. Den som inte har egna barn får anstränga sig lite mer och använda fantasin. Men tänk dig för en sekund att du ser ditt eget barns namn på pappret.. Jo, något i närhet med det du kände där är min upplevelse, det är min ångest och förtvivlan att hantera. Känslan finns där inte bara en sekund utan dygnets alla timmar. Ibland lättare men ibland mycket värre.

Bland fotoalbumet på telefonen ligger minnena från tiden med vår bebis. Tiden som var så full av drömmar, framtidstro, glädje och overklighet. Det var overkligt att ha vårt kärleksbarn växande i magen, han som var så efterlängtad.

När jag tänker på ultraljudet känner jag lycka och sorg på samma gång, lycka för att vi fick veta att allt såg bra ut, lycka av tänka tillbaka på hur han under hela ultraljudet låg och lekte med sina fötter, lycka över att få veta att det var just en liten han.

Det var så verkligt efteråt, då förstod vi att det var på riktigt. Vi skulle ha bebis, vi skulle få en pojke. Men det är samtidigt så sorgligt att tänka på att det inte fick bli så, att det inte fick bli det vi drömt om och längtade efter.

Några veckor senare skulle förlossningen sätta igång, för tidigt. Alldeles för tidigt men bara en vecka för tidigt för att resurser sätts in för att rädda barnet. Vår kille, vår älskade, vackra, efterlängtade pojk var bara en vecka för liten.. Det är så ofattbart och livet är så märkligt. Hur ska jag någonsin kunna förlika mig, finna någon tröst i den obesvarade frågan varför? Ingen önskar bort sitt barn, och jag vill inte ha en sekund ogjord med Stig men jag önskar bort den smärtan jag måste bära, uppleva och hantera. Den är helt enkelt obeskrivlig.

Ena stunden sol, nästa blåst och sen regn. Vi som hade önskat oss varma dagar i Grebbestad. Vädret hindrar oss från att ge oss ut med båten och även om vi fått ett par koppar kaffe i solväggen så är det inget att skryta med.

Sånna här dagar är glädjen över att semester på Rhodos ligger framför extra stor.

Mamma har köpt underbara rosa pelargonier till mig. Jag tränar upp mina gröna fingrar för att få växterna att trivas hos mig lika bra som hos henne. Orkidéer tillhör min paradväxt - De lyckas jag med jämt!

Jag fortsätter på temat uppmuntrarbilder.. Egentligen står jag inför beslut om hösten, en höst som blev allt annat än jag tänkt.

Uppdateringarna är täta på de som väntar barn och inte minst vänner och bekanta som får små bebiskillar. Det är galet att det just är pojkar som kommer, fem stycken grabbar har fått se dagens ljus på mindre än en månad bland vänner och bekanta. Jag önskar dem allt gott men återigen, hur gräsligt är det inte att Stig inte ska få leka med dem? Min Stig jag saknar dig så! Hur ska livet kunna kännas oförstört igen? Hur ska det kunna bli helt när du lämnat en så enorm tomhet?

Men vi fortsätter på något sätt jag och H, vi drömmer om framtiden och planerar för livet. För livet består av tro, hopp och kärlek. Störst av allt är kärleken!

Varför skulle det fina vädret försvinna då vi planerat att åka till Grebbestad och ha kristihimmelfärdshelg? Vi skulle åka ut med nya båten, fiska, grilla och sola oss på altanen..

Mitt bästa tips för lite låga stunder eller dagar är att peppa sig själv med uppmuntrande bilder. Jag lägger gärna en stund på att titta på allt härligt som finns i livet, som man gjort eller sådant man har. Det kan vara sköna resor eller min älskade man. Hihi..

Inspirerande stund på alla sätt. Bokens titel står som rubrik och jag rekommenderar den redan innan jag läst den!

Jag, tjejerna och Gunvald intog en solig plats på Avenyn igår kväll.

Idag ska jag på bokrealese till en av mina vänner, styrelsekamrat från mitt tidigare styrelsearbete. Det ska bli spännande att höra om hans bok som berör ämnet ledarskap. Bo Lönn har utvecklat sitt ledarskap från flera stora styrelseuppdrag i Sverige och arbetet på SEB under 90- talets minst sagt svängiga ekonomi. Han är helt klart en ledare i särklass som gett mig otroligt mycket kunskaper, pepp, visioner och glädje genom åren!

Igår var det söndag, maj, sol och svensk vår när den är som bäst. Vi åt en lång frukost och sen satte vi oss på cyklarna till Skatås där vi träffade familjen Vilahamn.

Lek och promenad, prat och skratt. På eftermiddag och kvällen var vi hos oss och familjen V stannade som nattgäster.

Jag är Hemnet-knarkare.. Eller något i den stilen. Förr var det hus utanför stan men nu det sista så tittar jag på lägenheter, centrala och nyrenoverade sådana som gärna ligger mitt i stan. Jag blir sugen av att bo mitt i pulsen, kunna ta med mig H en fredagkväll för en tapas eller cocktail och på bara ett par minuter vara på plats och sedan hemma igen utan ansträngning.

Igår fick vi smak av Vasastan, det blev en kväll hos vår vän R.

Fin Fredag med min vän F..

Jag vaknade strax efter 5 imorse och kunde inte somna om. Vid 6 så steg jag upp och tog på mig morgonrocken, satte mig sedan i soffan och tittade ut -vilket väder.

Jag har låtit förmiddagen gå till de tunga tankarna och sedan lockade jag håret och tog på mig våriga kläder. Nu sitter jag påväg in till Avenyn och ska äta lunch med min vän F, det ska bli mysigt.
Ikväll ska jag och H på middag till vänner, så någonstans mitt i allt får det anses vara en bra fredag.

Jag visste det, att det var på gång ikväll, fallet. Det går inte att göra sig fri ifrån, det går inte att slippa undan för det kommer och då är det fritt fall och inget fäste. Fallet ner i den djupaste av sorger, när klumpen i magen växer så det känns som syrebrist.

Saknaden av min pojke är så stor så att jag inte kan andas. Mina tankar hoppar mellan det som var och det som skulle bli. Så som hans favoritplats i min mage.. Mina glädjetårar efter rutinultraljudet i v 18 då jag för första gången vågade säga det högt till H och tro på det -"Vi ska bli föräldrar, älskling du ska få en pojke". När jag fick hem en underbar ljusgrön body med kaniner på och la den över min mage, -"Den ska du ha på dig när du kommer ut mitt hjärta"...

Nu är allt över och jag ligger krampaktigt och håller i bodyn, skriker "Varför??".

Jag tänker på när vi i vecka 15 hörde hjärtljuden för första gången och hur jag bokstavligt svävade på moln ut ur rummet.

I nästa stund ser jag hans ansiktsdrag framför mig, den lilla överläppen, näsan och de lite sneda ögonen. När vi låg där och han hade kommit ut så tog jag hans lilla hand och la den så den greppade kring mitt finger. De små helt perfekta fingrarna... Om jag bara kunde få känna dem igen. Om bara hans hand rört på sig. Om bara livet kunde fånga upp mig och få mig lycklig igen.

Igår passade jag och H twinsen, vi åkte till våra vänner i Torslanda och tog där en härlig promenad i de fina bostadsområdena. Hus vi bara kan drömma om och samtalsämnet som följde kom upp idag igen.. Hur vill man ha sitt liv? Hur ska man prioritera?

Idag var jag hos A och drack kaffe, vi konstaterade att man måste bestämma sig för det är omöjligt att ha allt. Med allt menas det nyrenoverade huset med designmöbler med alldeles lagom avstånd till stan och med vänner inpå knuten. Semesterresor till Asien under vintermånaderna, en uppdaterad garderob, förkortad arbetstid, karriär, vältränad kropp, två bilar, båt.. Ja allt det där som vi alla verkar vilja ha.

För vår del har livet bara stannat av.. Inga val är möjliga för någon har tryckt in en fet pausknapp. Jag vill sällan tänka på livet framåt, det känns för smärtsamt när jag inte har Stig med mig. Ett hus känns tomt och har onödigt mycket plats om inte han finns där med sina tänkta leksaker, kläder, vagn och böcker. Vi skulle få leva familjeliv men blev berövade det, så därför vill jag ta med mig H, åka till ett varmt land och stanna där tills jag vågar lita på att livet vill oss väl igen.

Det närmar sig, deklarationen ska lämnas in, officiella sommarmånader, varma vindar, öppna skor, tunna tunikor, beachångest och grill som standardmiddag.

En bild med outfit från igår och idag så åker vi strax härifrån mot Gerrebacka och världens bästa trollungar som vi är barnvakter till idag..

Man måste äta, även en Valborg. Jag, H och L tog oss till kvarterskrogen där det blev premiär på rosé och lite mat till det. En alldeles perfekt Valborg i mitt tycke, jag är helt klart nöjd med det lilla STORA i livet -goda relationer till make som vänner.