Först och främst. Det kom ett helt underbart kuvert med en helt underbar gåva i till mig. Det tog en stund att klura ut då brevet som följde med inte hade något namn och det stod att avsändaren skulle följa mig vidare på bloggen.. Tack fina Sandra! Vi känner inte varann med det är fantastiskt att känna din omtanke. Jag älskade halsbandet!

Till det andra.. Idag har jag försökt att våga tänka på framtiden, jag har till och med tagit ett steg emot den. Det handlar om arbete, vilket kommer ganska långt ner på priolistan i tuffa tider men som har en stor betydelse i ens liv då så mycket tid ägnas åt det.

Slutligen det tredje.. Semesterplanerna är klara och bokade. Det känns gott att ha någonting att se fram emot som innehåller värme, vänner och kravlöshet.

Började dagen med att lyssna på en inspelad predikan, det var ett bra sätt att starta på. Predikan handlade om att inte tappa modet.

Jag tog sen på mig hyfsat vettiga kläder, höga klackar och skinnjacka. Efter det åkte jag in till stan för att träffa min psykolog. Fortfarande en ganska bra dag.

Zara såg ju så bra ut på hemsidan så efter mitt psykologbesök gick jag dit. Men utbudet var inte så bra, eller så är det jag som inte finner mig tillrätta bland kläderna.

Gick förbi HM och det första jag ser är den tröjan jag provade sist jag var där. Då gjorde sig inte min mage i den tröjan än men jag tänkte att om några veckor skulle jag prova den igen och se. Nu har det gått några veckor, men min mage är inte där mer. Den hann aldrig bli sådär stor som jag längtat efter. Sorgen slog emot mig, och det var inte längre en okey dag.

Varför? En av de största och svåraste frågorna i livet. Frågan varför besvaras sällan med ett svar, det krävs många förklaringar.

Men när varför-frågan inte får några svar vilket det ibland gör då gäller det att hitta fäste i ovetskapen. Nästa fråga blir då, Hur?

Hur ska vi gå vidare från idag?

Vi träffade läkaren imorse för att få svar på frågan varför förlossningen startade så tidigt och vi förlorade vår lille Stig. Tidigare har läkarnas misstanke varit en infektion då jag hade feber och förhöjd sänka när jag kom in till specialförlossningen. Men en rad prover har analyserats och de kan inte finna något. De kan inte finna några svar, "ibland står vi utan svar" är svaret. Allt såg bra ut.

Hur går vi vidare när vi inte vet varför, när vi inte kan känna någon trygghet att det kan förhindras i framtiden? Hur ska jag våga? Nej jag har inga svar där heller..

De två dagar som passerat på VANN var någonting vi behövde. Jag kan ärligt säga att vi inte gråtit på två dagar och vi har tänkt på framtiden och kunnat känna glädje och förväntan. Det är jag så tacksam för.

Jag har fått förklarat för mig att när man väntar barn så sker en förändring på många plan, och som kvinna kommer den tidigare. Hela kompassen och identiteten ställs in på att bli mamma. Det låter kanske inte så konstigt egentligen, men när man hamnar i det vi gjort så hamnar allt upp och ner. Jag har känt att jag nästan inte vet vem jag är längre.

Den här helgen så kände jag igen mig. En glimt av vem jag är och att livet är gott mot mig mitt i den hemska förlusten av att ha förlorat sitt barn.

Jag kan inte nog poängtera vikten av fina vänner och kärleksfulla relationer. Hur ska ett tack räcka till åt våra vänner Vilahamn som fixade det här.

Oftast är det jobbigt att höra hur ovanligt det är att råka ut för det som vi har gjort.

Det är alltid lättare att råka ut för något som fler har erfarenheter av. Då kan man prata om det, dela varandras berättelser och inte känna sig så ensam.

Jag känner mig ibland väldigt ensam, maktlös och utan svar..

Varför skulle mitt barn födas så tidigt så han inte gick att rädda? Varför skulle det bli så här? Jag som älskade honom så, längtade så fruktansvärt mycket efter honom, ville ge honom den bästa av uppväxter och få ha honom i mitt liv tills den dagen jag inte finns mer.

Det är inte meningen att man ska behöva överleva sina barn eller inte få se dem leva. Det olidligt.

I mitt liv finns just nu tre uppgifter jag ska göra varje dag.. För den som har en "normal" situation kan det säkert verka vara rena barnleken men för mig är det fullt upp.

Igår misslyckades jag med mina tre..

Idag har jag lyckats! Varje dag ska jag:
1. Gå ut en sväng
2. Göra något jag känner mig nöjd över
3. Träffa någon

De dagar jag har gjort mina "tre" mår jag oftast lite bättre. När jag fixar mig lite och har på mig något annat än pyjamas så ger det också tillfredsställelse.

Idag blev det jeans från topp till tå och en lock i håret eller två..

Hur gör man när man ska bearbeta sorg? Man kanske inte gör någonting utan bara är.. Eller så tänker man, grubblar och funderar.

Jag tänker utan att jag vill, som nyss när jag gick förbi spegeln i hallen och på rutin tittade mot min mage. Den var platt. Vilket gjorde att jag kom på.. Det är inte bara en mardröm, det har hänt. Min pojke är inte där.

Sen tog jag upp telefonen i min hand och "råkade" hamna bland bilder, jag fastnade vid den sista magbilden. Sen knöt det sig i bröstet, för jag kom på att en vecka senare kom Stig.

Jag minns hur konstigt det kändes att kroppen förändrades, hur jag i provrummet när jag skulle shoppa inte riktigt förstod att det var min kropp. Jag minns hur jag ändå såg fram emot att bli tjock, att det inte skulle spela mig någon roll om jag blev rund som en boll för jag ville nästan bli det. Få lov att vara sådär tokgravid.

Nu är inte kroppen spännande längre. Jag är inte ens kompis med min kropp för den kunde inte hålla sig frisk. När det verkligen gällde då fick den någon sorts infektion.. Att något så "litet" kan sätta igång något så stort. Min fina, välskapta pojke som skulle få stanna hos mig i några veckor till. Det skulle ju få lov att bli många magbilder till..

Idag tog vi vårt avsked av Stig. Det var en fin stund och vi hade nära vänner med oss. Det är så blandade känslor att man ska behöva gå igenom det som vi gör nu.. Jag vill inte, hela min kropp skriker nej. Men allt bara händer..

Jag väljer ju att dela min sorg på bloggen. Den blir en ventil även om jag hoppas att den kan få mer av sin vanliga form igen med livets glädjeämne.

Sen så är det funderingarna med sociala medier. Jag har lagt ut bilder både på Facebook och Instagram. Ena stunden tänker jag att det är fel, kanske får folk att reagera negativt eller gör någon obekväm. Men samtidigt så säger ju alla till oss att vi ska låta sorgen ta plats. Vi har faktiskt fått en pojke, en son som ska få ha sin lilla plats i den här världen. Alla andra kommer kunna fortsätta att lägga upp sina bilder på deras barn men vår lilla kille kommer att glömmas bort. Jag vill inte det, han ska få en chans att bli ihågkommen.

Om sociala medier bara ska vara ett fönster för framgång, lycka och glädje vill jag visa att livet faktiskt innehåller raka motsatsen. Sen kanske det hade förlorat sin charm om alla exponerade sin olycka. Men jag tillåter mig att låta min sorg synas. För samtidigt som jag sörjer så är jag stolt, vår lille pojke är någon att vara stolt över. Att vi fått barn är något jag är stolt över, även om han är ett änglabarn.

Så jag kanske ska lägga undan funderingarna på vad andra tycker och tänker om min lilla plats i den digitala världen. Jag kommer försöka att sprida glädje också framöver..

"Nu lilla humla, nu ska du sova" - Vår Stig

När vi får lov att ha det bra är livet bäst! Men när motgångarna kommer är de av värsta sorten. Det sista vi har är ett liv av mellanmjölksort!

Jag och min älskade H äter frukost. Min aptit är usel så jag äter kanelbullar och choklad till frukost. Det enda som inte fastnar i halsen.

Om ett par timmar ska vi ha minnesstunden för Stig, vår älskade pojke.

Det känns så overkligt att vi ska behöva gå igenom något sådant, att vi ska bära den erfarenheten genom livet. Den vill vi vare sig ge våra vänner eller behöva få själva.. Men nu är livet precis så det är och vi konstaterar att vårt liv består av höga toppar och djupa dalar.

Idag har jag varit på Barnmorskegruppen, det är där jag har gått under graviditeten. Men idag var jag inte där för att lyssna på några hjärtljud, utan för att prata.. Någonstans är det skönt att jag fortfarande är välkommen dit även om jag inte är gravid. Men det skapar ett tomrum efteråt att gå därifrån och inte få känna lycka, inte få känna att nu är vi ett steg närmare, att dagen blir en glädjens dag.

Jag gick vägen om "Japanfoto" och framkallade ett par bilder på vår lille kille.. Imorgon ska vi ha vår minnesstund för Stig. Han ska bäddas ner i en kista och vi ska ta farväl. Om jag bara kunde få ändra på livet och säga välkommen istället för farväl..

Så många gånger jag har föreställt mig känslan av att se sitt barn för första gången, blotta tanken har gett mig tårar i ögonen. Men då glädjetårar.. Jag vill ha tillbaka min bebispojke.

Man kan klä sig i något annat än sorg för en stund med ögonen skvallrar om allt..

När du fanns i min mage Stig, så började varje dag med spänning. Samtidigt som du växte, växte min kärlek till dig.

Jag kallade dig min stora lycka.

Mitt hjärta kommer aldrig att överge dig. Våra minnen kommer alltid att finnas kvar.

Imorse när jag vaknade ville jag inte tro det är sant, att du inte längre är hos mig, växer i mig. Du är så långt borta men kan samtidigt inte vara närmre.

Kom tillbaka, kom tillbaka! Väck mig ur mardrömmen med att sparka mig nu. Väck mig för det här är för hemskt för att ta sig igenom.

Jag vet inte hur jag ska leva utan dig, du fattas mig. Du fattas oss så det skär i bröstet!

I eftermiddag åkte vi till kuratorn. Det är viktigt att sätta ord på vad som händer och sker bland känslor, tankar och händelser.

Men när orden inte räcker till, när man i ena stunden är avtrubbad och pratar som om det är en förkylning som snart ska gå över och nästa blir tyst..

Igår var en stor dag, en av mina närmaste vänner fick sin andra pojke. Kände en lättnad att allt gick bra, en glädje för familjen och en sorg över att våra killar inte ska få växa upp ihop. Jag är övertygad om att ifall Stig fått stanna i livet, så hade han och den nya lilla gossen fått en alldeles speciell relation..

Min ängel Stig, oj vad jag älskar dig.

Idag är dagen då livet skall ta någon sorts start.. Jag tar bilen in till stan och träffar några vänner för en fika i solen. Kanske blir allting pannkaka, kanske blir det ett snabbt återvändande till pyjamas och soffa. Inte vet jag. Men på något sätt fick jag själv på mig kläder idag. Kläder som jag inte kunnat använda på månader. Solen gör att jag inte behöver sminka mig -solglasögon.

Jag vill få se en glimt av framtiden. Om jag kunde få känna att hoppet är större än rädslan.

Min älskade H säger att allt kommer bli bra, hans ord får vandra hos mig även om de inte riktigt slår rot.

Han är många gånger stark för oss båda, han sköter mig som om vi satt ihop. Maten hamnar på bordet och jag äter lite. Kläderna hamnar på sängen och jag klär på mig eller så gör han. Bosse kommer ut och jag går med. Tårarna torkas bort och tankarna får för en stund gå åt ett annat håll. Det bara händer och det är hans förtjänst, min H förtjänst.

Jag vill se till att han tankar energi, en fotbollsmatch, en stund med vänner. Han måste fylla på så han orkar fortsätta, min hjälte måste fortsätta att göra stordåd.

Ändå viker han inte av utan gör en konstant uppdatering av min status.

Status: En promenad i nya skor. Några buskar som påminde om att det är påsk. En sol som skiner och ett hjärta som älskar honom något så innerligt.

När livet sjunkit som kvicksand under ens fötter och man inte vet hur man ska ta sig upp.

När varje människa runt omkring känns lycklig och framgångsrik.

När livet inte har nyanser utan blir svart eller vitt.

När tårarna slutar för en stund men avundsjukan tar vid.

Jag saknar, jag sörjer och andas. När vi imorse lämnade väggarna hemma så lämnade jag lite av den värsta saknaden. Rutinerna är annorlunda här, jag är där jag får lov att själv vara barn.

Syret fyller mina lungor, jag känner att jag andas utan att varje andetag är en kamp mot smärtan i bröstet. Mitt liv är här och nu, sorgen får mig att inte tänka på morgondagen, det gör för ont.

Vad livet kommer att innebära vet jag inte, hur sorgen skall bäras och hur minnena ska sluta göra så ont.

Tjugofyra timmar om dygnet har vi varit två, jag vill inte vara själv. Varje minut i sex månader har han funnits i mig, växt och utvecklats till den vackraste bebis jag sett. För varje minut som gick älskade jag honom mer, han blev ännu mer en del av mig. Livet fick en helt annan dimension, ingenting annat än han var nummer ett. Han var vår nummer ett och vi drömde varje dröm med honom inräknad.

Idag fick jag för en stund vila, tro att allt kanske kan bli bra igen. Inte bra på samma sätt som med mitt barn, men bra på så sätt att jag skulle kunna andas igen utan att sorgen efter min älskade son kväver mig.

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden
orkade inte mitt hjärta slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort
ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
det finns ingen tröst.
Men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så...

Vi har glömt hur man gör, hur man startar en dag utan att glädjas åt vår bebis.

Vi ligger bredvid varandra i sängen och undrar vad vi ska göra idag. "Åka och titta på möbler till barnrummet" var min första tanke men innan den hann förvandlas till ord i min mun så kom jag på.. Ett änglabarn behöver inga möbler. Vår Stig behöver vi inte planera för, och vi måste lära oss att inte drömma om framtiden med honom.

Precis som vi måste lära oss att inte vänta barn längre.. Vi var i sjätte månaden, de sa igår till oss att räkna med att det tar lika lång tid att komma tillbaka..

Vi måste lära oss leva med sorgen.