Gränser...

Jag antar att de flesta har sett filmen "How to lose a guy in 10 days" , om inte är det en film som i princip handlar om gränser. En tjej ska göra allt för att förlora en kille på 10 dagar, detta genom att utsätta han för allt vad killar hatar, och testa hans gränser in i det längsta. Genom att vara gnällig, krävande, klängig, oförstående och omständig ska Andie Anderson (Kate Hudson, huvudroll) få Benjamin Barry (Matthew McConaughey, huvudroll) att kasta in handuken och lämna henne.


Vad fick då mig att plötsligt associera till denna film? Jo för den kan ibland likna mig... Jag har alltid haft den dåliga egenskapen att jag ibland testar gränser. Hur mycket kan jag göra innan jag åker dit för det? Omedvetet utsätter jag människor för test för att se hur långt jag kan gå. Det kan handla om att reta en nära vän som egentligen inte har benägenhet att bli arg och som jag vet tycker mycket om mig. För att se hur länge jag måste hålla på innan hon exploderar (Var flera år sen jag höll på så mot henne, men minnena är starka). Hon blev nämligen alltid så röd längs hela halsen när hon blev arg och jag tyckte på den tiden som skolflicka att det var kul att se hur röd halsen kunde bli. På samma sätt kan jag vara mot K, jag gör saker som jag vet retar henne bara för att få se hur mycket hon egentligen tycker om mig. Eller mot mina husdjur... som liten kunde jag klappa våran dåvarande hund, följa efter honom och utsätta han för allt möjligt för att se hur långt jag kunde gå innan han blev arg och bet mig. Men min hund Columbus bet mig aldrig, han väntade tålmodigt ut mina försök till uppretning. Liksom min gamla kompis och K. Det finns fler som fått utstå den här dåliga sidan hos mig, så som min Mamma och Pappa, bror, vänner osv. Det finns ett exempel från en nyårsdag några år tillbaka i tiden då en av mina närmaste killkompisar var nära att slänga ut mig från balkongen efter att jag testade hans gränser när det gäller att låta bli och hjälpa till med att städa :s Lyckligtvis stod han ut och kastade aldrig ner mig från balkongen, utan blev tillochmed en ännu närmare vän efter..

Varför är jag då sån? Jag ångrar mig alltid efteråt... Men det är liksom inget medvetet jag gör, utan det är mer efteråt jag insett att jag gjort det. Då slår det mig -Nej, nu va jag sån där igen. Men jag tror efter mycket grubbleri att det handlar lite om bekräftelse. För de som råkar ut för det är sånna som jag tycker väldigt mycket om... Och jag vill nog se hur mycket de tycker om mig tillbaka, lite som om de klarar av den här sämsta sidan hos mig då kan jag lita på att de tycker om mig. Om de försvinner nu, biter mig, inte vill vara vän mer osv. Ja då tyckte han/hon/hunden/katten innerst inne inte så mycket om mig endå. Visst låter det knäppt? Jag vet det låter galet. För bekräftelse får jag oftast i massor av dom här personerna endå...

Nu har jag blottat en av mina sämsta sidor.. hjälp vad sånt kan vara läskigt :s Men vill egentligen bara säga
 -Tack för att ni står ut när det inträffar! :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0