En annan sak som var balsam för mig var att jag utan oro var ifrån Hebbe i nästan 5 timmar. Han var ju i de allra tryggaste händer, hans pappa. Givetvis hade timmarna flutit på hur smidigt som helst för dem, hur kunde jag ens tänka annat?! Men helt ärligt så gjorde jag det. Var beredd på åtminstone ett eller två samtal med en gråtande bebis i bakgrunden men icke. Jag behövde verkligen få sitta med mina vänner och vara fullt fokuserad på det, inte fundera en orostanke och släppa kontrollen. 

Sakta men säkert tar jag steg tillbaka till där jag befann mig innan Hebbe så akut blev sjuk. Och det häftigaste med att vara ifrån sin bebis en stund är känslan att komma hem och träffa honom igen. Energiboost i kvadrat! 

Hur skulle jag klara mig utan den här fantastiska omtänksamma mannen?! Han är fenomenal på att lyfta mig till skyarna, få mig lugn när jag är orolig, balansera när det är obalans och finnas där på alla olika sätt när det behövs. Han säger det jag behöver höra när jag behöver höra det. Vi har genom svårigheter lärt känna hur vi är och vad vi behöver för att vi ska fungera som bäst. Vi är olika, sån tur det är! Men vi är också lika, vi prioriterar varandra först.  Jag är oerhört tacksam att det är H som jag är förälder tillsammans med, bättre man finns inte för mig. H är till 100% en teamplayer och vi är ett team.

Jag vet att ingen går skyddad, ingen har garantier. Vem som helst kan drabbas av att deras barn blir sjukt, vem som helst kan ha en dold eller oväntad sjukdom. Självklart är det inte något jag önskar någon men jag måste tänka så för att inte bli "för" rädd. Så jag inte blir tokig eller knäpp och till slut tror att det är vårt öde att drabbas av grej på grej. 

Idag kom min dipp när vi var på Ica och handlade, jag tyckte att en gammal hostig gubbe förföljde mig och min baby med sin hemska hosta. Att vi gett oss iväg och handlat kändes helt plötsligt ansvarslöst, vi borde inte vara där det finns mycket folk. När vi kom till Ica Maxi var det ganska glest med människor men allt eftersom vi var där så kom det fler och fler. Stressande. Å andra sidan så vill jag att vi som familj ska kunna leva "vanligt". Jag hade inte valt att åka till ett köpcentrum eller just nu umgås med småförkylda barn och vuxna men att bara sitta hemma och inne gör mig tokig. Så vad är ansvarsfullt egentligen? Var vi ansvarslösa som tog med Hebbe till mataffären? 

Ännu en fråga dök upp om man är ansvarslös om man befinner sig på ställen där man inte kan få bästa tänkbara vård till sitt barn? Om inte vi hade befunnit oss där vi gjorde när Hebbe insjuknade så kanske han inte hade levt idag. Några föräldrar vi lärde känna under sjukhustiden sa vid tillfälle "Man ska vara glad att man inte var i Thailand eller nått" och det är så sant. Många åker långt bort med sina alldeles små nykläckta och tänk vad som kan hända. Å andra sidan så kan det hända saker om man är 4, 8 eller 12 år också. Man kan sätta i halsen, få en allergichock, ha ett hjärtfel ingen upptäkt, bli biten av en orm eller.. Ja riskerna är oändliga. Men vart börjar och var slutar föräldraansvaret? Vi måste hitta vår balans, om det är att säkerställa att Herbert alltid har tillgång till bästa tänkbara hjälp eller inte det vet jag inte. Vad jag vet är att det är lätt att inte tänka på när man har ett friskt barn, men när man sett sitt barn totalt utsatt då kan man inte låta bli att tänka på det. Vi har nu ett friskt barn, och jag vill behandla honom så, jag vill leva så. Jag vill kunna åka till en stuga mitt på landet eller dit palmerna vajjar utan ångest. Men jag vill heller aldrig stå i ett läge där jag inte skulle kunna hjälpa honom. 

Som sagt. Jag har mina dippar men sån tur är också riktigt bra stunder. Ikväll tillexempel då vi myser hemma med god mat och godis, allt handlat på Ica. 

Efter klippningen gick familjen på stan, åt glass och ekiperade Hebbe med kläder från NK. Visar senare eller imorgon. Som sagt.. Risk för bortskämd bebis, det fanns det redan innan han var nära på att skrämma livet ur sin mor och far med akutoperation och värre verkar det bli ;) 

När den store H i familjen kom hem hade han med sig paket från posten och i det låg skor till H. Ursöta små Ralph Lauren. Haha.. En liten kille som blir bortskämd med presenter här kanske;)

Jag och A hade ett samtal om Gud, hon frågade mig vad som händer med min tro i allt som har hänt. Jag försökte förklara det som jag känner..

När H blev sjuk och behövde opereras så skickade jag ett mess till några av mina vänner att BE för honom, många av dem har ingen tro men jag frågade de ändå om att be för det skänker mig tröst. Vad skulle jag annars skriva? Vad kan jag annars önska att mina vänner ska göra? "Tänk på oss" det räcker inte för mig men "Be för oss" vilket då räcker med att man tänker - Gud, låt Herbert bli frisk. Klart. Mer än så behövs inte om man inte vill eller kan. 

Jag tror att Gud hör bön, jag tvekar aldrig på att Gud finns men ibland tvivlar jag på om han är något för mig.. Å andra sidan ramlar jag alltid tillbaka till honom. Där finner jag tröst, där får jag ut min ilska. Där kan jag och min man få tacka för det vi har och får. Jesus ger livet mening när det känns meningslöst, kärlek när livet känns grymt.

Frågan "varför?" är vi duktiga på att ställa oss och även om jag ställer den så vet jag att jag mår bättre av att låta bli. Många svar uteblir i livet och vi får acceptera det, vi mår bäst av att låta bli att tänka varför och förstå att vi aldrig kommer få alla svar. 

Någon kan välja att se det som hände efter Herbert insjuknade som tur och träff. Att jag inte gick ut till bilen lite tidigare och han fick sin andnöd där istället, då jag kanske inte förstått, uppfattat, trott han somnat eller liknande. Att det var lunch och alla läkare på vårdcentralen satt och åt vilket gjorde att de inte var upptagna med patienter. Att mina steg ledde mig till lunchrummet i lokaler jag aldrig varit i och så vidare.. Jag tror att vi fick hjälp, runt oss stod änglar och visade vägen, la en lugnande hand på både min axel och varje person som hjälpte Herbert. Jag tror på en Gud som led med oss, mig, Henke och Hebbe, såg oss plågas men som inte lämnade oss. 

 

Jag har sedan jag var liten och första gången fick höra "Gud har inte lovat att ditt liv ska vara enkelt, att du ska vara utan sorger men han HAR lovat att aldrig lämna dig" tänkt på de orden när jag blir arg, känner att livet är orättvist och tufft. Och jag vet bara en sak som är säker i mitt liv, utan min tro som alltid funnits där, i perioder mer påtaglig och aktiv, i perioder som en trygghet mer i periferin, ja utan den hade jag inte vetat hur jag skulle ta mig igenom livets tuffaste stunder, jag hade kännt mig så ensam. 

Sen är det klart att jag känner mig arg, rädd och ledsen ibland. Men då har jag också någon att vara arg på. Det hjälper mig att inte bli bitter. För det är jag mest rädd för i livet, att bli bitter och missunnsam. Sånna människor verkar ha det så tråkigt tycker jag. 

Jag har förstått att det varierar mycket för olika mammor det där med amningen, det kan vara ganska besvärligt. Det blev också tydligare för mig nu när jag var tillsammans med andra mammor på sjukhuset. Personalen skämtade om att jag fyllde frysen och med mig hem fick jag en kartong av småflaskor som jag pumpat under de fyra dagar Herbert inte kunde amma. När jag i ett nafs fyllde 1 till 1 1/5 flaska kom det mammor som kämpat länge för att få ihop till 10 milliliter. Det gjorde mig mer ödmjuk, det där med amning är inte så självklart och att sitta med sin bebis och känna att han/hon inte blir mätt måste vara oerhört kämpigt. Så snälla Ni där ute gör det som funkar för er! Jag blev ödmjuk på det sättet att jag uppskattar tiden med amning mer, ett av de "bekymmer" jag haft har varit bristen på frihet. Jag har ibland kännt mig låst. Men då vi stod så nära att förlora Herbert var tanken att aldrig få amma honom igen olidlig. Det är en underbar stund och nu njuter jag ännu mer av den när jag vet att Hebbe även tar flaska och om jag vill iväg på något en dag eller kväll så är frysen numera fylld av mjölk. 

Imorse var det däremot en glad kille som vaknade och låg med största leendet. Han snackade och gurglade. Antagligen väldigt nöjd över att vara hemma igen. 

Det är underbart att se honom ligga här intill mig med sin lilla apa. Han är trött efter alla turer, nu det sista räckte det att personalen visade sig för att han skulle börja gråta. Han har varit så otroligt tålmodig men nu är tålamodet slut. Nu ska vi bara ta det lugnt några dagar och återhämta oss mentalt efter allt som varit. 

Tack för alla fina kommentarer, har inte svarat på dem men har läst dem och känt värme i hjärtat. Så en stor kram till er som skrivit. 

Idag fick vi ändå lite midsommarmat för vid lunch ansåg läkarna att vi kunde åka hem på permission över dagen och natten. Vi kände oss inte redo för natten så vi bestämde dagen och så blev det, lite mat och jordgubbar, vila och soffhäng. Både jag och Hebbe är helt slut efter allt så vi sov mest men det var så underbart skönt att ligga hemma i vår säng med vår underbara bebis bredvid. 

Alla Herberts värden är fina och ultraljudet på hjärtat idag såg jättefint ut. Vi måste våga tro att stormen är över men hjälp så svårt det är!

Jag är den här killens mamma - Kan något vara större?!

Igår fick vi något fantastiskt gjort för oss. När jag stod hemma i köket och kokade pasta vid en av våra korta turer till hemmet. Såg jag mig omkring i röran av smutsigt golv, brödsmulor, damm och kläder i högar. Vi åker bara hem för att äta, sova, duscha typ.. Livet har stannat upp i lägenheten sen allt hände. Många erbjuder sin hjälp men det är svårt att komma på vad. Jag kom på -städa. Det skulle vara så skönt om någon drog ett tag med dammsugarn så vi kan komma hem till ett någorlunda hem. Jag skickade mess till mina vänner A oc L, A nappade direkt L hade förhinder med erbjöd sig ta ett städtag så fort hon är tillbaka i Gbg. 

Så när vi kom hem igår natt var det inte bara en dammsugare som tagit golven. A hade även dammat, vikt tvätt, plockat ut sopor, städat köket, bäddat, ställt blommor på borden, plockat iordning och köpt bröd och frukt som hon lagt i fruktskålen. Förstå känslan!? Det var så underbart att komma hem till. Tack fantastiska A! 

Hebbe har fått en hjärtekatt, överallt i Sverige sitter folk och virkar dessa underbara katter. Det har ökat så att det nu även finns andra figurer och varje barn ska ha ett. Hebbe håller sin lilla hand på sin samtidigt som han sover lugnare än han gjort på många nätter. Han är hos mig nu, jag har honom nu. Sakta sjunker det in att han är kvar. Han är kvar hos oss. 

Det finns några patienter som är lite vanligare än andra här, bebisar och tonårspojkar är inte ovanligt. Grabbar som tränar gärna, mycket och struntar i om de skulle råka ha feber. Det får mig att inse, så många jag vet har tränat sjuka med lite feber. Min älskade man tillexempel. Friska hjärtan mår inte bra av att träna när kroppen är sjuk. Herberts typ av hjärtfel upptäcks och uppdagas oftast på bebisar, men vissa barn hinner bli större, vissa hinner komma i tonåren när det helt plötsligt slår till på ett ögonblick så som för oss. Då kan det många gånger bli värre, med komplikationer. Får Herbert återhämta sig och det får fortsätta såhär kommer han att ha ett hjärta med funktion som vem som helst. Livet är så skört. Tack gode Gud för läkarna, tack för forskning, tack för Herbert och vi ber för att allt ska få fortsätta gå bra. 

Men Hebbe har börjat med rehab och tycker det är kul. Många kommer extra in och tittar på honom av personalen för de tycker han är så söt. Han är nyfiken och filurig. Hittar på hyss så han ska slippa svälja medicinen precis som han gör hemma med sina D-droppar. Han gömmer dem i kinden. Han äter flaskan med god aptit och de har tagit bort sonden redan. Han är så fantastisk vår älskade Hebbe! 

Jag och Henke var förväntansfulla när vi åkte tillbaka, skojade med varandra och längtade efter mötet med Hebbe. När vi kom in i hans rum var bara en undersköterska där, det brukar vara mer personal. Vi frågade hur läget var och hon vifta med handen nonchalant och sa -nja det är lite sådär.. Vi frågade -vad är det? Blodtryck? Andningen? Hon svarade - Nej det är bra men nått är inte är bra. Paniken sprider sig och vi tar stegen till Hebbe. 

Vi kommer fram till sängen och där ligger han och gnyr, spänner sig, och rycker. Jag trodde vi skulle svimma. -Varför gör han så här? -Vi vet inte svarade hon. -Men vad säger läkarna? -Abstinens. 

Henke började svettas och var tvungen att sätta sig för att inte svimma. Jag ville bara springa därifrån. Det var kaos och jag fick inga tydliga svar. Vad har hänt vår son? Var är vår älskade Hebbe? Är han så skadad? 

Chocken var total.

 

Vi fick en stund senare träffa läkare som inte var så oroad utan förklarade att han har så mycket läkemedel och haft så mycket morfin i kroppen, han har troligen abstinens och vi måste ge honom lite tid. 

Jag tog först Herbert en stund, men behövde en paus och gå ut. Henke tog Herbert och satt med honom hela kvällen. För varje timme som gick blev han sig mer lik, han blev avslappnad och slutade rycka. 

Idag är han ännu lite mer sig lik, han har fått tillbaka lite filur i blicken och rycker inte. Han är avslappnad men ledsen emellanåt. Hans minspel är sig likt och även om han är som en stenfull bebis så är han Hebbe. 

Vi har fått prata med fler läkare och de tar det med ro än så länge Herberts första reaktion. Nu innan lunch fick Herbert lämna IVA och komma till avdelningen. IVA har varit fantastiska förutom idioten igår, men det är skönt att vara där de är så vana att ta emot bebisar som hjärtopererats. De sa att han visar goda tecken på att komma tillbaka men han har fortfarande morfin och det tar olika tid innan läkemedlen går ur kroppen. Specialistläkaren på IVA sa att vi måste ge han minst 2-3 dagar innan läkemedlen är ur kroppen. 

Det känns lugnare nu men ångesten och paniken jag haft har varit olidlig. Ska jag aldrig få träffa "min Hebbe" igen? Ska jag förlora två söner, en som inte fick leva och en som aldrig mer blir sig själv. Livet är för tufft då, jag klarar inte hur mycket som helst. Det finns en gräns och den är nådd! 

Idag har jag suttit med min lilla fylletratt i knät, han är min juvel. Jag och vi ger honom sin tid, han har varit med om så mycket. Jag har sagt till om undersköterskans bemötande, jag som ofta vill vara till lags fick nog igår. Det var och är inte okey! Av allt trauma är vi så sköra och att ge något svar i form av "Vi vet inte vad men något är det" är inget en undersköterska ska yppa. Hon ska svara som de andra har gjort -Vi pratar med läkaren. Punkt. 

Vi forsätter att säga att allt MÅSTE bara bli bra. 

Vi är just nu hemma men ska alldeles snart åka tillbaka. Personalen tyckte att vi skulle åka hem för att vila och äta lite. Även Hebbe behövde vila efter att vi tog bort respiratorn. Nu ikväll är planen att jag ska få hålla honom, ja både H och jag såklart. Hur ska jag kunna förklara hur mycket jag längtar efter att hålla i honom igen!? Känna hans underbara kropp nära. När han tittade på oss förut så kunde jag inte hålla tillbaka mina tårar, jag har inte sett hans blick sedan i torsdags i rummet på vårdcentralen. Han blev lite ledsen och försökte gråta med det kom bara ett svagt rossligt ljud. Jag sa att jag såg att han var ledsen men att allt blir bra. Kändes som jag ville gå sönder, att jag var hemsk som inte tog upp honom. Jag smekte hans kind och klappade hans huvud som jag alltid gör och han blundade igen och lugnade sig. 

Allt är så omtumlande, vår lyckliga bebisbubbla här hemma känns så långt bort. Vi tar en dag i taget för att närma oss att komma tillbaka till den. Allt MÅSTE bli bra igen. 

Vi var hos Herbert länge inatt, åkte hem och sov några timmar för att sedan åka tillbaka. Han återhämtar sig i rekordfart, han har fina värden och får bara lättare stöttning. Men vi låter han få sin tid, han får sova och hjälps av respiratorn när han andas. Läkarna planerar att ta bort respiratorn imorgon om inte Herbert vill ha bort den redan idag. Imorgon ska de väcka honom om han inte själv vill vakna idag. Jag längtar så efter att få se hans stora fantastiska ögon titta på mig, känna hans armar och händer klamra sig fast kring mig. Det är bara ett par dagar sedan men känns som en evighet sen. Allt har gått så fort, jag hänger inte med. Herbert har hela tiden varit en nöjd och go bebis, sällan ledsen och väldigt matglad. Ingenting har visat att han inte skulle må bra och att hans hjärta hade ett fel. Barn med dessa hjärtfel brukar ha svårt att gå upp i vikt, vara ledsna och svaga. Herbert har varit motsatsen. Jag ska vid ett senare tillfälle skriva här på bloggen om små subtila tecken man som förälder kan vara uppmärksam på med en spädis, sånt som man kan vara extra obeservant på. 

När jag är ifrån honom klarar jag inte att vara lika positiv, mina tårar kommer, min oro och bilderna från i torsdags. Jag kan inte förstå att jag stod där och såg min älskade gosse försvinna bort. Att jag fick se dem göra hjärtlung-räddning på honom. Att jag fick se hans rädsla i hans ögon. Jag ville bara bära smärtan han kände, jag ville bara kunna stoppa allt som skedde och få allt att bli bra där och då på sekunden. Men jag kunde inte. Jag var maktlös. Det jag kunde var att lugnt med bestämt säga till Herbert -Du måste! -Du måste andas Herbert! -Fortsätt och sluta inte! Jag skrek inte men jag pratade inte heller, jag höjde rösten men lät lugn. "Få inte panik Linda tänkte jag för mig själv, visa inte Herbert hur rädd du är. Visa honom att det finns inga alternativ mer än att andas och fortsätta, att han ska stanna hos mig." Och det gjorde han, jag är så tacksam till Gud att han gjorde. Är säker på att rummet var fullt av änglar som stod med sitt beskydd.

I väntan på operationen var jag så arg på Gud att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Varför ska jag/vi men framförallt vår son gå igenom detta? Vad är han för skit-Gud? Han måste hata mig! Men känslan vände, när operationen gått bra kunde jag bara känna tacksamhet. Helt plötsligt såg jag bara all hjälp vi fått under dagen. Läkarna säger att det gått osannolikt bra. Då väljer jag att se det som att vi fått hjälp på vägen..

Det är så mycket ångest och oro, jag pendlar mellan tilltro, förtröstan och enorm rädsla. Allt måste gå bra. Som jag sa om och om igen till min älskling -Du MÅSTE Herbert. Så säger jag till mig själv -Det MÅSTE gå bra nu. 

Igår skulle jag till MVC på återbesök, Herbert som annars är så nöjd var lite mer ledsen på morgonen och hängde sig fast i mig. Jag fick knappt klä mig för när jag la bort honom blev han så förtvivlad. Till slut kom jag mig ut till bilen med honom i bilbarnstolen men han gråter, jag ser att han inte mår bra och tar upp honom och då har han svårt att få luft och tappar snabbt färg. Jag dunkar han i ryggen för tänker att han kanske fått något i halsen. Men ser att han bara mår sämre så jag springer över gatan och in på vårdcentralen. Där inne är det tomt på människor, jag springer genom korridoren och ser i lunchrummet att där sitter personalen. Jag fångar blicken hos vår barnmorska och säger att Herbert inte mår bra. Läkarna och några sköterskor reser sig snabbt och tar in oss på ett rum. Herbert blir bara sämre. Vi gör allt för att hålla igång honom. De kallar på ambulans. Sköterskorna masserar hans bröst, en läkare känner på hans puls, en håller i honom. Herbert tittar hela tiden på mig är ledsen och kippar efter andan. Jag ser hur hans blick försvinner bort och jag tar tag i honom, ruskar och skriker -Herbert. Andas!! Du måste Herbert! Han kommer igång igen och andas. Det tar inte lång stund innan han igen försvinner bort och jag gör allt för att få kontakten med honom, få tillbaka honom. Läkarna får fram adrenalin och sätter i hans ben, han blir högröd och skriker. Efter en stund igen tappar han all färg och blir kallare. Läkarna startar hjärtlung räddning och sätter syrgas. I nästa stund kommer Henrik inspringande genom dörren. De får tillbaka Herbert och ambulanspersonalen kommer och sätter på EKG och vi springer därifrån. In i ambulansen och upp till Östra sjukhuset. Där står ett tjugotal personer redo och tar emot oss. De gör alla tänkbara tester och sätter in nålar, slangar och masserar hans bröst. Ett ultraljud visar att Herbert har en förstoppning i aortan. Jag hör läkaren säga -Det kan sluta när som helst. Jag kramar Henkes arm, han sitter med händerna uppe på sina kinder och säger -Nej..

De säger att vi måste följa med snabbt, Herbert måste opereras akut. Vi få följa med upp och se honom bli inrullad till operationssalen. Jag hann inte pussa honom.. Jag frågade om jag inte fick ta i honom innan operation men de sa att det hinns inte med. Rädslan i min kropp över att aldrig få röra vid min älskade Hebbe igen är obeskrivlig. 

Vi fick ett rum, och vi kunde nu bara vänta. Efter en stund kom en hjärtkirurg in och beskrev vad de skulle göra för operation. Att Herbert nu var uppkopplad på en hjärtmaskin som slog åt honom. De fanns lite olika alternativ på hjärtoperationen beroende på vad de skulle se när de kom in. Vi skulle nu bara vänta, operationen skulle ta flera timmar. 

Dessa timmar.. Det kändes som om jag inte kunde andas. Trycket på insidan gjorde att jag trodde jag skulle dö. Flera gånger sa jag att jag inte klarar mer.. De sa alla hur bra jag agerat, hur snabbt jag sett till att Herbert fick hjälp. Att jag var fantastisk som kunde hålla mig så fokuserad och stark. Hela händelseförloppet bara spelades upp som en film om och om igen. Hebbes blick mot mig. Hur han med sina ögon sa mamma jag mår inte bra, mamma jag kämpar för dig. 

Tiden kröp fram.. Till slut kom vår kirurg in. Han berättade att operationen gått bra och jag hoppade upp och kastade mina armar runt honom. Han skissade upp vad för ingrepp de gjort. De har flyttat aortan till vänster kammare. Nu ska Herbert läka ihop och återhämta sig. Läget är allvarligt men under förutsättningarna stabilt.

När läkaren gick och vi blev ensamma bröt min älskade alltid så starka Henrik ihop. Alla hans känslor kom, oron, tacksamheten, lättnaden, rädslan. 

Nu har vi dagar och veckor framför oss på Östra. Vi tar varje timme i taget. Herbert ligger på IVA och är fortfarande sövd, han får hjälp med andningen av respirator. Han har sen igår gjort fina framsteg men vi tar allt med tillförsikt och samtidigt tilltro..

Hur jag mår och känner mig. Jag känner mig styckad, som ett uppslitet köttstycke och ingenting finns på plats på min insida. Jag håller ihop med vet inte av vad? Jag gråter men när jag är med Herbert så läser jag sagor, pussar honom, sjunger och spelar musik. Det är så ofattbart och jag kan inte förstå!!? Han har av slumpen fått ett medfött hjärtfel som ingen upptäckt. Min ja VÅR älskade pigga, nöjda och glada Herbert. Varför är en fråga jag ställt mig många gånger genom livet och lärt mig att jag inte får svar. Men om jag bara kan få önska, om en bön skall bli besvarad så är det den att Herbert ska bli bra. Jag älskar honom mer än det finns ord, färger, bilder, sandkorn och grässtrån till. Han är den vackraste bebisen i hela världen och om jag som mamma bara kunde göra någonting. Jag skulle offra allt för honom. Min älskade Herbert bli frisk!!!

På eftermiddagen var det läkarbesök på BVC, allt var bra med vår lille älskling och han har gått upp rejält i vikt. Sist vi vägde han för två veckor sedan vägde han 3850 gram och nu låg vikten på 4560 gram. 

Imorgon ska jag träffa min vän C och sedan är det efterkontroll på MVC. 

Idag har jag och H varit förbi mitt jobb för att skriva på betyg och prata lite framtida jobb. Efter det så åkte vi in till stan och trädgårdsföreningen där vi lunchade med fina vänner. Det blir precis så som en lunch med barn brukar bli, lite skrik, lite missnöje, skratt, en rejäl baj i byxan, byte bakom ett träd, mjölkstinna bröst som kastade små fontäner av mjölk till grannens bord (nästan), försök till diskret amning och två nöjda mammor som uppskattade sommarsolen. 

I lördags fick de sin premiärtur och jag de var så sköna!! 

Jo bilden! Den är på senaste köpet till H från Mini Rodini. Jag älskar märket! Ekologiska och sköna kläder. Vissa grejer är lite för "färgstarka" för min smak men mycket går hem. 

Idag fortsätter vi med det svenska att lyssna på den ultrabegåvade Håkan Hellström. Inte inne på konserten men på snikens kulle. 

 

Nu vaknade H = slutbloggat

Men jag kan inte låta bli att känna ett enormt sug efter värme, hotell, restaurangbesök, bad, pool, palmer -ja allt som hör semester på varmare breddgrader till. 

Jag tar också mina chanser att själv sova när H vilar, jag har alltid älskat att sova, verkligen älskat. Därför lockar det emellanåt mer än rask promenad. Man får väl lära sig som förälder att saker och ting inte kan ske när man själv vill, man får prioritera och ta tillfällena i akt. Nu i eftermiddag prioriterade jag fika med min man och samtal när H sov. Det lockade mer med chokladbollar, kardemummakaka och kaffe i soffan. Men jag har varit på gång två gånger idag ut på promme, det har bara varit helt fel tajming ur H:s perspektiv. 

Ja resultatet kommer väl bli att jag inte kommer i mina smala jeans den närmaste tiden och inte heller kommer att vara allt för bekväm med att hänga på beachen. Ni kloka vänner och läsare som tittar in här ibland, hur har ni gjort som fått april/maj barn? Nu tänker jag inte på motion och kropp utan på det  jag skrev innan om att lägga upp dagen med minibebis på sommaren? Blir det till att vara inomhus de varma timmarna eller i skuggan? Fick ni någon solbränna ;)? Besökte ni ens stranden bebisens första sommar? Ge mig gärna lite input och dela erfarenheter! 

Ja fick rätta mig efter H och det var ovant men mysigt att amma, natta och vyssa istället för att dricka rosé och prata. Jo jag fick allt pratat ändå men mina gamla mönster av att ostört kunna umgås har brutits upp. Bosse som är van att vara den som får sitta i knät när kvällen kommer fick dela plats med H och jag kände mig minst sagt påpassad. H ville inget annat än ligga vid mig och Bosse följde varje steg jag tog. Hej då frihet men Hej till mammalivet!