Vi var hos Herbert länge inatt, åkte hem och sov några timmar för att sedan åka tillbaka. Han återhämtar sig i rekordfart, han har fina värden och får bara lättare stöttning. Men vi låter han få sin tid, han får sova och hjälps av respiratorn när han andas. Läkarna planerar att ta bort respiratorn imorgon om inte Herbert vill ha bort den redan idag. Imorgon ska de väcka honom om han inte själv vill vakna idag. Jag längtar så efter att få se hans stora fantastiska ögon titta på mig, känna hans armar och händer klamra sig fast kring mig. Det är bara ett par dagar sedan men känns som en evighet sen. Allt har gått så fort, jag hänger inte med. Herbert har hela tiden varit en nöjd och go bebis, sällan ledsen och väldigt matglad. Ingenting har visat att han inte skulle må bra och att hans hjärta hade ett fel. Barn med dessa hjärtfel brukar ha svårt att gå upp i vikt, vara ledsna och svaga. Herbert har varit motsatsen. Jag ska vid ett senare tillfälle skriva här på bloggen om små subtila tecken man som förälder kan vara uppmärksam på med en spädis, sånt som man kan vara extra obeservant på. 

När jag är ifrån honom klarar jag inte att vara lika positiv, mina tårar kommer, min oro och bilderna från i torsdags. Jag kan inte förstå att jag stod där och såg min älskade gosse försvinna bort. Att jag fick se dem göra hjärtlung-räddning på honom. Att jag fick se hans rädsla i hans ögon. Jag ville bara bära smärtan han kände, jag ville bara kunna stoppa allt som skedde och få allt att bli bra där och då på sekunden. Men jag kunde inte. Jag var maktlös. Det jag kunde var att lugnt med bestämt säga till Herbert -Du måste! -Du måste andas Herbert! -Fortsätt och sluta inte! Jag skrek inte men jag pratade inte heller, jag höjde rösten men lät lugn. "Få inte panik Linda tänkte jag för mig själv, visa inte Herbert hur rädd du är. Visa honom att det finns inga alternativ mer än att andas och fortsätta, att han ska stanna hos mig." Och det gjorde han, jag är så tacksam till Gud att han gjorde. Är säker på att rummet var fullt av änglar som stod med sitt beskydd.

I väntan på operationen var jag så arg på Gud att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Varför ska jag/vi men framförallt vår son gå igenom detta? Vad är han för skit-Gud? Han måste hata mig! Men känslan vände, när operationen gått bra kunde jag bara känna tacksamhet. Helt plötsligt såg jag bara all hjälp vi fått under dagen. Läkarna säger att det gått osannolikt bra. Då väljer jag att se det som att vi fått hjälp på vägen..

Det är så mycket ångest och oro, jag pendlar mellan tilltro, förtröstan och enorm rädsla. Allt måste gå bra. Som jag sa om och om igen till min älskling -Du MÅSTE Herbert. Så säger jag till mig själv -Det MÅSTE gå bra nu.