3 år idag..


Min älskade Hebbe tittar på sin storebror som idag skulle blivit 3 år.

Tiden kan gå men ingenting kan ta bort det faktum att vi inte fick behålla vår Sticka. 

Tiden läker sår men ärren finns kvar, ärr kan vara vackra på sitt sätt. 

I mitt hjärta är och kommer jag alltid vara mamma till två. Två fina pojkar. 

Skål för livet?

Känns nästan pinsamt, som en "never ending story" att det med jämna mellanrum ska komma ovälkommen drama. 
Jag har sedan ett tag haft ont i sidan av rygg/mage, strålar i ljumske. 
I torsdags blev det värre och jag tänkte nu måste jag få tid hos en gynekolog. På fredag fick jag en blödning den tiden i månaden när jag inte ska ha.. Sen blev det lite värre. Tröttare, ondare.. 
Igår åkte jag till jobbet, där började jag blöda igenom kläderna och fick åka upp akut. 
På akutgyn konstaterades mycket höga infektionsvärde och jag blev inlagd. Sen följde en rad undersökningar, skiktröntgen, provtagning. 
Det senaste beskedet är att jag får ligga kvar, jag har fortfarande höga infektionsvärde, jag har en del cystor och vi får vänta och se utvecklingen. Kanske operation framöver.



Mina tankar och känslor då? 
Jo jag påmins om hur mycket jag/vi gått igenom, att jag har haft svårigheter att bli gravid, svårigheter att behålla mina graviditeter, förlorat ett barn i en infektion, har endometrios, för flera år sedan cellförändringar. En rad tuffa erfarenheter.. 
Jag har också alltid drömt om en stor familj, flera barn.. Kanske kommer vi inte få fler barn, för kroppen ska hålla, jag ska orka och vi önskar bra förutsättningar för ett kommande barn. Jag är rädd för att förlora ännu ett barn så som vi gjorde med Stig, jag är rädd för komplikationer.. Samtidigt vill jag inte leva livet med rädsla, ta beslut utifrån rädsla. 
Men jag har en underbar liten son att sätta i första rum. Han ska få ha en frisk mamma.. 

Det är ingen idé att ta ut sorg eller oro i förväg, men tanken över att inte få fler barn är en oerhört sorglig tanke. Så tuff att hantera.. 

Linda 

Allahelgonsdag..

Idag är dagen vi ska minnas, tillåta oss tänka på dem som inte finns hos oss längre. 

Vi åkte i skymningen till Östra kyrkogården där Stig ligger i minneslunden. Med oss hade vi ett ljus och vi tände det, ställde det ifrån oss och lät oss minnas.. 
Det gjorde så ont i mig, jag kunde bara titta på ljuset för så fort min blick hamnade på vår vackra ovetande Herbert skar det som en kniv i mig. Tankarna att det är det här som jag missar med Stig, det som jag så evigt tacksamt får uppleva med Herbert. Det skulle vara två där i vagnen, jag vill kunna krama även dig Stig! Jag vill kunna pussa dig, skojja med dig, uppleva hur kärleken växer till oändliga proportioner för dig precis så som jag upplevt med Herbert. 
Jag vill se er två leka, busa och bråka. Jag vill känna din doft, läsa godnattsaga för dig och vinka av dig på förskolan om dagarna. Jag vill allt det där med dig också och att jag inte får det smärtar från tå till bröst till tå igen.. 

Henrik säger - Men du skickade den mest fantastiska lillebror.. Och ja, Amen det gjorde du sannerligen! 
Där och då när vi satt med dig i våra armar och tog farväl så sa vi att du skulle snacka med Gud och skicka ner en lillebror. Ni gjorde ett bra jobb, ett bättre jobb kunde ni inte gjort! Med Herbert blev vi läkta men ärret finns kvar och det blir vi aldrig av med. Men ärret är vackert, du var så vacker.. Som alla stora ärr så påminner det om det där man helst hade velat slippa, jag hade vilja få slippa att ha förlorat dig men jag skulle aldrig vilja vara utan dig. Du finns där i mitt hjärta och jag har något fantastiskt som möter mig en dag, en dag får jag se, hålla och vara med dig igen. Älskar dig.




En av årets viktigaste dagar.. Morsdag!


H har låtit min dag börja på ett fantastiskt sätt med sovmorgon och sedan blåbärspannkakor till frukost.. Mmm. 

Jag är lycklig över att få vara mamma till mina två, min ljuvliga Herbert och fina änglason Stig. I veckan som gått har det varit lite tufft emellanåt när den där pusselbiten saknas i livet, den lilla killen som skulle vara här med oss. Jag tycker att mitt pussel är vackert, många gånger beskådar jag det och tänker inte på att en bit saknas. Den saknade biten har inte förstört pusslet, den har på sitt sätt gett motivet mer djup, fler dimensioner och många lärdomar. Men vissa dagar så funderar jag på den där ensamma pusselbiten, och känner hur den fattas mig. Det är konstigt hur något kan fattas men ändå vara komplett, att jag har Herbert att vara mamma till gör livet komplett, han skapade så mycket färg och skönhet till motivet att det saknar motstycke. Kärleken till honom är överväldigande!! 

Att ta ikapp.. Å

Igår hade vi våra härliga vänner här, fam Vilahamn på heldag och Östmans kom förbi för fika och lek. S som också bloggar emellanåt sa till mig att desto längre det går mellan inläggen desto svårare blir det att skriva något - det har hänt så mycket. Jag instämmer. Hur ska jag kunna skriva ikapp och sammanfatta små och stora händelser, viktiga och oviktiga i ett enda inlägg. Men jag försöker.. För livet är ju sånt, stort och smått.

Förra helgen hängde jag i champagnebaren och sen på Pinchos med min sköna vän M.

Vi provade och tittade på måsten till cykelturer.. 


Vi avslutade denna omgången av babysim.. Tog emot thaipresenter från mormor och C. (Se brallor) Firade H:s namnsdag.


Och till större händelser. Hebbe var på sin hjärtkontroll och allt såg jättebra ut. Utan anmärkning! Vi gick därifrån med ett leende och en lättnad. Även om han härjar, leker är glad och nöjd så kan man aldrig känna sig helt säker. Men nu dröjer det 1 år tills nästa gång, vår Hebbe är helt frisk och det är vår tacksamhet oändligt enormt galet stor för!!!! 

Vi hade som sagt våra vänner på besök och när mitt fokus är på Hebbe och vänner istället för att ta kort, så fick en bild tas mitt i tandborstningen. 


Igår var det också två år sedan vi fick och förlorade vår änglason Stig. Jag tänker på honom, det saknas en pojke här och så enkelt är det. Men sorgen har en annan form. Det finns en tomhet men inte ett mörker...


Så sammanfattades senaste tiden. På återseende! 

Svart vit vecka..



Det här har varit en märklig vecka, märklig så till vida att den varit fantastisk men ändå har sorg och mörker gjort sig påmint och varit där med sin närvarande skugga. 
Jag har för egen del inte kunnat ha det bättre, solen skiner och på dagarna har jag träffat underbara vänner med deras bebisar. Idag tog jag en skön lunch på Barabicu med vännen A, Hebbe sov gott i vagnen och höll oss sedan sällskap med ett gott humör. Jag är precis där jag aldrig trodde jag skulle få vara, en mamma som njuter av livet med barn och perioden som föräldraledig.

För nästan exakt två år sedan nådde barnlängtan och sorgen sin kulmen när vi förlorade vår första lille pojke Stig. Livet skulle aldrig bli detsamma igen, han förändrade allt och gjorde mig till en älskande förälder utan barn. Jag kände mig tom och vilsen, vart var min bebis som jag burit i nästan 22 veckor, hur skulle jag överleva utan att känna hans närhet och den lycka han skänkte mig av blotta tanken på honom? Stympad och trasig tog jag mig igenom veckor, ironiskt nog sken solen och våren hade kommit till stan. Den vår som jag skulle möta med min bebismage.. 

Allt är så lika men ändå olika. Mitt liv är nu så annorlunda, jag är mamma till två, en änglason och en son som förgyller mitt liv här och nu. Jag är inte längre en förälder utan barn, cirkeln slöts med Herbert och jag försonandes med tanken av att inte få leva livet med Stig. Men Stig saknas, allt som oftast tänker jag på hur livet skulle vara om jag hade min lilla tvååring här också. Jag går ibland in i min bubbla, mitt inte rum och tänker på honom, de minnen jag har av honom från tiden i magen och de timmar efter att han kommit till oss när vi som två stolta föräldrar låg och beundrade hans kropp. Jag har varje drag memorerat för mig, ben, fötter, den lilla magen, näsan och kinden som H klappade med sin fingertopp. Om jag då förstod att de timmarna skulle bli så dyrbara för mitt minne, tiden med vår första pojke. Fascinationen över att förstå att det skapats ett liv inom mig och att han var till utseendet lik oss. Innan vi gick bad vi honom att skicka ner ett syskon, en liten lillebror.. Han valde den bästa tänkbara och gav oss mer än vad vi önskat i sin lillebror Herbert. 

Ja, allt är så lika.. Denna vecka fick våra vänner träffa och ta farväl av sin son. Våra vänner som hyr vår gamla lägenhet. Hur kan livet bli så? Att nästan med exakt två års mellanrum så levde vi både med glädjen och lyckan av att vänta bebis. Med två års mellanrum så levde där två pojkar i olika magar med varsina lyckliga föräldrar. De fick från magen vara med när adventsljusen tändes, när julen stod för dörren och det nya året möttes. 
Med två års mellanrum ska nu dessa föräldrar bearbeta sorgen och förlusten, frågorna och förtvivlan, tårarna. Solen skiner denna vecka, våren har kommit precis som då..
Det blir så nära, glömda minnen gör sig påminda. Jag är lycklig nu, jag är stark och livet har kommit tillbaka. Jag vill ge dem hopp, tröst och kloka råd men vet att bara tiden kan arbeta för dem. Sorgen måste få ta plats.. När jag blundar kan jag känna den kroppsliga sorg som min vän nu går igenom efter att bebisen inte är kvar i magen. Den skrikande tomhet och hormoner som är i omlopp. Jag kan på samma sätt se mannens maktlöshet, precis så som H bara ville lyfta smärtan ifrån mig samtidigt som hans eget inre höll på att spricka. 
Jag relaterar mest till kvinnan, vill bara krama och säga du har varit fantastisk, du kommer bli hel igen. Er bebis kommer alltid att vara med er. Grattis för att Du fick bli mamma till just lille A! Det värsta har hänt och nu kommer det bli bättre men tills dess sörj älskade kvinna, sörj kära man, sörj så mycket som kropp och själ bara orkar. Efter mörker kommer ljus, Gud är med alla dagar. 

Hösten har kommit..

Jag har på något sätt lyckats glömma bort att blogga på ett par dagar. Trots regnet och höstens intrång så passerar dagarna i ett rasande tempo! Ja, vissa stunder kan vara långsamma, men sällan tråkiga då jag har världens bästa sällskap i Hebert. Likaså går Hebbes utveckling rasande fort, kanske inte för andras ögon men för mina #mammastuderarvarjedetalj ögon så händer det grejer från dag till dag. Min lilla älskade sociala individ som behärskar mer och mer. Ja mammakärleken går över alla gränser. Vissa stunder tänker jag på hur livet skulle vara om även Stig var här, en 1,5 åring nu.. Att sorgen inte tar samma plats och att kärleken till Hebbe växer för varje dag ger mig många tankar. Kanske är det bäst att låta dem vara, konstatera att nu känner jag som jag gör och inte värdera mina tankar. Livet är här och nu, istället för att sörja den sonen jag förlorade så njuter jag fullt ut av den jag har. Han fyller ut bröstet med så mycket känslor att jag ibland tror jag ska spricka! Han har förändrat hela mitt liv och hela mig, han är en så galet underbar person som jag är obeskrivligt tacksam över att jag har. 

Om en liten stund ska vi åka och hämta upp två favoriter på deras förskola, det ska bli mysigt att få en stund på tu man hand med dessa små men nu också stora trollungar. Tänk vad tiden går fort! Nyss var de såhär små! 

Får bjuda på en gammal bild...

Vilken fredag..

Denna dag får alla plus om det inte vore för att karln min är och spelar match ikväll och jag sitter ensam framför Idol med chipsskålen. Men varför denna entusiasm? Jo, vi har njutit av att sitta ute och äta (det är oktober!) en ljuvlig lunch på Barabicu. Maten var så god, alltså såååå god. En pumpasoppa och chevretoast.. Mmm. Sen var sällskapet underbart, det var min fina K. Och jag går på moln av kärleksrus till min Herbert. Det är nästan läskigt, för ibland är känslorna så starka och då drabbas jag av ångesttanken om jag skulle förlora honom. Jag tänker på Stig, hur livet hade varit om även han funnits med oss.. Jag blir rädd över smärtan som tog över mitt liv när vi inte fick behålla honom och kan inte föreställa mig om något hände Hebbe. Varje dag tackar jag Gud för allt jag har och får uppleva med min familj och son. Lyckan är så obeskrivlig, och därför blir sånna här dagar som idag att jag känner bara Wow! Livet! Yes! 




Till en läsare..

Jag fick idag en kommentar på ett av mina gamla inlägg och vill verkligen att du som skrivit ser mitt svar så gör det som ett inlägg:


Vad det smärtar mig att höra att du behövt gå/går igenom detta vidriga hemska och ofattbara som det innebär att förlora sitt/sina barn. Jag vet var du befinner dig nu.. Inget av mina ord kan hjälpa. Men du kommer kunna se ljusare på livet, du kommer kunna skratta och njuta. Men inte NU, inte på ett tag och du ska ta all tid du behöver. Du kommer alltid att ha dina pojkar med dig, dina fantastiska pojkar och de 23 veckor ni fick dela. Du kommer alltid vara deras mamma och känna dem var och en, älska deras underbara personer så som de var för dig. 


Tårarna rinner ner för mina kinder nu.. Henke min man kom precis och fråga vad som hänt och jag visade dina rader. Du ska veta att glömmer det gör man aldrig, men man lär sig leva med det. Och livet kommer att bli bra för dig, våga tro det. Många sa till mig att låta sorgen ta plats. Jag skickar de orden vidare! Låt de ta PLATS! 


Skriv gärna igen i kommentarsfältet så jag får se att du läst. Skickar mina varmaste kramar. //Linda 


Vår lördag..

Vi hade en bra dag igår, en mysig dag. Visst kan livet vara konstigt, att man på årsdagen av det värsta man gått igenom kan njuta av livet? Men att sätta sig och bara tänka tillbaka, att stanna upp är inte rätta sättet för oss. Det var det inte igår iallafall.. Vi människor är ju inte stöpta i samma form, vi fungerar inte heller lika från dag till dag. Vad som känns rätt en dag kan vara fel en annan. För ett år sen stod tiden stilla, men nu tickar den igen. 

Igår fick vi handlat lite bebisgrejer och sen gick vi ut för lite romantik och middag på miss Sophie. God mat, stämning och samtal om allt och inget. Jag älskar att göra saker med min man, verkligen älskar! Efter miss Sophie så åkte vi till haket Halta Lottas och mötte upp H:s lag. Krogen är en av deras sponsorer och de har den som deras "lagkrog". Igår firades att laget gått upp i allsvenskan och det var så kul att komma ut lite, dricka fanta med magen i högsta hugg och låta den bli klappad på;) Det ska firas ännu en gång med lite större pompa om några veckor men då är jag nog så tjock att jag inte kan vara med. 






1 år, 12 månader -vår Stig


Vi vaknade samtidigt imorse H och jag, natten har gett mig orolig sömn. Jag bad H att titta på klockan.. Exakt på minuten, ett år sedan vår lille Stickan kom. Det svarta hålet vi befann oss i, den övermäktiga sorgen vi hamnade i och skulle ta oss igenom. Stig är en del av vår familj, han fattas här och borde få vara här för att dela när lillebror kommer. Stig är inte bortglömd, han är älskad och saknad. Men sorgen har en annan färg, den är inte nattsvart, den är mer en skugga som vi lärt oss att leva med. Den skuggan lär oss att inte ta livet för givet, den lär oss att älska varandra ännu mer och känna ännu större tacksamhet. 

Vi har klarat det här året rätt bra, vi lät sorgen ta plats, jag lät den ta plats både på bloggen och andra sociala medier. Jag har också pratat, och gör det fortfarande när jag får tillfälle. Det är mitt sätt att ta mig vidare, aldrig glömma utan förstå genom att sätta ord och fortsätta framåt. Vad man än går igenom så fortsätter livet, tiden går och man kan inte pausa. Förra året ville jag pausa tiden, jag orkade inte se våren och sommaren komma, jag ville inte se andra få sina bebisar, ha sina semestrar och njuta av medgång när vår motgång var så enorm. Men just att tiden gick var räddningen, att allt bara fortsatte tvingade även oss att fortsätta, våga leva igen. 

"Stig, 1år med dig och utan dig på samma gång.. Du finns på en bättre plats och vi kommer att ses. Det kommer att dröja men för dig i himlen så finns ingen tid, där finns ingen längtan, bara ett nu och en härlighet. En dag står vi där och får möta varandras blickar för första gången, jag får lyfta dig upp i mina armar. Du är vårt änglabarn och vi glömmer dig aldrig." 

En vecka 32 mage..


Hem och hoppade i ett par mjukis för att lägga mig i soffan. Liggläge tog udden av mina lockar som bästa frisören så omsorgsfullt gjort. 

Skrev jag att vi var på förlossningförberedande kurs igår? Det väckte en del känslor hos mig.. Det går inte en dag utan att jag tänker på Stig. Igår tänkte jag på det jag fick uppleva när han kom och lämnade oss. Det är svårt att föreställa sig om upplevelserna kommer att påminna om varandra, alltså förlossningarna. Läkarna säger att det var så likt ett förlossningsarbete det kan bli det vi fick gå igenom med Stig, men att det är ett betydligt mindre barn bara. Vilka känslor kommer då att rotera hos mig/oss när det är dags? Vilka rädslor? 

Jag både längtar och oroas över vad som komma skall, jag vill ha revansch med lillebror men givetvis kan "tänk om" tankar dyka upp. Det känns lite som om man varit med om en flygkrasch, överlevt och just nu laddar för att våga ge sig upp i luften igen. 

Vår vagn..

Med några veckors leveranstid så var det idag dags att beställa och lägga handpenning på vår vagn. Jag tänkte inte ens tanken att det ska ligga en bebis där i, det gjorde jag däremot nu när jag skrev dessa rader. Det är lite för overkligt på något sätt.. Jag känner ju lillebror i magen hela tiden, njuter av att må gott och inte oroa mig för mycket. Det är mest bara mysigt allting, mysigt att ha sett ut vår vagn, bilbarnstol och fundera över spjälsängsskydd, skötbord, snutte och mycket mer. Mysigt att se min fantastiska H provköra vagnen, påminna om ett solskydd och visa tripp trapp stolen. 

Jag tycker vagnen är så fin! Med Stig så stod vi i valet mellan en Bugaboo Buffalo eller en Joolz. Med lillebror var det egentligen inga tveksamheter -det blev en Joolz. Vi gillar de nyaste modellerna med quiltat skinn och foder men de finns bara i svart och grå, vi vill ha den blå vagnen. Så inget quiltat skinn men en fantastisk snygg vagn ändå enligt vårt tycke! 




Är han som du..

Min Stig.. 
Det är tidig morgon, lillebror grejar i magen och jag tänker på honom men mest på dig. Vem är han där inne? Det är så svårt att föreställa sig.. Jag tänker att han är en kopia av dig, även om jag vet att du är du.
Min alldeles unika Stig som jag har alldeles speciella känslor för.. Kan man känna samma för två barn eller känner man lika mycket men olika? Så mycket jag funderar över.. Det jag känner för dig går aldrig att ta ifrån mig, du är min lilla Sticka med ditt söta ansikte, med dina rutiner i magen, med din lilla kropp och alldeles underbara små händer. Du är den jag hade drömmar om och samtal med. Du är min första bebispojke. 
Är jag annorlunda än andra för att jag inte har dig hos mig nu? Tänker annorlunda än andra mammor? Jag vet inte.. Kanske. Det är bara svårare den här gången att föreställa sig vem som kan dölja sig på insidan för jag tror det är en kopia men inte originalet. Låter konstigt säkert, ja. Men när du kom ut så var det så självklart att det var du som varit därinne.
 
Jag längtar efter lillebror, det är säkert det. Men det får ha sin tid, graviditeten i sig får ge mig tid att landa. Landa i att jag faktiskt bär på en liten bebis igen.. Någon som säkert du varit med och valt ut ska komma till mig och pappa. 

Min mage min bebis..



Nu är det nog dags att våga berätta lite. Vet inte om jag någonsin kommer att få modet på riktigt.. När jag i augusti fick veta att jag var gravid så grät jag. Livrädd. Skulle jag gå igenom allt igen? Hur skulle jag må? Vad skulle hända? När vi förlorade Stig så tänkte jag för mig själv att en kommande graviditet skulle vara ett rent helvete. Jag var ju redan så orolig med Stig i magen, skulle det kunna ens gå att vara mer orolig?! 
 
Men de första veckorna passerade och det kändes lugnt. Det värsta har redan hänt, och att få ett missfall i v 7, 8 eller 12 är inte detsamma som att få en liten liten kille i v 22. Därför gick den första tiden ganska enkelt, jag berättade knappt för någon och levde så mycket som jag bara kunde som vanligt, försökte inte tänka på graviditet, läsa om graviditet eller prata graviditet. 
 
Jag har mått bra hittills i den här graviditeten, förra gången hade jag oro, foglossningar och lite andra komplikationer. Det gjorde att jag var sjukskriven från v 17 vilket var tufft. Att inte kunna röra sig fritt eller tillåta tankarna gå till annat var jobbigt. Den här gången har jag sluppit sånt, jag har kunnat jobba och fokusera på så mycket annat. De sista tre veckorna som ni vet har mitt fulla fokus och all tankekraft gått till Pappa. 
 
Denna veckan har dock varit lite kämpigare, jag befinner mig nu i den tiden av graviditeten när Stig kom förra gången. Alla minnen ligger så nära, vad jag gjorde dagarna innan, vad som hände när jag vaknade på natten, väckte H och vi fick åka in.. Ja allt sånt. 
 
Nu vill jag bara att veckorna ska gå, att jag ska komma förbi den "här" tiden i graviditeten och få lite distans. Men jag vet inte, kanske är det nu min oro kommer börja.. Fram tills nu har jag erfarenhet av sedan tidigare, allt därefter blir första gången. 
 
Jag önskar, ber och hoppas att det kan få fortsätta att vara en lugn graviditet hela vägen fram till maj. Då vi i början av månaden väntar vår andra lille kille. 

Bosse har tjejbesök..


 Vi är hundvakter tills imorgon, Bosses kärlek Noelle är här och han är lycklig.   
 
I höstrusket har vi tagit en promenad, förbi kyrkogården där vår Stig ligger. Det  är fortfarande lika konstigt, hur nära han är våra hjärtan men hur avlägset det känns att stå och se på platsen han ligger. 

Imorgon ska jag ha morgonbön på jobbet. Hela veckan har det funnits två ämnen som cirkulerat hos mig att ta upp på samlingen. H fick hjälpa mig att bestämma och han valde ämnet tacksamhet. Det är så märkligt hur något så hemskt som att förlora sitt väntade barn kan skapa en känsla av tacksamhet. Till en början var vi bara arga, jag kunde inte vara tacksam för någonting och jag kunde inte förstå vad min tro var till för. Varför har jag gått och dragit runt och räknat med den hela livet? 

Det tog sin tid. Och jag förstår mer varför.. Självklart inte varför vi förlorade Stig. Det kommer nog att bli min första fråga när jag kommer till himlen. Men jag förstår varför jag har en tro och jag har märkt att frågan varför är inte lika viktig. 

Det finns någonting annat jag har fått, vilket är det paradoxala att känna enorm tacksamhet. För det jag har, för det som är bra, för hälsa, kärlek, nära och kära. För gåvan som livet är och hur vackert det får lov att vara. En genuin tacksamhet för livet. Vi har blivit burna genom sorgen, och det finns bara en att tacka för det, Far i himlen. Genom alla medel, genom vänner, familj, människors kärlek och omtanke. Han har använt precis det vi har behövt för att kunna våga se en ljusare morgondag. 

En höst..

Det är en höst utan dig, allt jag föreställt mig att vi skulle göra den här hösten är som suddiga minnesbilder.

Jag tänker på dig, ofta. Idag pratade jag om dig, några kollegor frågade och jag berättade. Berättade om hur det var när du kom, berättade om dina två kraftförsök till att få luft men hur dina lungor inte mötte din reflex. Precis framför näthinnan spelades det upp, hur hela din bröstkorg restes. Min underbara pojke, som där och då lämnade mig.

En kollegas tårar föll idag, men mina ögon var torra. Jag har någonstans accepterat. På något sätt som jag knappt trodde var möjligt har jag sörjt såpass mycket att tårarna är färdigsörjda. Tomrummet är lika stort, för ingen kan ta din plats någonsin. Men jag har lärt mig leva med faktumet att jag inte får ha dig hos mig. Du är i mitt hjärta, du är i mina samtal, drömmar och tankar. Jag lämnar inte dig bakom mig, jag har dig intill mig för resten av mitt liv.


Tårar som inte tar slut..

Ikväll kan inte mina tårar sluta att rinna ner för mina kinder. Jag sitter med ditt fotografi i min hand, och ser på dina ansiktsdrag, ser på dina små händer, dina armar.. Jag kan varje ansiktsdrag hos dig utantill. Du har så liten haka men så stor läpp, precis som jag hade. Din näsa är alldeles rund och dina ögon blundar som om du är i en bubbla du inte vill ur. På en plats du inte vill lämna eller vakna från..

Jag saknar dig någonting så vansinnigt. Jag finner inte ord. Vad än livet har med sig så vill jag inte vara utan dig, men jag måste.

Vad gör du just nu? Vet du om hur mycket jag saknar dig? Vet du att jag gör mitt bästa för att inte klandra mig själv.. Klandra mig för att få en infektion som gjorde att du inte stannade i mig. Det var inget fel på dig, bara på mig. Du var stark, inte jag. Hur min kropp kunde bli din fiende är ofattbart då den skulle vara din oas.

Min älskade pojke, tårarna kommer aldrig att ta slut när jag tänker på dig. De sinar för stunder, både längre och kortare. Kärleken till dig är evig.


Fler pojkar..

Vi hade många vänner den här sommaren som väntade smått. Jag har nog nämnt det förut.. Två av H:s närmaste vänner har väntat på att bli föräldrar för första gången. Tänk i våras var de tre, de var tre förväntansfulla unga män, födda samma år, som följt varandra åt. De har upplevt tonår, konfirmation, 18 års dagar, student och många fler stora händelser i livet samtidigt, samma år. Nu skulle de bli pappor, samma år.

Till glädje föddes en liten kille inatt. Om bara några veckor kommer nästa grabb. Tre små söner till tre stolta fäder. Men bara två som får uppleva faderskapet, som får göra den resan alla förtjänar att få efter att ha längtat, väntat och börjat älska sitt kommande barn.

Det är nästan ironiskt, att det just blir så många små killar.. Kan man säga så? Ironiskt. Eller är det helt enkelt bara otroligt sorgligt.


Hur?

Hur ska jag våga? När ska jag tro? Tro att allt kan bli bra, våga att någon gång vänta ett syskon till dig.

Jag är rädd. Rädd för att inte ha minnet med dig allra närmast. Rädd för att förlora igen, utsättas av den sorg som inte klär sig i ord, den sorg där orden inte är tillräckliga.

Kanske ligger inte valet hos mig, kanske finns det andra krafter som påverkar hur livet kommer att bli. Jag tror på att det finns en plan för mitt liv, precis som jag tror att det finns en plan för andras liv. Men det är ingen garanti, det finns inga löften för att det inte kan hända igen.

Skulle jag kunna resa mig upp igen? Erfarenheten säger mig att jag kan ta mig upp efter det djupaste fall. Livet har lärt mig att man klarar så mycket mer än man kan föreställa sig. Människan är stark. Jag har kommit på fötter, rest mig och börjat gå. Men jag orkar inte bli knockad igen. Slagen till marken, där benen är för brutna för att kunna ta stöd. Jag skulle bli liggande där, länge.

Just nu vill jag inte behöva oroa mig, vare sig för en graviditet, en bebis, ett barn. Att oroa sig tar så mycket kraft och energi. En sak lärde du mig Stig, och det är att i samband med föräldraskap kommer oro. Man kan inte vara förälder och samtidigt inte oroa sig. Men varje förälder hittar strategier för att handskas med sin oro. Jag tror att det kommer vara svårare för mig att hitta dem strategierna, livet har låtit mig möta det värsta. Förlora ett barn. Förlora dig.


Tidigare inlägg
RSS 2.0