Min mage min bebis..

Nu är det nog dags att våga berätta lite. Vet inte om jag någonsin kommer att få modet på riktigt.. När jag i augusti fick veta att jag var gravid så grät jag. Livrädd. Skulle jag gå igenom allt igen? Hur skulle jag må? Vad skulle hända? När vi förlorade Stig så tänkte jag för mig själv att en kommande graviditet skulle vara ett rent helvete. Jag var ju redan så orolig med Stig i magen, skulle det kunna ens gå att vara mer orolig?! 

 

Men de första veckorna passerade och det kändes lugnt. Det värsta har redan hänt, och att få ett missfall i v 7, 8 eller 12 är inte detsamma som att få en liten liten kille i v 22. Därför gick den första tiden ganska enkelt, jag berättade knappt för någon och levde så mycket som jag bara kunde som vanligt, försökte inte tänka på graviditet, läsa om graviditet eller prata graviditet. 

 

Jag har mått bra hittills i den här graviditeten, förra gången hade jag oro, foglossningar och lite andra komplikationer. Det gjorde att jag var sjukskriven från v 17 vilket var tufft. Att inte kunna röra sig fritt eller tillåta tankarna gå till annat var jobbigt. Den här gången har jag sluppit sånt, jag har kunnat jobba och fokusera på så mycket annat. De sista tre veckorna som ni vet har mitt fulla fokus och all tankekraft gått till Pappa. 

 

Denna veckan har dock varit lite kämpigare, jag befinner mig nu i den tiden av graviditeten när Stig kom förra gången. Alla minnen ligger så nära, vad jag gjorde dagarna innan, vad som hände när jag vaknade på natten, väckte H och vi fick åka in.. Ja allt sånt. 

 

Nu vill jag bara att veckorna ska gå, att jag ska komma förbi den "här" tiden i graviditeten och få lite distans. Men jag vet inte, kanske är det nu min oro kommer börja.. Fram tills nu har jag erfarenhet av sedan tidigare, allt därefter blir första gången. 

 

Jag önskar, ber och hoppas att det kan få fortsätta att vara en lugn graviditet hela vägen fram till maj. Då vi i början av månaden väntar vår andra lille kille. 

Ååååååå!!!!!!!! :) :) stort stort grattis till lillebror i magen! Jag förstår allt i det du skriver, oron i att något ska hända igen, att man vill komma över veckan då det hände förra gången... Och att oron ändå fortsätter. Och det är inte konstigt efter det ni var med om med Stig.
Jag minns när M monterade ihop barnsängen att jag låg å grät i soffan för att jag var så rädd...
Men våga våga tro. Tänkt mina ord som jag hade som mantra. Seger seger seger! Det kommer att gå bra, det känner jag i magen.
Stor varm kram!!
/L

Lycka! Förstår din oro, väntar själv barn i mars efter mycket kämpande och motgång. Men denhär gången ska det gå bra, det måste helt enkelt göra det!! Varm grattis och stor kram

Der kommer att gå fint älskade du!

I maj kommer ett vackert litet knyte att ligga i era armar och knyta sina små händer kring era fingrar, gäspa så att ni tror att hjärtat ska gå sönder av kärlek och sova på ert bröst till morgondagen gryr och dagen börjar om :)

Lycka till er! (Majbarn är himla fina, har ett eget här hemma ;))