Vår semester är sedan ca en vecka tillbaka bokad. Vi åker till Rhodos i juni och bor på all inclusive.. Det blir en ny erfarenhet då vi aldrig haft en all inclusive resa innan, den här gången kändes det som att det passar oss perfekt. Vi behöver inte tänka en tanke eller lyfta ett finger, bara vara..

Ett stort plus är att våra vänner ska åka på samma resa så vi kommer att ha riktigt kul tillsammans.

Det bästa av en och samma resa, att både kunna vara själva och rå om varandra samtidigt som vi kan ha massa social tid och roligheter med ett kompispar.

Bilderna är från vårt hotell..

Efter en stund hos kuratorn med H så känns bröstet lättat. Det är viktigt att få någon utomståendes syn och stöd, inte minst när man får belyst för sig våra styrkor och vad som är positivt. Tillsammans med H kan jag möta de tuffaste av motgångar, han är min superman.

En tröst är att tänka att allt blir bra, en tröst är att höra allt blir bra..

Men det är inte bra, inte nu. Någon dag är lättare, några timmar bjuder på skratt. Nästa dag är leende långt borta och sorgen, tårar, ilska och förtvivlan har kommit inpå.

Jag vill inte vara med om det som hänt oss och som vi går igenom. Det är så tungt att se hur självklart alla graviditeter och förlossningar går, vår slutade i det värsta tänkbara. Varför just vår bebis? Jag som skulle få ha honom i magen ett tag till för att sedan kunna börja morgonen med att mysa med han.

När jag sluter mina ögon och blundar så ser jag honom framför mig, jag har honom i mitt knä och hans rumpa sitter på min mage, hans huvud är uppe vid mina böjda knä. Jag ligger med en kudde bakom nacken, håller i hans små händer och beundrar honom. Sätter mitt pekfinger mot hans näsa precis så som jag gjorde innan vi tog farväl på sjukhuset, men nu följer två vakna ögon min rörelse. Jag drar honom till mig och lägger min näsa i hans nacke, andas in och hans doft fyller mina lungor..

Det finns ingen verklighet med mitt barn, jag är mamma men har bara minnen och sedan fantasier att gå till när jag vill vara med min bebis. De runt om mig får ha sina små i det här livet, de är inte berövade sin skatt och de behöver inte vänta ett helt liv på att få ses igen.

Jag vill inte ha det så här, och det gör mig bara så ledsen att alla bebisar som har kommit och kommer att komma under vår och sommar 2013 kommer påminna mig om min förlust. Ett nyfött barn kastar mig tillbaka till stunden efter min förlossning, yrseln av lustgasen och ruset av att se sin älskling för första gången. Jag förstod när jag låg där att allt var över, men jag sköt det ifrån mig och njöt av stunden med min och H:s bebis. Så som alla mammor så tyckte jag att mitt barn var det finaste som finns och funnits. Det var en sorts kärlek som jag aldrig känt förut, den flyttade in i mig blixtsnabbt, den kommer aldrig att lämna.

Det gör ont att se hur andras magar växer, hur barn kommer till världen -men bara av den anledningen att det påminner mig så om det vi befinner oss i som vi aldrig kan ta oss ur.

Igår var vi ett gäng tjejer som spenderade lördagskvällen ihop. Vi drack bubbel och jag skrattade så jag fick håll!

Det var härligt att få umgås och dricka min favoritdrink mojito men jag kunde inte hjälpa att tankarna vandrade iväg stundtals..

Idag ska vi ha lite kalas hos oss för min bror som fyller år.

Mer uppdatering väntar imorgon men ett snabbt inlägg i partykvällen..

Tiden passerar förbi och det är blandade känslor i mig när den gör det. Skönt för att jag inte är lika ledsen hela tiden, ledsamt för att tiden med Stig var allt längre sedan.

Imorgon ska jag ut och göra stan i Göteborg, en riktig tjejkväll. Det var i det närmaste ÅR sedan jag körde en partykväll och det känns kul, skrämmande och befriande på samma gång.

Kul för att jag ska få prata, dansa och dricka bubbel.

Skrämmande för att jag inte vet hur jag kommer att känna när jag väl står där i högklackat på dansgolvet, det är ju egentligen inte så jag vill ha det.

Befriande för att jag bara kan få lov att känna mig som mitt forna jag innan sorgen tog plats i mitt liv.

Sist gång jag var på Zara så kändes inget bra, kanske var utbudet så dåligt eller så var jag inte redo. Idag däremot kom jag därifrån med en partyoutfit. Tyckte helt enkelt att jag kunde unna mig det, och att jag kommer göra helt rätt i att faktiskt klä upp mig i nya kläder och planera för att känna mig snygg imorgon. Det gör som oftast livet lite lättare.

Min entusiasm varade tills jag kom hem och gick in på internetbanken. Just då påmindes jag om att det är lönehelg men jag sitter utan lön. Det är ett gissel det där med sjukkassa, när den kommer eller inte, storleken på den, brytdatum och kommande utbetalningar..

Kläderna vägrar jag att lämna tillbaka, de ÄR en present och investering i mitt nuvarande jag. Det får bli vatten och knäckebröd resten av månaden eller nått sånt.

Ikväll ska vi på middag till en riktigt go familj i Torslanda. Blir alltid sugen på att flytta till området när jag varit där.

Den här dagen har jag varit med min extramamma. K och E är ju mina Sis, och i deras familj har jag varit MYCKET.
Därför är det klart att jag ska ha en dag med mamma E i familjen.

Mamma E är verkligen fenomenal på inredning och vi gick i inredningsbutiker, åt lunch och fikade sen hemma hos oss.

"Floramor och Kruskatös" är verkligen en undangömd butik i Göteborg som förtjänar sin plats i rampljuset. Vilket utbud! Hittade en väggbonad som skulle klä vår vägg, det gäller bara att veta vilken vägg. Budskapet är helt rätt, det finns inga val i livet för enda vägen när du ramlat är upp.

Först och främst. Det kom ett helt underbart kuvert med en helt underbar gåva i till mig. Det tog en stund att klura ut då brevet som följde med inte hade något namn och det stod att avsändaren skulle följa mig vidare på bloggen.. Tack fina Sandra! Vi känner inte varann med det är fantastiskt att känna din omtanke. Jag älskade halsbandet!

Till det andra.. Idag har jag försökt att våga tänka på framtiden, jag har till och med tagit ett steg emot den. Det handlar om arbete, vilket kommer ganska långt ner på priolistan i tuffa tider men som har en stor betydelse i ens liv då så mycket tid ägnas åt det.

Slutligen det tredje.. Semesterplanerna är klara och bokade. Det känns gott att ha någonting att se fram emot som innehåller värme, vänner och kravlöshet.

Idag har jag ägnat hela dagen åt att vara med mina barndomsvänner. Som att förflyttas hem till Stale och 20 år tillbaka men ändå så annorlunda då vi nu är vuxna och små har kommit till..

Det har verkligen varit en go dag och känner stor tacksamhet för alla fina relationer jag har i mitt liv.

Jag har inte färgat håret sedan februari -11, ett tag sen helt enkelt. Årstiderna har fått göra sina avtryck på färgen, det tillsammans med soliga semesterresor.

Nu ser det ut som att jag bryter trenden och min "naturliga" ombrefärg. På måndag har jag en frisörtid inbokad och det lutar åt lite ljusare tider..

Kaffe är gott igen! Galet gott..

Det är verkligen den ultimata sociala drycken och det här inlägget dedikerar jag kaffet.

Gick en morgonpromenad med Bosse, det är trots allt så att även 6 månaders graviditet märks på kroppen. Jag skulle behöva bygga lite muskler men det får komma när det kommer. Lägger ingen press på mig.

Det var helt klart en lättare morgon, mycket tack vare att det ser ut som om vi har en semester att se fram emot.. Men det berättar jag mer om längre fram.

Sitter i stunden och väntar in systrarna E för att vi tre ska ha en mysig eftermiddag. Varje dag är jag tacksam för vänner och goda relationer. Det är GULD.

Började dagen med att lyssna på en inspelad predikan, det var ett bra sätt att starta på. Predikan handlade om att inte tappa modet.

Jag tog sen på mig hyfsat vettiga kläder, höga klackar och skinnjacka. Efter det åkte jag in till stan för att träffa min psykolog. Fortfarande en ganska bra dag.

Zara såg ju så bra ut på hemsidan så efter mitt psykologbesök gick jag dit. Men utbudet var inte så bra, eller så är det jag som inte finner mig tillrätta bland kläderna.

Gick förbi HM och det första jag ser är den tröjan jag provade sist jag var där. Då gjorde sig inte min mage i den tröjan än men jag tänkte att om några veckor skulle jag prova den igen och se. Nu har det gått några veckor, men min mage är inte där mer. Den hann aldrig bli sådär stor som jag längtat efter. Sorgen slog emot mig, och det var inte längre en okey dag.

Bosse är inte bara min utan även H:s riktiga lilla nallebjörn. Vår vovve går under två olika pseudonym där det ena är Bajsapan och det andra är Nallis, vilket av dem han blir kallad för beror lite på situation. När någon ska ta sista kvällsrastningen lyder våra samtal i stil med "Vem tar Bajsapan?" men när någon behöver tröst i soffan då är han helt klart Nallis.

Jag borde haft kameran i högsta hugg igår kväll då vi åt lite tjejmiddag tillsammans på Michelangelo. Det var riktigt härligt.

Idag har jag tillochmed satt mig in i vårens mode.. Jag har inte velat se åt kläder som inte är anpassade för mage innan, kanske har en liten bit till av mig med identitet som icke gravid kommit tillbaka.

Plånboken är dock desto smalare med sjukkassa, men några plagg från Zara får nog ta plats i min garderob då de från hemsidan att döma hade ett riktigt bra utbud..

Varför? En av de största och svåraste frågorna i livet. Frågan varför besvaras sällan med ett svar, det krävs många förklaringar.

Men när varför-frågan inte får några svar vilket det ibland gör då gäller det att hitta fäste i ovetskapen. Nästa fråga blir då, Hur?

Hur ska vi gå vidare från idag?

Vi träffade läkaren imorse för att få svar på frågan varför förlossningen startade så tidigt och vi förlorade vår lille Stig. Tidigare har läkarnas misstanke varit en infektion då jag hade feber och förhöjd sänka när jag kom in till specialförlossningen. Men en rad prover har analyserats och de kan inte finna något. De kan inte finna några svar, "ibland står vi utan svar" är svaret. Allt såg bra ut.

Hur går vi vidare när vi inte vet varför, när vi inte kan känna någon trygghet att det kan förhindras i framtiden? Hur ska jag våga? Nej jag har inga svar där heller..

De två dagar som passerat på VANN var någonting vi behövde. Jag kan ärligt säga att vi inte gråtit på två dagar och vi har tänkt på framtiden och kunnat känna glädje och förväntan. Det är jag så tacksam för.

Jag har fått förklarat för mig att när man väntar barn så sker en förändring på många plan, och som kvinna kommer den tidigare. Hela kompassen och identiteten ställs in på att bli mamma. Det låter kanske inte så konstigt egentligen, men när man hamnar i det vi gjort så hamnar allt upp och ner. Jag har känt att jag nästan inte vet vem jag är längre.

Den här helgen så kände jag igen mig. En glimt av vem jag är och att livet är gott mot mig mitt i den hemska förlusten av att ha förlorat sitt barn.

Jag kan inte nog poängtera vikten av fina vänner och kärleksfulla relationer. Hur ska ett tack räcka till åt våra vänner Vilahamn som fixade det här.

Väskan är packad och jag sitter redo att vänta in fru Vilahamn.

Våra män åker upp senare i eftermiddag då en fotbollsmatch ligger i vägen. Det ger oss , mig och S chansen att ha lite extra tjejsnack.

Det ska bli riktigt riktigt mysigt att få bo på hotell, äta god mat, bubbla, umgås och äta hotellfrulle imorn bitti.

Vi försöker titta på semesterplaner inför sommaren. Cypern, Kreta, Kos eller Rhodos? Ensamma eller med vänner? I juni eller juli? En eller två veckor? All inclusive eller inte? Många frågor och inga självklara svar.

Det som annars känns så roligt att planera är nu svårt att känna genuin glädje inför. Men jag vet att man ska göra det ändå, det är så det måste vara i livet när tuffa tider hänger sig över, att man gör sådant man annars skulle tycka vara roligt. Då läker själen och man håller sig uppe från att hamna allt för djupt.

Ikväll är vi hemma, äter pizza och pussas. Imorgon gör vi någonting välbehövligt, vi åker på SPA med våra fina vänner Vilahamn. De gjorde det enkelt för oss, inte behövde vi fundera eller känna efter vad som skulle vara bra. Istället så bokade de och sa "Nu har vi bokat och tänkte bjuda er på SPA-helg". Det är vi så tacksamma för!

Är det något som är skönt när man är i det läget vi är nu så är det när andra tar beslut åt en, stort som smått. "Vi ses den tiden, vi går dit, vi äter det här, osv."

Så känner sig någon manad att planera vår sommarsemester?

Idag tog vi farväl av farmor. Det var en vacker begravning, den var mycket hon och hon var en vacker människa på alla sätt.

Farmor har kommit hem, hon är i himlen och bättre kan hon inte ha det. De dikter och låtar hon valt ut till den här dagen vittnade om hopp istället för rädsla, glädje istället för sorg.

Den väg som bilden visar har jag gått många gånger, jag har också sprungit, cyklat, ridit och plockat vitsippor intill vägkanten fler gånger än vad jag nästan kan räkna till. Min farmor har gått där, min pappa likaså.. Den vägen känns trygg, för jag vet vart den leder och jag vet hur den ser ut. Det har säkert hänt att jag varit ledsen någon gång när jag gått där men det minns jag inte, det finns bara ljusa och lyckliga minnen. Så vill jag att livet ska vara i stort, att man får lov att promenera på den stig som förfäder gått upp åt en och att de ljusa stunderna ska få vara oändligt många fler än de mörka.

Oftast är det jobbigt att höra hur ovanligt det är att råka ut för det som vi har gjort.

Det är alltid lättare att råka ut för något som fler har erfarenheter av. Då kan man prata om det, dela varandras berättelser och inte känna sig så ensam.

Jag känner mig ibland väldigt ensam, maktlös och utan svar..

Varför skulle mitt barn födas så tidigt så han inte gick att rädda? Varför skulle det bli så här? Jag som älskade honom så, längtade så fruktansvärt mycket efter honom, ville ge honom den bästa av uppväxter och få ha honom i mitt liv tills den dagen jag inte finns mer.

Det är inte meningen att man ska behöva överleva sina barn eller inte få se dem leva. Det olidligt.

I mitt liv finns just nu tre uppgifter jag ska göra varje dag.. För den som har en "normal" situation kan det säkert verka vara rena barnleken men för mig är det fullt upp.

Igår misslyckades jag med mina tre..

Idag har jag lyckats! Varje dag ska jag:
1. Gå ut en sväng
2. Göra något jag känner mig nöjd över
3. Träffa någon

De dagar jag har gjort mina "tre" mår jag oftast lite bättre. När jag fixar mig lite och har på mig något annat än pyjamas så ger det också tillfredsställelse.

Idag blev det jeans från topp till tå och en lock i håret eller två..

Hur gör man när man ska bearbeta sorg? Man kanske inte gör någonting utan bara är.. Eller så tänker man, grubblar och funderar.

Jag tänker utan att jag vill, som nyss när jag gick förbi spegeln i hallen och på rutin tittade mot min mage. Den var platt. Vilket gjorde att jag kom på.. Det är inte bara en mardröm, det har hänt. Min pojke är inte där.

Sen tog jag upp telefonen i min hand och "råkade" hamna bland bilder, jag fastnade vid den sista magbilden. Sen knöt det sig i bröstet, för jag kom på att en vecka senare kom Stig.

Jag minns hur konstigt det kändes att kroppen förändrades, hur jag i provrummet när jag skulle shoppa inte riktigt förstod att det var min kropp. Jag minns hur jag ändå såg fram emot att bli tjock, att det inte skulle spela mig någon roll om jag blev rund som en boll för jag ville nästan bli det. Få lov att vara sådär tokgravid.

Nu är inte kroppen spännande längre. Jag är inte ens kompis med min kropp för den kunde inte hålla sig frisk. När det verkligen gällde då fick den någon sorts infektion.. Att något så "litet" kan sätta igång något så stort. Min fina, välskapta pojke som skulle få stanna hos mig i några veckor till. Det skulle ju få lov att bli många magbilder till..

Det ligger en present och väntar på mig/oss, vem vet?

Idag fick jag en påminnelse om ett paket som jag ska hämta ut. I denna dimma som vi befunnit oss i så har vi säkert missat att hämta paket eller se sms.

Så jag ringde till postombudet och de sa att det ligger ett paket från presenteriet. Spännande! Jag ska försöka ta mig dit om en liten stund.

Solen gör det alla gånger lättare att komma ut. En promenad med en fin vän och fika på hennes takterass gjorde att söndagen fick ett mysigt inslag.

Men tankarna finns där, saknaden och tomheten. Jag är tacksam för de pauser då jag inte behöver känna lika stor förtvivlan.

Om det här är mitt livs största sorg så kan det bara bli bättre. Men mer än det här klarar jag inte..

Ikväll ska vi vara hos Vilahamn för grill och mys.. Skönt att kunna lägga bort dunjackan. Någon gång skrev jag på bloggen att jag ska bli bättre på att skriva vart mina kläder kommer ifrån, jag får börja idag.

(Byxor, J4/skor, minnetonka/skjorta,Acrobie&fitch/skinnjacka,jofama by kenza/päls,no name)

Igår fick vi ett meddelande som gjorde oss stumma! Ja verkligen, stumma. Ni som känner mig privat vet ju att jag pratar mycket och gärna. Fast jag blev så varm i hjärtat, överrumplad och ställd inför en positiv situation jag inte varit med om tidigare.

Jo meddelandet var från våra vänner/familj Vilahamn. De står oss så nära och vi delar livets upp och nedgångar med varandra.

I meddelandet stod det att de bokat VANN och vill bjuda oss på SPA-helg. Om de för en millimeter kunde lyfta lite sorg från våra axlar så ville de ge oss detta och vi fyra skulle tillsammans få lite avkoppling.

Som sagt! Stum, speachless, mållös! Så sjukt generöst, gulligt, omtänksamt.

Är verkligen så tacksam.. Som jag tidigare skrivit så hjälper alla våra vänner oss framåt på en lång lång väg. Det är verkligen ovärderligt.

Idag tog vi vårt avsked av Stig. Det var en fin stund och vi hade nära vänner med oss. Det är så blandade känslor att man ska behöva gå igenom det som vi gör nu.. Jag vill inte, hela min kropp skriker nej. Men allt bara händer..

Jag väljer ju att dela min sorg på bloggen. Den blir en ventil även om jag hoppas att den kan få mer av sin vanliga form igen med livets glädjeämne.

Sen så är det funderingarna med sociala medier. Jag har lagt ut bilder både på Facebook och Instagram. Ena stunden tänker jag att det är fel, kanske får folk att reagera negativt eller gör någon obekväm. Men samtidigt så säger ju alla till oss att vi ska låta sorgen ta plats. Vi har faktiskt fått en pojke, en son som ska få ha sin lilla plats i den här världen. Alla andra kommer kunna fortsätta att lägga upp sina bilder på deras barn men vår lilla kille kommer att glömmas bort. Jag vill inte det, han ska få en chans att bli ihågkommen.

Om sociala medier bara ska vara ett fönster för framgång, lycka och glädje vill jag visa att livet faktiskt innehåller raka motsatsen. Sen kanske det hade förlorat sin charm om alla exponerade sin olycka. Men jag tillåter mig att låta min sorg synas. För samtidigt som jag sörjer så är jag stolt, vår lille pojke är någon att vara stolt över. Att vi fått barn är något jag är stolt över, även om han är ett änglabarn.

Så jag kanske ska lägga undan funderingarna på vad andra tycker och tänker om min lilla plats i den digitala världen. Jag kommer försöka att sprida glädje också framöver..

"Nu lilla humla, nu ska du sova" - Vår Stig

När vi får lov att ha det bra är livet bäst! Men när motgångarna kommer är de av värsta sorten. Det sista vi har är ett liv av mellanmjölksort!

Jag och min älskade H äter frukost. Min aptit är usel så jag äter kanelbullar och choklad till frukost. Det enda som inte fastnar i halsen.

Om ett par timmar ska vi ha minnesstunden för Stig, vår älskade pojke.

Det känns så overkligt att vi ska behöva gå igenom något sådant, att vi ska bära den erfarenheten genom livet. Den vill vi vare sig ge våra vänner eller behöva få själva.. Men nu är livet precis så det är och vi konstaterar att vårt liv består av höga toppar och djupa dalar.

Idag har jag varit på Barnmorskegruppen, det är där jag har gått under graviditeten. Men idag var jag inte där för att lyssna på några hjärtljud, utan för att prata.. Någonstans är det skönt att jag fortfarande är välkommen dit även om jag inte är gravid. Men det skapar ett tomrum efteråt att gå därifrån och inte få känna lycka, inte få känna att nu är vi ett steg närmare, att dagen blir en glädjens dag.

Jag gick vägen om "Japanfoto" och framkallade ett par bilder på vår lille kille.. Imorgon ska vi ha vår minnesstund för Stig. Han ska bäddas ner i en kista och vi ska ta farväl. Om jag bara kunde få ändra på livet och säga välkommen istället för farväl..

Så många gånger jag har föreställt mig känslan av att se sitt barn för första gången, blotta tanken har gett mig tårar i ögonen. Men då glädjetårar.. Jag vill ha tillbaka min bebispojke.

Man kan klä sig i något annat än sorg för en stund med ögonen skvallrar om allt..

När du fanns i min mage Stig, så började varje dag med spänning. Samtidigt som du växte, växte min kärlek till dig.

Jag kallade dig min stora lycka.

Mitt hjärta kommer aldrig att överge dig. Våra minnen kommer alltid att finnas kvar.

Imorse när jag vaknade ville jag inte tro det är sant, att du inte längre är hos mig, växer i mig. Du är så långt borta men kan samtidigt inte vara närmre.

Kom tillbaka, kom tillbaka! Väck mig ur mardrömmen med att sparka mig nu. Väck mig för det här är för hemskt för att ta sig igenom.

Jag vet inte hur jag ska leva utan dig, du fattas mig. Du fattas oss så det skär i bröstet!

I eftermiddag åkte vi till kuratorn. Det är viktigt att sätta ord på vad som händer och sker bland känslor, tankar och händelser.

Men när orden inte räcker till, när man i ena stunden är avtrubbad och pratar som om det är en förkylning som snart ska gå över och nästa blir tyst..

Igår var en stor dag, en av mina närmaste vänner fick sin andra pojke. Kände en lättnad att allt gick bra, en glädje för familjen och en sorg över att våra killar inte ska få växa upp ihop. Jag är övertygad om att ifall Stig fått stanna i livet, så hade han och den nya lilla gossen fått en alldeles speciell relation..

Min ängel Stig, oj vad jag älskar dig.

Idag är dagen då livet skall ta någon sorts start.. Jag tar bilen in till stan och träffar några vänner för en fika i solen. Kanske blir allting pannkaka, kanske blir det ett snabbt återvändande till pyjamas och soffa. Inte vet jag. Men på något sätt fick jag själv på mig kläder idag. Kläder som jag inte kunnat använda på månader. Solen gör att jag inte behöver sminka mig -solglasögon.