De två dagar som passerat på VANN var någonting vi behövde. Jag kan ärligt säga att vi inte gråtit på två dagar och vi har tänkt på framtiden och kunnat känna glädje och förväntan. Det är jag så tacksam för.

Jag har fått förklarat för mig att när man väntar barn så sker en förändring på många plan, och som kvinna kommer den tidigare. Hela kompassen och identiteten ställs in på att bli mamma. Det låter kanske inte så konstigt egentligen, men när man hamnar i det vi gjort så hamnar allt upp och ner. Jag har känt att jag nästan inte vet vem jag är längre.

Den här helgen så kände jag igen mig. En glimt av vem jag är och att livet är gott mot mig mitt i den hemska förlusten av att ha förlorat sitt barn.

Jag kan inte nog poängtera vikten av fina vänner och kärleksfulla relationer. Hur ska ett tack räcka till åt våra vänner Vilahamn som fixade det här.