Den ogripbara känslan..
Tårarna rullar från mina kinder, och ett sätt att sortera tankarna är att skriva här. Jag gråter inte för att något har hänt mer än ett telefonsamtal och de känslor som det väckte. Han som ringde var en av ambulansmännen som körde Herbert till Östra den dagen han blev så sjuk.
Han började -"Du kommer säkert inte ihåg mig, men jag tänker på Er mer eller mindre varje dag.." Han presenterade sig och fortsatte..-" Jag har Herberts bild på mitt skåp och tuffa dagar när vi möter mycket svåra bitar så ser jag på Herbert och tänker på när allt går bra.. Det vi var med om med Herbert händer i stort sätt inte, under mina tio år.. Han någon man bär med sig resten av ens liv"
Mina ord räckte inte till, hur tackar man någon som har varit med och räddat ens barns liv?!
Vi pratade en stund och sen la vi på, i nästa andetag tog känslorna överhand. Jag vet inte hur jag ska förklara, men tanken, alltså bara tanken av att förlora ens barn är vidrig och så övermäktig till den grad att man undviker den in i det längsta. Det jag kan är att plocka fram den exakta känslan, inte bara tanken utan känslan av att vara sekunder från att förlora ens barn under de mest traumatiska former. Jag kan inte riktigt få ut syret i kropp, huvud och muskler av den känslan - det blir ett tillstånd som är helt ogreppbart. När vi miste Stig var det som knivar skar upp allt av kropp och själ, men Stig var vårt barn vi haft i magen. Med Herbert är det tanken på vår glada, livliga och sprudlande pojke och att vi inte skulle få ha han hos oss, ja det måttet på avgrund går inte att mäta..
Jag känner sån tacksamhet, jag blir så berörd över hur Herbert med sina 19 månader kan skänka glädjen, lusten och orken till människor i tuffa arbete att fortsätta kämpa. Att hans bild sitter på ett skåp och får skänka hopp. Ambulansmannen arbetar med utbildning och frågade om lov för att få berätta och använda Herberts case i utbildningssyfte, det får han såklart. Det var en fint samtal men oj så mycket känslor som finns därinne och de väcks framförallt i mötet med de som var med där och då..
Markarbeten och bebis med vilja..
Nej, hur mycket jag än vill så kan jag nog egentligen inte kalla Hebbe för bebis längre.. Men jag gör det ändå. Idag har jag beställt hem kommande helgoutfis, det nalkas ju jul och nyår med trevligheter däromkring. Hoppas nu med optimism att min älskade son tycker om kläderna.. Han har det senaste fått bestämda åsikter om vad som ska vara på eller inte. Helst vill han gå som Julio Inglesias med uppknäppt tröja (eller i Herberts fall pyjamas).. Annars är det stora protester över att klä på allt från strumpor till tröja. Skor och stövlar går bra, i förrgår åkte han hem i regnstövlar och t-shirt då Henke gav upp och tog inte fajten.
Jag kör med blandad tvångsklädning, och när tid finns ges han utrymme till att få bestämma.. I nästa stund står jag framför studenter och föreläser om Eriksson och utvecklingskriser.. Mellan 0-1 år tillit/misstro och mellan 1,5-3 år självständighet/tvivel och så vidare.. Torkar min panna och hoppas det inte varar 1,5 år till.. Var ju så mycket lugnare innan..
På tomten har markarbeten börjat och drömmen om huset känns närmare. Bara veckor kvar till husresning..
November och onsdag..
Idag är en dag jag är sådär saligt tacksam över den man jag har som min. Ni vet säkert känslan och visst är den go?! Han är fantastisk på att pyssla om mig och låta mig bara få vara, få ta den där sovmorgonen, få lugnt ligga i soffan med ett glas gott samtidigt som han servar med mat, dukning, snacks inför middagen. Ibland håller jag låda under tiden, ibland är jag bara tyst och ägnar mig åt läsning.
Han vet vad JAG behöver och därför är han helt enkelt bäst för mig.
Iår får det bli en tidig hyllning inför farsdag. Men jag skriver här för att det är så viktigt att sätta ord på det man är tacksam för - och jag är tacksam över just han.
