Nu är vi påväg till altanfest i gerrebacka. Någon mer än jag som märker att det är ÄNNU svårare att hålla tiden med bebis??! 

I lördags hittade jag den här koftan - tror den kommer bli sommarens favorit. 

Idag gäller annars BVC besök, lite fika med K och packning inför helgen och Grebbestad. 

Igår grillade vi hos bästa Vilahamns, alltid lika generösa och familjära. Alltid lika enkelt och prestigelöst. Älskar dem! För karlarna som intresserar sig för fotboll var det någon match, den varade i en evighet den där matchen men vad gjorde det jag passade på att prata för fullt som jag brukar. 

På vägen hem tappade vi Herberts strumpa, jajjemen den nya. Känns som att det inte var första gången vi kommer tappa saker från Hebbis, strumpor, mössor, vantar -ja det mesta kommer vi att strö efter oss! 

Idag har det varit en riktigt mysig dag. Mamma och pappa knackade på dörren kl 9.30 och sen har de varit här hela dagen. Pappa har byggt och nu satt upp en grind på vår uteplats, mamma lagade en underbar broccolisoppa och hade med sig rabarberpaj som vi fikade på med H och bror när de kom från jobbet. Lill H är sitt vanliga mysiga jag och vill mest ligga nära, gosa, äta och sova. 

L den lyllosen åker till LA på måndag, så underbart! Hade gärna kört runt i en mustang med min make och bebis i ett soligt LA framöver. Men att vara hemma, amma och se serier är även det ganska mysigt. 

Strax innan 16 hoppade vi in i bilen och åkte för att hämta hem pappa, H fullkomligt älskar att åka bil -det tackar vi för! 

Idag kom det även ett paket som vi skulle hämta ut på posten och i det paketet låg en söt liten kanin! Jag älskar ju kaniner och hoppas Hebbe kommer tycka lika mycket om kaniner han också. Paketet var från en gammal vän från Lysekil. Vi har inte umgåtts sen vi gick i mellanstadiet, men efter vi förlorade Stig så visade K sån stor omsorg och deltagande. Omtanken består då hon nu skickade detta paket! Jag blir alldeles varm i hjärtat <3

Jag har haft några dagar då känslorna har åkt bergochdalbana, sen att min kropp inte riktigt samarbetar -eller snarare mage gör det inte bättre. Skulle krävas ett eget inlägg för att beskriva min kost just nu, jo jag äter mest "som vanligt" men kompletterar med katrinplommonjuice, kiwi, päron, linfrö, plommon, torkade aprikoser, all bran, russin ja allt som håller magen smidig. Oavsett så påverkar även magen humöret, men idag så känner jag mig mer stabil, mer mig själv. Jag grät en skvätt imorse över Herbert och tänkte på hur otroligt tacksam jag är för att just han kommit till oss. Att han är här nu! Det är fantastiska känslor.. Men jag har svårare för när hormoner spelar ett spratt och man pendlar mellan ångest, lycka, rädsla osv.. Idag är iallafall en stabilare dag och det känns skönt att vi gett oss ganska mycket tid för oss själva vår lilla familj, att vi fått landa lite. Men nu längtar jag efter att vännerna ska få komma och träffa vår lille. 

(Lite bilder från idag ovan, då karlarna lyckades få till miner på bilderna får Ni vila ögonen på skönheten S) <3

Så jag ska fånga tillfället och fortsätta att mysa med mina killar! 

Nu ligger jag i soffan med mina små killar och min stora han städar undan efter vår fredagsfika. 

Glömde nästan få med den viktiga informationen att barnmorskan var här idag också -Herbert har gått upp ytterligare 275 gram och det känns så skönt! 

Jag har totalt fått undvika sån här mat i 74 veckor - ja så många graviditetsveckor har jag bakom mig. Innan Stig fick jag ett missfall som upptäcktes i vecka 13, jag skrev aldrig om det på bloggen det var inte läge då.. Med Stig hade jag inget val, både av anledningen att jag gått ut med att jag var gravid men också för att jag förlorade en son och jag behövde bloggens hjälp för att bearbeta det. 

Jag får nypa mig i armen att vi faktiskt är där nu, vi befinner oss på den platsen i livet vi kämpat så för att komma till -föräldraplatsen. Att få ha mamma och pappamys med varandra och vårt mirakelbarn intill. Det är svindlande på många sätt, som alltid vid stora förändringar så tycker jag att det känns lite läskigt. Det har tidigare bara varit jag, H och Bosse men nu är vi en till som behöver vår uppmärksamhet till fullo. En person vi har fullt ansvar för och som vi längtat så mycket efter.. 

Alla dessa känslor får ikväll landa i mig tillsammans med några goda dessertostar och kryddig salami.

Mer glamour är det inte än att jag i stort sätt går hela dagarna i bar överkropp, en mjölkmaskin ständigt tillgänglig. Jag visste att man amma mycket -men så här mycket!! För att hinna något annat så multitaskar jag. Igår körde jag ett jobbrejs tillsammans med Herbert, där han åt och sov om vartannat, jag lät högerhanden dansa över tangentbordet och skrev betyg, mailade och fixade för att avsluta jobbet och snart kunna gå på mammaledighet fullt ut. 

Så nu bjuds det på osminkad bild, smutsigt hår och amningskupor i en snyggt anpassad amnings-BH.. Välkommen mammaliv! 

Jag äter knappt något smärtstillande längre och även om magen strular är det hanterbart. På förmiddagen gick jag tillochmed en promenad ensam på 10 min i för mig rask takt. (Inte gått så fort sen sjätte månaden med tanke på mina sammandragningar) 

Det regnade men det var underbart att kunna ta ut stegen lite och tänka på hur fantastiskt det är att där hemma finns nu min älskade make och vår underbara baby. Fattas gör bara Bosse som är hos Mormor några dagar och imorn ska vidare till Morfar. Familjen är inte riktig hel förrän han är på plats, men vi har behövt några dagar att landa innan vi ska tillgodose hans behov också. I takt med att jag mår bättre blir dock min längtan bara större! 

Idag var vi på BVC och allt såg fint ut, Hebbe har gått upp i vikt och växt 2 cm. På fredag ska vi ses igen men då ska barnmorskan komma på hembesök. 

Efter BVC åkte vill till Storken som ÄNTLIGEN fått in våra grejer (inte alla) men bilbarnstolen och isofixfästet. Tröttsamt är nu att vänta på UV-skyddet.. Även sittdelen till vagnen är sen men den kommer ju ändå inte att användas på många månader så det känns mer okey. Jaja, vi har ett provisoriskt UV-skydd som går att använda på alla vagnar och vi har vår bilbarnstol så nu kan vi ge oss ut på vägarna och köra! 

Idag var Herbert beräknad, jag har ju följt Carolina Gynning som hade samma BF i sin graviditet och väntar nu med spänning.. Konstigt på något sätt, graviditeten för mig känns redan så långt borta och hon går fortfarande med mage. Ändå har det bara gått knappt en vecka måste jag tillägga! 

Nu väntar vi besök så imorgon blir det ny uppdatering. 

Nu mår jag iallafall bättre och har tillochmed varit ute på vagnpremiär! En kort sväng i solen till affären med make och baby. 

För att inte säcka ihop helt med mjukiskläder så har jag hittat perfekta bekväma plagget -maxiklänning. Har senaste dagarna varvat de olika jag har. 

Så det är mest lycka, men lite tårar också.. Hormonella tårar -såklart. Men också av förväntningar på mig själv och smärta. Ja, jag har ont. Jag fick sys ganska mycket på insidan och svullnaden och stygnen smärtar. Jag har tufft att sitta och gå, när smärtan slår till ilar det och värker så jag bokstavligt vrider mig av plågor. Igår fick vi på kvällen ringa förlossningen och prata med barnmorska och läkare så jag kunde höja dosen av smärtlindring, jag hade starkare mediciner inne på BB och det var säkert därför jag då kände mig piggare men nu får jag höja dosen och hoppas få det bättre igen. 

Detta skapar en känslostorm hos mig för jag VILL inte ha ont! Jag vill snabbt återhämta mig. Jag vill bara få känna lycka och glädje.. Jag förstår ju rent logiskt att en operation på ett par timmar tar sin tid att hämta sig från, jag har inte "bara" fött barn jag har även operationen att hämta mig från. Men känslomässigt kan jag inte acceptera det och jag söker hela tiden efter sätt att kunna bli bra snabbare. Jag vill helst gå i höga klackar, jeans och volymat hår puttandes på en barnvagn än att ligga i soffan med mjukisbyxor och raggsockar tittandes på tv. 

Vi pratar sällan om det vi kvinnor, om hur det är efter en förlossning. Det glöms liksom av eller kanske vi inte känner att det är viktigt. Själv hade jag helst inte vilja skriva om mitt läge, både för att jag inte vill att det ska ta fokus från det stora, häftiga och fantastiska som en förlossning är och gåvan som kommer från den. Jag skulle heller aldrig vilja skrämma någon för jag kommer om jag få chansen göra detta igen och kanske igen. De flesta behöver ju faktiskt inte sys i samma omfattning som jag och hade jag inte det så hade jag ju sluppit ha ont av operationsärr och svullnad.

Idag har jag bestämt mig för att ta det väldigt lugnt. Herbert ska få besök av farmor och farfar men mer än så ska jag inte göra. I fredags gjorde jag ett rejs här hemma av arbete, dammsugning och dammtorkning av hela lägenheten. Vädrade textiler och påbörjade tvätten när jag blev avbruten av en vansinnig make som röt åt mig att ta det lugnt. Jag fick inte röra tvätten, jag skulle gå och lägga mig och sluta vara så äckligt j-a envis. Inte ofta H talar så, därför vågade jag inte höra annat än lyssna. Min man är klok och nu ska jag också försöka vara det så därför blir det VILA. 

Kram på er mina läsare! 

De sista två nätterna innan Hebbe kom hade jag haft mycket förvärkarmen tänkte att det nog skulle dröja ett tag till. Natten till tisdag var värkarna bara starkare och tätare ungefär 10-15 minuter mellan. Det var dock inte så smärtsamma att det kändes "på allvar", jämförde ju med Stig och tänkte att då kändes dem mer. Men på natten blödde jag klarrött blod och tyckte det kändes obehagligt. Jag ringde förlossningen och de sa att mängden jag beskrev lät helt normal och att det troligen var "teckenblödning", jag la på luren men i samma stund kom det lite till blod. Då ringde jag upp igen och de sa att om jag skulle blöda mer skulle vi åka upp till specialförlossningen. Vi la oss och försökte först vila men sen kände vi både Henke och jag att va fasen vi har fått höra förr "allt är normalt, ser bra ut osv.." och vet hur det slutat!?! 

Vi åkte till specialförlossningen, en speciell känsla att vara där igen.. 

Vi fick kolla ctg-kurva och de undersökte mig. Bebis mådde fint och livmodertappen var mjuk, dock fortfarande bakåtvänd. Så de sa att det var en teckenblödning och att förlossningen var i startgroparna. Om någon dag eller två skulle det nog dra igång. 

Vi åkte hem, var hemma efter 04 och jag fick mer värkar och tätare.. Men försökte vila och tänka på annat. På morgonen vid 8 ringde jag mamma och bad henne hämta Bosse för att det nog är på gång med förlossning de närmsta dagarna. Jag skickade sen iväg Henke till jobbet. När mamma kom var värkarna ännu mer intensiva men jag försökte sysselsätta mig. Ringde och rådfrågade förlossningen men de gav rådet att stanna hemma. Efter någon timma sa mamma -Linda nu går inte det här längre jag ringer hem Henke. Jag fräste åt henne att jag minsann känner min kropp och visst det gör ont men är nog långt kvar. Jämförde med värkarna med Stig och tänkte hela tiden att det borde göra så mycket ondare nu med en fullgången graviditet så jag får hålla mig till tåls. Ringde och rådfrågade förlossningen igen de sa att jag inte skulle hänga upp mig på minuter och så utan att när jag kände att jag inte fixade mer skulle jag åka in. Henke kom hem på tio minuter och frågade hur det gick. Jag sa att det började kännas mer men att jag ville vara hemma. Efter 30 minuter ropar jag från toaletten -Älskling ring förlossningen NU! -Vad ska jag säga? -Att bebisen kommer NU! 

Vi kastade oss i bilen. Klockan var 12 på dagen och halva Sävedalen såg hur jag flåsade ut höggravid i bilen fullt flåsande som en ko. 

Tur att Östra Sjukhuset bara ligger 4 min bort! Vi kom in, fick snabbt veta att jag var fullt öppen och att det "bara" var att krysta. Smärtlindring var för sent och det som fanns att tillgå var lustgas och mycket vilja. Jag arbetade på, men det tog sin tid. De hade hela tiden koll på bebis som mådde bra, men han kom inte riktigt "ner". Jag tyckte det var tufft, de misstänkte att han låg i vidöppet läge. Alltså ansiktet uppåt taket istället för neråt golvet som är vanligast. Efter 4 h av krystande var jag helt slut! -Jag orkar inte mer!! Jag blödde mycket och de bestämde sig för att sätta på sugklocka och hjälpa mig det sista. Jag visste inte vad jag skulle få styrka ifrån men på något sätt så orkade jag och tog ett par krystvärkar till, de behövde knappt klockan utan använde den bara för att leda bebis rätt. Vi fick svaret varför det tagit sån tid -han låg i vidöppen pannbjudning. Något som bara 1% av alla bebisar gör och innebär ett mycket större omfång för mamman att klara krysta ut. Räddningen var att Herbert var såpass "liten" 3020 gram, annars hade de troligen fått göra akut kejsarsnitt. 

Hebbe var iallafall ute och lades på mitt bröst. Henke grät och kysste mig, jag var omtumlad, trött och lycklig. Henke hade varit det bästa tänkbara stödet under förlossningen, han var en mästare på att se och tillgodose mig med vad jag behövde! 

De sa nu till oss att Henke skulle ta Hebbe för jag var tvungen att åka upp på operation för att stoppa min blödning. Så de rullade mig snabbt därifrån och in till operationsbordet där jag fick ryggmärgsbedövning. Jag hade två större bristningar på insidan och tappade mycket blod. De var tvungna att sy ihop dem. Själv var jag helt färdig och ville bara få sova.. Några timmar senare rullades jag in på uppvaket, jag kunde inte på något sätt slappna av utan ville bara träffa min make och son. De gav mig en stund att piggna till, den längsta halvtimmen i mitt liv! Men sen genom dörren kom Henke med Hebbe i sina armar mot mig. Jag grät -Det vackraste jag sett!  

Efter det följde ett par nätter på BB och jag var och är ganska mörbultad. Är lycklig och vill så gärna vara ännu starkare än vad jag är men det smärtar från rumpa, rygg och operationsärr. Men är det någonting jag kan säga så är det -Det är det häftigaste jag varit med om och belöningen jag har bredvid mig mäter inga gränser!! 

Nu gäller bara återhämtning och sen är jag "fit for fight"!! 

Tänk att magen för ca 70 timmar sedan var så stor och rund och nu börjar se ut mer som vanligt igen. Ja svag är den, hela jag är svag. Men jag är så imponerad av våra kvinnokroppar som fixar så mycket och sen återhämtar sig så bra! Visst är vi coola! Om män bar och födde barn hade de aldrig hämtat sig och det hade säkert funnits sjuhundraelva hjälpmedel och massor därtill. Sen så ÄLSKAR jag män! Männen i mitt liv är grymma på så mycket, den stora överträffar allt och är en teamplayer utav dess like. Den lille han överträffar allt i söthet och mysighet. Sen finns ju Bossemannen med och han är ju bara en helt underbar hundkille. -jag är så välsignad!! 

Första duschen på BB var skön, kände mig som en människa igen efter den. Men duschen här hemma var gudomlig - att få använda sina produkter, smörja in sig och sätta på sig nytvättade kläder.. Mmm. 

Jag bloggar igen imorgon men nu ska vi snart sova för natten här. Livet är verkligen en så oändligt stor gåva att vara tacksam för! Wow Gud!!