Så det är mest lycka, men lite tårar också.. Hormonella tårar -såklart. Men också av förväntningar på mig själv och smärta. Ja, jag har ont. Jag fick sys ganska mycket på insidan och svullnaden och stygnen smärtar. Jag har tufft att sitta och gå, när smärtan slår till ilar det och värker så jag bokstavligt vrider mig av plågor. Igår fick vi på kvällen ringa förlossningen och prata med barnmorska och läkare så jag kunde höja dosen av smärtlindring, jag hade starkare mediciner inne på BB och det var säkert därför jag då kände mig piggare men nu får jag höja dosen och hoppas få det bättre igen. 

Detta skapar en känslostorm hos mig för jag VILL inte ha ont! Jag vill snabbt återhämta mig. Jag vill bara få känna lycka och glädje.. Jag förstår ju rent logiskt att en operation på ett par timmar tar sin tid att hämta sig från, jag har inte "bara" fött barn jag har även operationen att hämta mig från. Men känslomässigt kan jag inte acceptera det och jag söker hela tiden efter sätt att kunna bli bra snabbare. Jag vill helst gå i höga klackar, jeans och volymat hår puttandes på en barnvagn än att ligga i soffan med mjukisbyxor och raggsockar tittandes på tv. 

Vi pratar sällan om det vi kvinnor, om hur det är efter en förlossning. Det glöms liksom av eller kanske vi inte känner att det är viktigt. Själv hade jag helst inte vilja skriva om mitt läge, både för att jag inte vill att det ska ta fokus från det stora, häftiga och fantastiska som en förlossning är och gåvan som kommer från den. Jag skulle heller aldrig vilja skrämma någon för jag kommer om jag få chansen göra detta igen och kanske igen. De flesta behöver ju faktiskt inte sys i samma omfattning som jag och hade jag inte det så hade jag ju sluppit ha ont av operationsärr och svullnad.

Idag har jag bestämt mig för att ta det väldigt lugnt. Herbert ska få besök av farmor och farfar men mer än så ska jag inte göra. I fredags gjorde jag ett rejs här hemma av arbete, dammsugning och dammtorkning av hela lägenheten. Vädrade textiler och påbörjade tvätten när jag blev avbruten av en vansinnig make som röt åt mig att ta det lugnt. Jag fick inte röra tvätten, jag skulle gå och lägga mig och sluta vara så äckligt j-a envis. Inte ofta H talar så, därför vågade jag inte höra annat än lyssna. Min man är klok och nu ska jag också försöka vara det så därför blir det VILA. 

Kram på er mina läsare!