Idag är Nyårsafton och vi åker till Grebbestad. Planen var att fira med pappa i Lysekil, äta middag och bara mysa. Men pappa behöver vara kvar på sjukhuset och det viktigaste är att han blir helt frisk. Så nu blir det Grebbestad istället för nyårsmiddag, bastubad, raketer och sällskap. 

Som vanligt ligger jag efter med att summera mitt år, kanske gör jag det i kommande dagar men egentligen har det här varit ett otroligt märkligt och prövande år. Vet inte om jag vill se tillbaka eller istället vara här och nu.. Så vi får se hur det blir. Det har ju varit många härliga stunder också att minnas och tänka tillbaka på. 

Gott nytt! Och ha en fantastisk avslutning på 2013. 

Det var ett tag sen vi var ute och åt, och det är så mysigt så varje gång tänker jag -varför gör vi det inte oftare! 

Hamburgarna igår var världsklass. 

Ikväll ska vi ut och äta, The Barn får besök av oss och paret Ö. 

Under tiden ska vi på allvar ta tag i att packa ihop vår lägenhet i kartonger, jag ska börja nytt jobb och inredning ska inhandlas. Ser verkligen fram emot våren nu. Det är inte ens nyår än men jag känner redan längtan efter tulpaner, ljuset utanför och kaffe på uteservering inlindad i filt. Kan det vara Vilahamns lätta packning i ljusa kulörer som fick mig helt på de tankarna? Det och att se hur julen städades bort i ett nafs för att hemmet ska stå redo att möta våren när de väl kommer hem. 

Igår och förrgår kväll ägnade jag och H stunder åt att googla inredning. Vi behöver lite nytt. Både för att det finns rum/utrymmer som ser annorlunda ut och att allt vi har nu inte funkar stilmässigt. Det mesta, men sen är vi båda sånna som vill ha lite nytt och roligt då vi flyttar. Det blir ju en form av nystart. Så när vi är tillbaka i stan så kommer vi ivrigt att besöka inredningsbutiker. Första stopp: "Royal Design" och därefter "Svenssons Lamhult" - attans att jag ska vara en sån där som fastar för mode och design. Det ska jag jobba på att bli av med för det blir lätt så dyrt. 

Jag älskar min familj och jag önskar er alla en fantastisk jul! 

Nu är det nog dags att våga berätta lite. Vet inte om jag någonsin kommer att få modet på riktigt.. När jag i augusti fick veta att jag var gravid så grät jag. Livrädd. Skulle jag gå igenom allt igen? Hur skulle jag må? Vad skulle hända? När vi förlorade Stig så tänkte jag för mig själv att en kommande graviditet skulle vara ett rent helvete. Jag var ju redan så orolig med Stig i magen, skulle det kunna ens gå att vara mer orolig?! 

 

Men de första veckorna passerade och det kändes lugnt. Det värsta har redan hänt, och att få ett missfall i v 7, 8 eller 12 är inte detsamma som att få en liten liten kille i v 22. Därför gick den första tiden ganska enkelt, jag berättade knappt för någon och levde så mycket som jag bara kunde som vanligt, försökte inte tänka på graviditet, läsa om graviditet eller prata graviditet. 

 

Jag har mått bra hittills i den här graviditeten, förra gången hade jag oro, foglossningar och lite andra komplikationer. Det gjorde att jag var sjukskriven från v 17 vilket var tufft. Att inte kunna röra sig fritt eller tillåta tankarna gå till annat var jobbigt. Den här gången har jag sluppit sånt, jag har kunnat jobba och fokusera på så mycket annat. De sista tre veckorna som ni vet har mitt fulla fokus och all tankekraft gått till Pappa. 

 

Denna veckan har dock varit lite kämpigare, jag befinner mig nu i den tiden av graviditeten när Stig kom förra gången. Alla minnen ligger så nära, vad jag gjorde dagarna innan, vad som hände när jag vaknade på natten, väckte H och vi fick åka in.. Ja allt sånt. 

 

Nu vill jag bara att veckorna ska gå, att jag ska komma förbi den "här" tiden i graviditeten och få lite distans. Men jag vet inte, kanske är det nu min oro kommer börja.. Fram tills nu har jag erfarenhet av sedan tidigare, allt därefter blir första gången. 

 

Jag önskar, ber och hoppas att det kan få fortsätta att vara en lugn graviditet hela vägen fram till maj. Då vi i början av månaden väntar vår andra lille kille. 

Några läsare kanske redan vet, några har misstänkt, andra ingen aning. Men det börjar bli svårt att dölja, och jag vill dela med mig. Vi väntar bebis. Skriver mer om det och mina känslor kring det i kommande inlägg. 

Kram

Jag tycker verkligen det är så härligt att umgås mitt i veckan. Då blir vardagarna inte bara en transportsträcka till helgen utan förgylls med vänner. 

Ikväll tar vi det däremot lugnt här hemma. Det är mysigt det också:) 

Det har varit fantastiska fem år på många sätt och jag känner mig verkligen glad för tiden. Inte minst det senaste halvåret som gett mig mycket då jag drivit förändringsarbete på skolan. 

Men nu dök en chans upp som jag inte ville missa, ett arbete som jag haft i sikte under många år och som nu gavs möjlighet till. Jag berättar mer om det längre fram..

Dock så skedde allt väldigt snabbt. Jag har bara idag och imorgon kvar på min gamla arbetsplats. Det är lite omvälvande, stressande och skakigt. Ingen omställningstid och knappt tid att ens ta hej då och städa skrivbordet. Jag som tycker det är läskigt med förändringar men tvingar mig till dem har som vanligt lite förändringsångest.

Jag vill också i inlägget ge lite uppdatering på min kära pappa. Han blir för varje dag lite bättre och min tacksamhet för det har inga gränser. Han är motiverad och kämpar, han är den starka underbara pappa som jag har. Den person som jag beundrar så mycket. Nu måste det fortsätta åt rätt håll. Han ska bli helt bra igen, så är det bara.

Ha en bra torsdag bloggläsare! 

Jag är tillbaka på jobbet idag, trött eller ganska slut faktiskt. Mentalt har det tagit på mig och jag ser fram emot lite ledighet över julen.

Att pappa är hemma och låter piggare gör mig lugnare. Det måste bara fortsätta åt rätt håll så vi kan få landa efter allt som varit. 

 

Nu ska jag låta resten av min rast gå till samtal med kollegor. Ha en skön dag mina läsare! 

Jag och mamma var på NÄL idag, sjukhuset i Vänersborg där pappa är inlagd tillsvidare. Han är mycket piggare och det är skönt att se. Pappa fick bukspottkörtelinflammation, antagligen på grund av gallsten. De kunde först inte hitta orsaken men nu tyder det på att gallsten har ställt till det. Både min farmor och farfar har haft problem med just gallsten. 

Bukspottkörteln är ett livsviktigt organ och när den blir inflammerad blir även andra organ angripna. I pappas fall slogs hans njurar ut. Det har varit hemskt att ha vetskapen om vilken allvarlig sjukdom det är och vad som kan hända. Nu har värden blivit stabila och inflammationen går ner så det ser bra ut.. Men på något sätt går man fortfarande med hjärtat i halsgropen. Och inte förrän pappa är på benen och friskförklarad kommer jag helt kunna andas ut. 

Nu blir det en lugn kväll för imorgon är det ny arbetsvecka. 

Kram

Jag hoppas nu att resan med ambulansflyget går hem imorgon eller på lördag då vi åker hem. Hade varit skönt att åka efter pappa. 

I övrigt bjuder resan på regn, grå moln och läsning. Vi fikar, dricker cappuccino och kollar av internet med wifi en stund. Tiden hade som sagt gått fortare om det varit sol men nu är det inte det och vi har bara imorgon kvar här. Veckan har gått otroligt fort. Det viktigaste är pappa och att få vara nära honom.

Idag ska vi få ny i information från SOS. Läkarna här anser att det bästa är om pappa får åka hem så snabbt som möjligt nu när värdena är stabila, då kan de hemma i Sverige kolla upp mer med magen. Röntgen och annat försämrar lätt värden och därför är det bättre att göra det på hemmaplan. Men SOS är sega. Jag ringde dem igår, jag ska ringa dem idag. Vad väntar de på? Skicka hem min pappa! Låt han får vara hemma där hans kära vänner och familj kan komma och ge uppmuntringar, kärlek och motivation. 

R åker hem om några timmar. Sån tur är så finns vi här tills på lördag. Tills dess ska jag kämpa som ett djur för att de låter pappa åka hem. 

Pappas värden är bättre, men han ligger fortfarande på intensivvård. Vi får besöka honom två gånger om dagen, kl 13 och kl 18.30. Jag längtar ihjäl mig efter varje tillfälle. Det var känslosamt vårt första möte i lördags. Min starka, fantastiskt vackra pappa låg med slangar och jag fick se honom på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. 

Hans tårar rann och mina.. Men det är så skönt att vara här på plats. Det är tillsammans man ska ta sig igenom sånt här. Varje dag vill jag ivrigt se att det blivit framsteg men jag vet att man måste ha tålamod. Men bli frisk det ska han bara bli! 

Tack för att vi finns med i vänner och bekantas tankar och böner. För någon som inte tror på bön, tycker säkert att jag skriver mycket om det. Men det är mitt sätt att hantera tuffa tider. Vi har alla olika sätt och för mig är det en tröst att veta att det finns en större kraft. Och för varje tanke som går till oss så hör Gud det. 

Kram

Nu lite frukost innan avresa.. 

Men nu är det bara en dag kvar, sen är vi på plats och jag kommer om jag kan/orkar att blogga därifrån. 

Återigen har vi fått se, hur skört allting är. Min pappa befinner sig på Gran Canaria och skulle komma hem idag. Men han har blivit allvarligt sjuk. Plötsligt. Imorse körde jag min bror till flygplatsen som ska resa till pappa. Vi har avbokat London och åker också till Gran Canaria i helgen. Allt för att finnas nära, för att kämpa och besegra sjukdomen tillsammans. Min älskade pappa som betyder mer än man kan föreställa sig för mig. Han är svag men jag tillsammans med bror och H ska göra honom stark. Det finns inga andra vägar en den. Jag älskar min pappa så ofantligt mycket och ger inte vika. Jag ber, och du som läser får för oss också gärna be. Även om din tro inte finns så gör det gärna ändå. Gud hör, han hör allas bön lika mycket. Oavsett om den är i tvivel, tro eller icke tro. 

För mig är det viktigt. För mig finns inget annat alternativ än ett gudomligt ingripande och ett snabbt tillfrisknande för min pappa. 

 

Älskar heldagar med min man och njuter av att få göra traditioner tillsammans. Ikväll blir det pulled pork och Solsidan.