Efter en dag med prepp inför kalas, tårtbak, plock, handling och fix så är jag trött, lycklig, slut och nöjd på samma gång. 

Hebbe sover, och jag kan känna att vart tog den här dagen vägen?! Egentligen hade jag bara ha velat sitta i lugn och ro idag, njuta av varje liten lek han startar, varje ord han säger och upptäckt han gör.. Jag skulle velat ha tid att minnas tillbaka, hur den där dagen för 1 år sedan var.. Men kanske är det precis såhär som småbarnslivet är?! Att den där tiden finns sällan!

Vi är välsignade med fantastisk familj och vänner, många som hälsat grattis och så fina presenter. Men framförallt är vi välsignade med att få vara en familj och föräldrar till Herbert! 

Det är svårt att förstå, planen var egentligen inte att starta ett bygge just nu.. Men tillfället och kärleken till platsen fick oss att slå slag i saken. Vi skulle ju resa, lägga veckor åt lata dagar i Thailand i höst/vinter.. Men nu blir det hus. Två så vitt skillda saker men där det ena släcker törsten för en kortare stund och det andra är en långvarig källa. Men inte den eviga källan, det finns ju bara en total törstsläckare och jag tänker mycket på rollen Gud har i mitt liv. 

Jag pendlar så mellan det ytliga och det allra djupaste, materiella behov, och exklusiva drömmar lägger sig ibland som en dimma för mina egentliga ställningstagande och värderingar. 

Huset har blivit en inre symbol för vad jag vill bygga upp och landa i.. Mer om dessa djupa tankar en annan dag..

Jo! Middagen i lördags intogs hos makarna O, som vanligt alldeles för god mat:) Det var verkligen en lyckad helg som vi la i arkivet. 

Hur ska vi göra materialvalen bäst, vad ska vi prioritera först på utsidan, vilken stil ska vi ha och kommer det vara på under eller övervåningen som vi kommer hänga framför tv-n. Ska vi helt strunta i tv där nere och bara ha sociala ytor och högtalare för musiken som ständigt ska spelas och braskaminen som kommer värma dygnet runt. 

Mycket kommer ju att falla på plats när huset växer fram, vi kommer få bo in oss och se våra behov och levnadsmönster...

Jag kan inte förstå att vi gett oss in i ett husbygge och om ca 1 år bor i hus?! Overkligt och väldigt härligt. En dröm!! 

Eller nått i den stilen;) Jag hoppas iallafalla vårt hus kommer flöda av ljus, glädje och mycket kärlek! 

Bara under helgen har mjölken totalt börjat att sina och idag har jag på mig en av mina gamla VS-bhar. (Underbart i och för sig). Jag tittar tillbaka i arkivet och blir lite vemodig.. Jag älskar ju att amma, dessa mysstunder! Fyyy så tråkigt att den tiden är förbi med Hebbe. 

Det är en overklighetskänsla utav dess like, och jag har svårt att samla mig. 

Tänk att vi ska kunna ge Herbert ett boende och uppväxt på en så underbar plats, med hav, skog, idrottsverksamhet, vänner, lekplatser, affärer inom så korta avstånd.  Vi kommer att bo vid havet i Tumlehed, Torslanda! Där kan vi bygga vårt liv, ge en trygghet och stabilitet. Vi kommer att bo i ett nytt hus, kunna promenera med strandväskan till en dag vid vattnet. Kvällarna bjuder vi över vänner på grill och rosé i kvällssolen på vår uteplats. 

Hemmet ska piffas och inredas. Och det bästa av allt. Platsen påminner mig så om där jag växte upp men med fördelar av att ha närmare till mycket mer. Ögonen vattnas av associationer när jag går på platserna kring vår tomt. 

Himmel vad tacksam jag är! Käre Gud i himlen, din generositet i vad livet ger flödar över - Amen!

Men vi har också en lägenhet vi ganska nyss flyttade till, den ligger bra till, är ny och fräsch med alla bekvämligheter som finns inom ett stenkasts avstånd. 

Till en början när vi flyttade hit så hade jag lite svårt att acklimatisera mig och lämna stan. Men i samma stund som vi fick Herbert har Sävedalen, en lägenhet i markplan och närheten till vänner varit helt fantastiskt. Jag blir lite vemodig i tanken av att kanske lämna denna plats, där BVC och vårdcentral ligger på andra sidan vägen. Den plats dit jag sprang med min bebis när han kämpade för sitt liv. Det finns en trygghet här. 

Vi valde lägenheten för att den var en rymlig 3:a och vi kunde få både ett och två barn här. Vi har en parkering precis utanför vår uteplats och en gräsmatta som ger möjlighet till både grill och sol. 

Livet med småbarn är krångligt nog, alla förenklingar är guld värda. Att ha busshållplatsen utanför dörren eller att kunna låta Hebbe sitta i fönstret och se på när jag packar bilen inför avfärd har fått mig att lyfta händerna mot himlen och tacka många många gånger.. Så är vi redo att lämna? Vi tror det är en god tid.. Vi har också husdrömmar och har haft länge, vi vet att det här bara är ett mellanläge och nu vill vi bli permanenta. 

Platsen tomten ligger på är fantastisk, underbar i mina ögon efter mina mått och med det jag vill ge min son. Vi har vänner där men att enkelt kunna mötas på Cederlöfs för en förmiddagsfika med någon vän eller en lunch på Gårdscafeet med min mammagrupp är i så fall förbi. 

Jag vet att tiden som föräldraledig är så oerhört kort i ett livsperspektiv. Och jag kan inte bygga framtida beslut på vad vi har nu och rädslan för förändring. För vi vill ju vidare. Men mitt år hemma med Hebbe har varit helt fantastiskt på den här platsen och jag vet vad jag har men inte vad jag får (förutom betydligt högre lån;). 

Ja, i nästa vecka ger det sig.. Vi kommer att hamna i ett beslut. Dessa bilder får ge en glimt av veckan.. 

I tisdags startade jag upp kursen i Hälsopedagogik och tog på riktigt ett kliv ur bebisbubblan. Det ger dubbla känslor, och var både otroligt roligt men också ett vemod över att den där unika tiden då det bara är jag och Hebbe på ett sätt är över. 

Vi har också hängt med kaffekoppen i solen, träffat vänner, sett på en tomt, haft möte med en husleverantör, besökt en fantastisk lägenhet, ätit lunch med pusskalas till efterrätt... En salig blandning - eller hur!? 

Kan väl inte kommentera det med hus ytterligare, hustankar kanske bara stannar vid husdrömmar eller inte. Ena stunden vill jag våga satsa och i nästa stund vill jag köpa en bar på Koh Lanta och leva hippieliv med en solbränd Henke och Hebbe klättrandes i en palm. 

I helgen har jag jobbat när jag fått tillfälle, på tisdag drar jag igång en ny kurs med elever. Vi ska studera hälsa.. I bakgrunden kommer minnen från studietiden och Antonovskys "Hälsans mysterium", denna bok som vi läste framlänges och baklänges. 

Jag inser en sak, hela gymnasietiden och åren efter det var jag en träningstokig tjej som älskade aerobicpass, löpning, spinning, styrketräning, simning mm. Kanske det som man först och främst förknippar med hälsa. Jag läste idrottsvetenskap på universitetet och gick en boxinstruktörutbildning i Stockholm. Men efter en tid med barnlängtan och resan att bli gravid, få barn osv. så fick jag rådet att dra ner på den fysiska aktiviteten. Den fysiska träningen byttes ut mot den mentala. Jo, det är inget snack om saken att jag fått några år av stenhård bootcamp i att träna huvud och psyke. Jag vill nog till och med påstå att jag blivit ganska bra på att styra mina tankar, se möjligheter, ha tilltro till min kapacitet - iallafall har jag fått en enorm insikt om mina tankemönster och svagheter. Jag är medveten om vad jag har att utgå ifrån och vad jag ständigt måste jobba med, det är svettigt som ett maraton och jag blir aldrig färdig. Oj vilka svagheter jag har men också tro på mig själv och en oxes vilja att inte bli någon jag inte vill vara. 

På tisdag gäller det att koka ner teorier, kunskaper och göra det begripligt. Det gäller att använda sig av sina erfarenheter utan att bli privat. Jag undervisar människor som ska jobba med människor. Att tänka positivt, motivera och ha strategier för att möta motgångar är A och O. Men samtidigt så får livets svårigheter inte förenklas allt för mycket och jag har flera gånger stött på människor som anammat "positiva tankar" så till den milda grad att de blir naiva och smått oempatiska. Det ska bli spännande att undervisa i ämnet och det är utvecklande att med lite perspektiv och distans till sina egna upplevelser se hur saker och ting har landat i sig själv.