Jag vill få se en glimt av framtiden. Om jag kunde få känna att hoppet är större än rädslan.

Min älskade H säger att allt kommer bli bra, hans ord får vandra hos mig även om de inte riktigt slår rot.

Han är många gånger stark för oss båda, han sköter mig som om vi satt ihop. Maten hamnar på bordet och jag äter lite. Kläderna hamnar på sängen och jag klär på mig eller så gör han. Bosse kommer ut och jag går med. Tårarna torkas bort och tankarna får för en stund gå åt ett annat håll. Det bara händer och det är hans förtjänst, min H förtjänst.

Jag vill se till att han tankar energi, en fotbollsmatch, en stund med vänner. Han måste fylla på så han orkar fortsätta, min hjälte måste fortsätta att göra stordåd.

Ändå viker han inte av utan gör en konstant uppdatering av min status.

Status: En promenad i nya skor. Några buskar som påminde om att det är påsk. En sol som skiner och ett hjärta som älskar honom något så innerligt.

Det blir så märkligt för mig att se hur livet fortsätter utanför dörren. Många skrattar, säger att de njuter av sol och ledighet. De ska fira påskafton.

När jag läser mina inlägg ett år tillbaka så känns kontrasterna oändliga, jag skriver hur jag älskar påsken och vad den betyder för mig. Kommer det kännas så igen?

Då jag känner avund så är det inte för att jag vill byta liv, jag vill bara slippa sorgen. Någon annans barn har inget med mig att göra mer än att jag bli avundsjuk att andras barn har fått leva men mitt skulle dö.

Innan kunde jag föreställa mig känslorna som man känner för sitt barn nu har jag dem. Att man kan älska så! Dyrka varje ansiktsdrag och beundra varje kroppsdel. Känna hur livet blir fulländat genom den lilla personen, i sin instinkt veta att man gör vad som helst för att skydda.

När jag hade honom hos mig på sjukhuset var jag som ett lejon, kraftfull med ett bevakande öga. Ingen fick på något sätt skada min pojke, ingen fick lov att göra annat än beundra. Precis det gjorde personalen, de rörde sig långsamt, tog i honom försiktigt, sa att han var fin, välskapt och perfekt. När min älskade man klappade honom och pratade med honom betraktade jag, en stark man med sin sköra son. En man som bara ville ställa allt till rätta men var maktlös.

Det blir så märkligt för mig att se hur livet fortsätter utanför dörren. Många skrattar, säger att de njuter av sol och ledighet. De ska fira påskafton.

När livet sjunkit som kvicksand under ens fötter och man inte vet hur man ska ta sig upp.

När varje människa runt omkring känns lycklig och framgångsrik.

När livet inte har nyanser utan blir svart eller vitt.

När tårarna slutar för en stund men avundsjukan tar vid.

Jag saknar, jag sörjer och andas. När vi imorse lämnade väggarna hemma så lämnade jag lite av den värsta saknaden. Rutinerna är annorlunda här, jag är där jag får lov att själv vara barn.

Syret fyller mina lungor, jag känner att jag andas utan att varje andetag är en kamp mot smärtan i bröstet. Mitt liv är här och nu, sorgen får mig att inte tänka på morgondagen, det gör för ont.

Vad livet kommer att innebära vet jag inte, hur sorgen skall bäras och hur minnena ska sluta göra så ont.

Tjugofyra timmar om dygnet har vi varit två, jag vill inte vara själv. Varje minut i sex månader har han funnits i mig, växt och utvecklats till den vackraste bebis jag sett. För varje minut som gick älskade jag honom mer, han blev ännu mer en del av mig. Livet fick en helt annan dimension, ingenting annat än han var nummer ett. Han var vår nummer ett och vi drömde varje dröm med honom inräknad.

Idag fick jag för en stund vila, tro att allt kanske kan bli bra igen. Inte bra på samma sätt som med mitt barn, men bra på så sätt att jag skulle kunna andas igen utan att sorgen efter min älskade son kväver mig.

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden
orkade inte mitt hjärta slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort
ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
det finns ingen tröst.
Men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå
Jag hör era böner
och älskar er så...

Vi har glömt hur man gör, hur man startar en dag utan att glädjas åt vår bebis.

Vi ligger bredvid varandra i sängen och undrar vad vi ska göra idag. "Åka och titta på möbler till barnrummet" var min första tanke men innan den hann förvandlas till ord i min mun så kom jag på.. Ett änglabarn behöver inga möbler. Vår Stig behöver vi inte planera för, och vi måste lära oss att inte drömma om framtiden med honom.

Precis som vi måste lära oss att inte vänta barn längre.. Vi var i sjätte månaden, de sa igår till oss att räkna med att det tar lika lång tid att komma tillbaka..

Vi måste lära oss leva med sorgen.

I en timme har jag bara legat och tittat i taket. Det var ändå ett par timmars sömn innan, tacksam för det då det är skönt när jag väl sover. I sömnen får jag vila från sorgen.

Rosa idag Svart imorn, såg någon det inlägget? Om jag då bara visste hur väl det stämde, jag gick på rosa moln nu går jag i den svartaste dalen..

Jag tror på en himmelsk Far, livet är för stort och komplicerat för att jag annars ska få tröst. Han skapade för oss människor ett paradis, men vi ville klara oss själva och av kärlek lät han det bli så. När allt vi gjorde blev fel, kaos och förstörelse så skickade han sin son. Ärren för honom är enorma efter vad han lät honom utstå, sin enda son. Så mycket älskade han oss, att den som tror på sonen ska få evighetens liv. Allt ska ställas tillrätta... Under tiden tröstar han och läker de sår vi får på vår jord.

Jag är så arg, förtvivlad och skadad att jag inte vet hur mina sår ska läka igen. Men om jag inte tror så har jag ingenting, då blir livet än mer meningslöst och kampen tillbaka omöjlig att föra. Jag tror att han vill mig väl, jag vill lita på att livet kommer bli underbart igen. Men självklart tvivlar jag..

En ängel i livets bok skrev
Han är född nu, en liten pojke det blev..
Ängeln stängde boken & viskade orden
"Men detta barn var för vackert för jorden"

När du låg i min mage älskling, du kunde inte ha en lyckligare mamma. När du sparkade, ingen blev mer upprymd än jag. När jag fantiserade om dig utan att veta vem du var så kändes livet spännande, när jag fick lov att drömma om allt jag och din pappa skulle göra för dig och med dig.

När du låg i min mage, var vi ett. Du och jag var samma men ändå två. Oskiljaktiga. Att du skulle slitas ifrån mig så fort, att vi inte fick fortsätta vårt liv ihop. Att jag och din pappa inte fick byta din första blöja, att jag och din pappa är lämnade utan det vi är stoltast över i hela världen, Dig.

Det finns ingenting i mitt liv jag är mer stolt över än Dig min son, ingenting jag hellre vill ha än Dig. Om vi bara kunde få dig tillbaka.

Nu ligger jag här, en natt till.. Vaken, utan svar. Jag kan inte förstå? Hur ska jag förstå? Ett friskt barn, det fanns inga fel på Stig. Inte heller mig. Vi hade enligt läkarna bara en fruktansvärd otur, vi prickade in chansen av någon promille. Jag drabbades av en inre infektion som i blixtfart satte igång förlossningen. Hade den bara inte gått så fort då hade vi kunnat behandla den och troligtvis hindrat förlossning och räddat Stig.

Kan någon sätta sig in i det? Kanske vem som helst gör. Jag väntade ett barn, ett så efterlängtat barn och på loppet av timmar var det förlorat på grund av otur. Varför skulle vi ha den här "oturen"? Är det svaret på varför graviditeten innebar så mycket oro, för att jag vet hur förbannat skört livet är.

Vi ska behöva se våra vänner få bebisar i sommar och höst, det väntas många bebisar. Vi ska försöka glädjas, det måste vi göra för barn är gåvor och det är små mirakel som kommer till jorden. Det är bara det att vårt mirakel inte lever mer, vårt mirakel kommer vi aldrig få se lära sig krypa, gå eller säga sina första ord. Varje bebis kommer påminna oss om det. Varje mage som växer skär i mitt bröst för jag vill att min fortfarande ska växa. Varje mamma som får ta hand om sitt barn kommer att påminna mig om att jag är mamma, men jag har inget barn att ta hand om..

Mitt huvud trycker, jag befinner mig i ett mellanland. Sömntabletterna gör att jag blir dåsig och får ett tungt huvud men det ger i stort sätt inget sömn, någon halvtimme.

Min bröst är sprängfyllda, röda, varma och värker så jag inte kan röra armarna. Försöker tömma dem, men det är svårt för hand. Inatt har jag fått välja, ta Alvedon mot smärtan och ligga helvaken eller vara dåsig och ha ont.

Jag tänker inte på morgondagen, det finns bara idag och den sorg som ska hanteras de närmsta tolv timmarna innan en ny natt kommer. Att få ha Henrik nära är min största glädjekälla i allt det hemska. Vi gråter, men vi kan ibland säga ett skämt mitt i de långa stunderna av tystnad. Vi pratar om oss och vad vi kanske kan göra någon gång i framtiden men inte nu. De samtalen blir inte långa för de förbyts i ångesten, tanken på det grundlösa hål som finns av saknaden till Stig.

Vänner, släkt och bekanta hör av sig, ett sms, ett meddelande, ett mail, ett samtal, blommogram, en bekräftan.. Sakta men säkert puttar de oss en millimeter på den mils långa väg vi måste gå..

Min älskade man, vår vackra son. Han var så efterlängtad, han är nu så saknad..

Jag har knappt kunnat sova. Sömntabletter som hjälper bara någon timme sedan vaknar jag. Alla tankar, all sorg, all saknad.

Nu är mina bröst så hårda, de ömmar och vill ge mat. Vill ge mitt barn mat. Jag vill ha honom nära mitt bröst, få ha min stund tillsammans med honom som vi haft varje morgon. För varje morgon har jag vaknat av hans sparkar, kullerbyttor och puffar i min mage, då har jag pratat med honom. Men han är inte där. Han är inte intill mig. Min bebis är inte hos mig och jag får panik! Det känns som jag är förvirrad, en mamma som tappat bort sitt barn.

Jag tar upp min mobil för att se på bilden på honom. Vill inget hellre än att bilden ska vara verklighet av en levande Stig som ligger i sin filt, och att det inte är min telefon utan det jag ser framför mina ögon är här och nu och levande.

Jag är så mycket mamma som någon kan bli, men mitt barn lever inte längre.

Kl 9.15 imorse föddes vår son Stig.vi har blivit föräldrar till ett änglabarn. Han var så fin, de sötaste händer, den gulligaste näsan. Vi kommer att sakna honom för resten av våra liv. Hans mamma och pappa älskade honom så.

Idag har jag och älskling varit hos barnmorskan och lyssnat på vår bebis. Det är som musik i öronen och vi njuter. Bebis är ju väldigt aktiv i magen och det är verkligen så mysigt att kunna ligga på kvällen med varsin hand på magen och känna sparkar och puffar.

På väg hem hämtade jag upp ett paket. Hade beställt ett par mysiga chinos på mom2mom, de satt som ett smäck och finns samtidigt plats att växa i. När de premiäranvänds visar jag givetvis upp dem på bloggen.

Nästa köp av byxor får bli ett par svarta jeans tror jag, om ett par veckor ger jag mig ut i butikerna och ser vad som finns. Inspiration bilden nedan:

Vi fick idag veta att farmor tog sitt sista andetag och lämnade oss för himlen idag. Det känns sorgligt, jag tänker mycket på allt hon gett mig och allt vi delat.

I några hus bort bodde hon och farfar, jag var jämt där. Vi lekte med klippdockor, bakade, läste Kronblom och mycket mer.

Farmor stärkte och bekräftade min tro, Gud fanns alltid nära i samtal. Hon var en förebild på så många sätt och hon älskade hästar. "De är de vackraste djuren som finns" sa hon. Därför satt hon alltid i köksfönstret och tittade ut, både för att se på hästarna som strövade på ängarna utanför men också för att i god tid vinka åt mig som kom springande med andan i halsen mot huset.

Jag saknar dig men du är i himlen nu Farmor, med 96 år på jorden får du stora vingar i himlen. Jag kommer inte glömma dig och jag fortsätter att be min aftonbön.


Och så det här också:
"Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl.
Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.
Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Matteus 6:19-21"



(Bild lånad: fotosidan)

Vi har hamnat horisontalläge och laddar för att ge oss iväg, vi hade tänkt att kolla vagn men det är så skönt med soffan.

Vi har haft ett mysigt dygn med twinsen då vi målat, spelat, pärlat, lekt, busat, ätit pizza, gungat, sett på Pippi, fikat och slappat.

Jag och H är rookies på att ta hand om kids 24/7, men det har gått hur smidigt som helst förutom att vi nu är trötta! Nu återhämtning eller skulle det bli uppladdning?

Mamma pratade om att göra om vardagsrummet i ett mer marint stuk. Hon hade nyss varit och sett ut en Howardsoffa. Bam! Dagens klädinspiration. Nu mot Gerrebacka:)

Mina smaklökar känner fortfarande smaken av salt och vitlök. Igår blev det italiensk plockmat och gott sällskap.

Nu frukost, och om ett par timmar ska jag åka till twinsen. Ska hänga med deras mamma innan jag rövar hem dem till oss för ett dygn. <3

(Gör ett nytt försök med bilder, har ni lagt märke till den minimala sizen? Jag har lyckats ställa in något konstigt)

Ett gäng av par ska äta italienskt ikväll! Mysigt:)

Det har funnits ett jobb som varit mitt absoluta drömjobb sedan sju år tillbaka. Hur många gånger har jag inte tänkt "Vad ska jag göra för att ta mig dit?" Och vad händer såhär vid lunchtid en vanlig fredag i mars, jo att chefen för jobbet ringer upp med ett erbjudande!

På fråga ett om vad jag gör nu "Jo jag har fått ett nytt jobb sedan årsskiftet" på fråga två vad som händer i höst "Kommer att vara hemma med bebis"..

Jag har inte sökt någon tjänst, och de sista månaderna har fokus varit på vår framtida familjemedlem, så är inte livet märkligt?! När man minst anar!

Inget är förstås viktigare än den lill* i magen, det är störst av allt. Men vi får väl se om vi kan trixa med föräldraledighet eller om erbjudandet kan stå kvar hösten -2014. Just nu får allt bara fortsätta på samma sätt som innan..

Ett bibelcitat jag verkligen borde ta till mig och inte bara skriva på armen:

"Allt har sin tid"

Våra helgplaner består av middag med vänner i Sävedalen ikväll, och imorgon kommer världens bästa twins till oss. Vi ska passa dem till söndag och ha sleepover.

Om vi hinner ska vi försöka att ge oss ut för att spana vagn på söndag. Vi har riktat in oss på den nya Bugaboo Buffalo som börjar säljas i helgen. Men vi måste först klämma och känna lite..

Kan det ha att göra med att jag den senaste veckan varit tre turer till Landvetter, eller att jag är totalt trött på att behöva dunjacka så fort jag går ut?

Eller är det så att mitt bläddrande bland sol och badbilder ger mig total solabstinens! Jag fullkomligt älskar att hänga i en solstol bredvid H hela dagarna, stundtals i skuggan, stundtals i solen och däremellan långa dopp. Slippa tre lager av tröjor och istället bara ha och se hud. Det kommer att dröja minst 1 år tills vi reser nästa gång.. Jag något i den stilen iallafall. Så jag får väl hålla till godo med mina bilder.

Jag älskar danska Costummade. I min garderob finns en härlig leoklänning från märket, likaså ett par preggovänliga byxor och en oversize klänning i angora. De använder alltid lyxiga material och ger det där lilla extra till en snygg bas.

Vårens kollektion gör mig tokig av ha-begär! Sån tur är har de en hel del preggovänliga klänninga, tunikor och tröjor. Dock säger alla till mig att man efter en graviditet inte vill se åt kläderna man använde under graviditeten, stämmer det? I så fall kanske det inte är försvarbart att lägga för mycket pengar på sin preggogarderob. Hmm.. Svårt det där!

Men titta bara på bilderna nedan från vår nyheterna.. Ååå.

Precis som sist glömde jag att ta några bilder från dagens lunch. Träffade fina vännerna C och M för att umgås några timmar. C har flyttat så spanade in deras härliga parhus, inte alls avundsjuk på uteplatsen!

Vi åt spagetti och köttfärssås, efterrätt och hängde i soffan under tiden deras småkillar tog sin vila i vagnarna på altanen. Solen sken in genom fönstret och våren kändes trots kylan allt mer nära.

Ikväll ska jag och H ha myskväll med lite extra god mat och pussar i soffan. Det är så härligt när han har träningsfria kvällar.

För ett par veckor sedan tillbaka var jag och klippte mig, jag tror inte ens att jag nämnde det på bloggen då jag var så matt över resultatet. Många gånger ältar jag, men den här gången lät jag besvikelsen sitta i två dar och sedan släppte jag det.

Detta hår, ett hår kan verkligen vara ditt utseendes bästa vän eller sämsta. En bra hårdag och både smink, återfuktare och gloss kan kvitta. Allt ser ändå rätt ut. En dålig hårdag och det finns ingen räddning.

Under vinter och höstmånader mår mitt hår kasst, det blir torrt, bångstyrigt och tappar glans. Det räcker med en dag vid varmare breddgrader för att håret mitt ska vakna till liv och trivas igen. Nu har vi ingen resa planerad så jag får i godan ro vänta in sommaren.

Under tiden får jag helt enkelt försöka vårda med ett bra schampo, balsam och olja. Är en inbiten Redken användare men ville vara snällare mot plånboken och testade Joico den här månaden.

Har använt Joicos silvershampo tidigare, när jag vill framhäva ljusa solblekta partier. Det är toppen, men torkar lätt ut håret så för egen del blir det någon schamponering i veckan under sommaren på sin höjd. Nu köpte jag iallafall en ny uppsättning avsedd för skadat hår och den har inte gjort mig besviken! Kanske inte i klass med Redken, men riktigt bra. Så det är möjligt att det finns hopp för dåliga hårdagar och illa utförda klippningar ändå!?

Bebis måste ha ärvt mina sportsliga och idrottsliga talanger (eller min man??). En aktiv person ligger i min mage idag, för varje dag som går blir det mer och mer röjande. Jag älskar det!

För övrigt har dagen ägnats åt att sitta framför datorn och skriva på min tenta. Det kändes okey förutom att jag skrev dubbelt så mycket som var anvisat på varje fråga, och när jag upptäckte det såg jag inte hur jag skulle gå till väga för att komprimera innehållet utan att tappa resonemangen?!? Phu.. Jag får ta nya tag imorgon.

Då jag själv mest hängt runt i velourdress från Victoriaś secret så får gravidmodet ske via inspirationsbild.

Det har varit en mysig helg med vänner, middagar, mello och promenader.

För min del gäller det att hålla sig borta från klackar, även om jag vid enstaka tillfällen fuskar. Ett par nya ballerina gör det lättare, bara några till plusgrader på det som fattas..

Den vita våren 2013, och då talar jag inte om snö. Nej utan färgen som ska dominera garderoben. Vitt är verkligen fräscht men inte på en vinterglåmig hy. Hur ska man gå till väga för att råda bot på det? Jämför jag med förra året vid den här tiden så hade vi nyss kommit hem från två veckor i Thailand, så glåmig var det sista hyn var. Kanske lite uttorkad på sin höjd.

Brun utan sol funkar inte på mig, jag tycker att det luktar illa och färgen som krämen ger är inte densamma som min hudton. Och solarium verkar läskigt som gravid, någon som vågat det? Kanske måste jag helt enkelt vänta in några fina soliga dagar och placera mig vid en vägg i lä.

Idag har jag och K lunchat och sen satt oss på fik för att bara prata och mysa. Så himla härlig dag! Jag mår verkligen som bäst med folk runt mig, ja med VÄNNER runt mig. Att ligga hemma får mig att slå på oros tankar, jag är helt enkelt för kär i vår bebis redan. Det bästa som finns är de små puttarna i magen då njuter jag..

Igår köpte jag ett par gravidtajts, tack himmel så sköna! Det är verkligen bekvämt med plagg anpassade för magen..

Det finns någon idé om att kvinnor som är gravida skimrar av extra skönhet. Det kan inte gälla mig! Haha, för så fort jag ser mig i spegeln funderar jag på vem figuren mitt emot är. Samtidigt som jag älskar att se kroppen förändras och knubba till sig så kan jag inte riktigt vara överens med att spegelbilden ser så annorlunda ut OCH att garderoben är så begränsad.

Skjorta var bekvämt idag!

Underbara dag! Jag har inte kunnat tänka på annat sen klockan 13, då fick vi se vår bebis.

Känner lycka och vågar verkligen tro på att det är sant. I min mage växer vår älskling. Jag har inte kunnat hålla mig från att googla på babykläder och andra tillbehör. Nästan så jag vill klicka på köpa men det får vänta lite till..

Igår gottade jag och Bosse oss hos L i den härliga solen. Glädje hela vägen in i själen då strålarna mötte ansiktet.

Vi drack te och däremellan L hemmagjorda saft.. Gott!

Jag var en sväng till stan för att kolla in lite kläder, och fick erfara det som alla har sagt. Utbudet av gravidkläder är inte fett! Min tanke har hela tiden varit att köpa "vanliga" kläder i generös passform. Men det blir svårt när det kommer till byxor. Där får jag hitta anpassade för mage.

Sen så har jag fortfarande en mellantid med "liten" mage. Då är det svårt att hitta sånt som ser snyggt ut och inte bara att man ser tjock ut i.. En fräschs t-shirt kan vara kanon men då tycker jag att den ska få lite put. Då passar tajta tröjor bäst..

Sist men inte minst upptäckte jag hur energin för att hitta kläder är halverad. Om ens det, en fjärdedel av vad den brukar vara. Hoppas det vänder så jag får en kul garderob.

Igår var vi ute och åt tillsammans för att fira M som fyller 25. Det är så himla kul att vara ett stort gäng av vänner som äter och dricker gott tillsammans.

Idag är det lördag och jag har inte klivit upp ur sängen och dragit upp rullgardinen än. Jag inbillar mig tills motsatsen är bevisad att det är sol!

K har tagit sitt pick och pack för att bosätta sig i Stockholm för ett tag, eller en evighet. Känns som en evighet för mig iallafall!

Därför får resten av oss tappra torsdagsmiddagare hålla ihop bäst det går;)

På menyn stod take away och vi hade en urmysig kväll.

Igår hade jag verkligen en mysig dag, men jag var lite för aktiv för mina foglossningars skull. Det är så svårt att acceptera att jag max kan gå fem minuter åt gången i en snigels tempo, att jag inte kan stå upp mer än några minuter utan att få ont, att jag inte kan bära, lyfta eller stå framåtböjd. Ja och mycket därtill..

Eller inte kan, konsekvensen blir att jag på kvällen inte kan röra mig och absolut inte vända mig om i sängen eller lyfta benen. H får putta runt mig och kallar mig för "lilla tanten". Sen sover jag kanske 1/3 av natten resten ligger jag vaken och har ont. Vissa dagar är det bättre, men det kan man aldrig veta. bakläxan blir bara av en "bättre" dag att dagen efter blir sämre. Det är inte meningen att klaga för bara bebis i magen har det bra så kan jag stå ut! Men jag vill väl förklara hur det är, för det här med foglossning var verkligen en total nyhet för mig. Jo, jag har ju hört om vänner men aldrig förstått vad det innebär. Det vet jag nu. Och för en person som arbetar 100%, pluggar 25%, är ute på långa promenader med sin hund och träffar vänner så fort det finns tillfälle i sitt vanliga liv är det en galen omställning!

Men lite pepp och leende på det, en inspirationsbild..