Mitt huvud trycker, jag befinner mig i ett mellanland. Sömntabletterna gör att jag blir dåsig och får ett tungt huvud men det ger i stort sätt inget sömn, någon halvtimme.

Min bröst är sprängfyllda, röda, varma och värker så jag inte kan röra armarna. Försöker tömma dem, men det är svårt för hand. Inatt har jag fått välja, ta Alvedon mot smärtan och ligga helvaken eller vara dåsig och ha ont.

Jag tänker inte på morgondagen, det finns bara idag och den sorg som ska hanteras de närmsta tolv timmarna innan en ny natt kommer. Att få ha Henrik nära är min största glädjekälla i allt det hemska. Vi gråter, men vi kan ibland säga ett skämt mitt i de långa stunderna av tystnad. Vi pratar om oss och vad vi kanske kan göra någon gång i framtiden men inte nu. De samtalen blir inte långa för de förbyts i ångesten, tanken på det grundlösa hål som finns av saknaden till Stig.

Vänner, släkt och bekanta hör av sig, ett sms, ett meddelande, ett mail, ett samtal, blommogram, en bekräftan.. Sakta men säkert puttar de oss en millimeter på den mils långa väg vi måste gå..