Saknar, sörjer, andas..

Jag saknar, jag sörjer och andas. När vi imorse lämnade väggarna hemma så lämnade jag lite av den värsta saknaden. Rutinerna är annorlunda här, jag är där jag får lov att själv vara barn.

Syret fyller mina lungor, jag känner att jag andas utan att varje andetag är en kamp mot smärtan i bröstet. Mitt liv är här och nu, sorgen får mig att inte tänka på morgondagen, det gör för ont.

Vad livet kommer att innebära vet jag inte, hur sorgen skall bäras och hur minnena ska sluta göra så ont.

Tjugofyra timmar om dygnet har vi varit två, jag vill inte vara själv. Varje minut i sex månader har han funnits i mig, växt och utvecklats till den vackraste bebis jag sett. För varje minut som gick älskade jag honom mer, han blev ännu mer en del av mig. Livet fick en helt annan dimension, ingenting annat än han var nummer ett. Han var vår nummer ett och vi drömde varje dröm med honom inräknad.

Idag fick jag för en stund vila, tro att allt kanske kan bli bra igen. Inte bra på samma sätt som med mitt barn, men bra på så sätt att jag skulle kunna andas igen utan att sorgen efter min älskade son kväver mig.


Kommentarer
Postat av: Sandra s

Va skönt att du fått ett tillfälle att andas på. Jag hoppas att du ges fler och fler sådana tillfällen så att du kan fylla lungorna med luft igen och inte behöver kippa efter andan. Lev dag för dag, timme för timme och försök hitta miljöer där hjärtat får vila..om än bara för någon minut.
Gå och få en massage hos någon du känner dig trygg med, spänningarna i kroppen kapslar även det in sorg i kroppen och det kan nog vara skönt att driva ut lite den vägen också.

Styrkekram/Sandra

2013-03-29 @ 04:41:03
Postat av: Linda

Tack Sandra.

Det ska jag tänka på.. Det blir nog en tur i skogen sen. Kram och tack Sandra för dina kommentarer, din stora omtanke.

2013-03-29 @ 10:13:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0