Jag har totalt fått undvika sån här mat i 74 veckor - ja så många graviditetsveckor har jag bakom mig. Innan Stig fick jag ett missfall som upptäcktes i vecka 13, jag skrev aldrig om det på bloggen det var inte läge då.. Med Stig hade jag inget val, både av anledningen att jag gått ut med att jag var gravid men också för att jag förlorade en son och jag behövde bloggens hjälp för att bearbeta det. 

Jag får nypa mig i armen att vi faktiskt är där nu, vi befinner oss på den platsen i livet vi kämpat så för att komma till -föräldraplatsen. Att få ha mamma och pappamys med varandra och vårt mirakelbarn intill. Det är svindlande på många sätt, som alltid vid stora förändringar så tycker jag att det känns lite läskigt. Det har tidigare bara varit jag, H och Bosse men nu är vi en till som behöver vår uppmärksamhet till fullo. En person vi har fullt ansvar för och som vi längtat så mycket efter.. 

Alla dessa känslor får ikväll landa i mig tillsammans med några goda dessertostar och kryddig salami.