Min förlossningsberättelse..




Då så är det dags att beskriva det största och häftigaste jag varit med om, när jag födde Herbert. Olika upplevelser går inte att jämföra, så som när jag träffade H, vi gifte oss eller andra fantastiska upplevelser. De alla är så stora men vad som är annorlunda med förlossningen är stoltheten. Jag hade bestämt mig för att få en revansch efter förlossningen med Stig och det blev det med Hebbe. 
De sista två nätterna innan Hebbe kom hade jag haft mycket förvärkarmen tänkte att det nog skulle dröja ett tag till. Natten till tisdag var värkarna bara starkare och tätare ungefär 10-15 minuter mellan. Det var dock inte så smärtsamma att det kändes "på allvar", jämförde ju med Stig och tänkte att då kändes dem mer. Men på natten blödde jag klarrött blod och tyckte det kändes obehagligt. Jag ringde förlossningen och de sa att mängden jag beskrev lät helt normal och att det troligen var "teckenblödning", jag la på luren men i samma stund kom det lite till blod. Då ringde jag upp igen och de sa att om jag skulle blöda mer skulle vi åka upp till specialförlossningen. Vi la oss och försökte först vila men sen kände vi både Henke och jag att va fasen vi har fått höra förr "allt är normalt, ser bra ut osv.." och vet hur det slutat!?! 
Vi åkte till specialförlossningen, en speciell känsla att vara där igen.. 
Vi fick kolla ctg-kurva och de undersökte mig. Bebis mådde fint och livmodertappen var mjuk, dock fortfarande bakåtvänd. Så de sa att det var en teckenblödning och att förlossningen var i startgroparna. Om någon dag eller två skulle det nog dra igång. 
Vi åkte hem, var hemma efter 04 och jag fick mer värkar och tätare.. Men försökte vila och tänka på annat. På morgonen vid 8 ringde jag mamma och bad henne hämta Bosse för att det nog är på gång med förlossning de närmsta dagarna. Jag skickade sen iväg Henke till jobbet. När mamma kom var värkarna ännu mer intensiva men jag försökte sysselsätta mig. Ringde och rådfrågade förlossningen men de gav rådet att stanna hemma. Efter någon timma sa mamma -Linda nu går inte det här längre jag ringer hem Henke. Jag fräste åt henne att jag minsann känner min kropp och visst det gör ont men är nog långt kvar. Jämförde med värkarna med Stig och tänkte hela tiden att det borde göra så mycket ondare nu med en fullgången graviditet så jag får hålla mig till tåls. Ringde och rådfrågade förlossningen igen de sa att jag inte skulle hänga upp mig på minuter och så utan att när jag kände att jag inte fixade mer skulle jag åka in. Henke kom hem på tio minuter och frågade hur det gick. Jag sa att det började kännas mer men att jag ville vara hemma. Efter 30 minuter ropar jag från toaletten -Älskling ring förlossningen NU! -Vad ska jag säga? -Att bebisen kommer NU! 

Vi kastade oss i bilen. Klockan var 12 på dagen och halva Sävedalen såg hur jag flåsade ut höggravid i bilen fullt flåsande som en ko. 

Tur att Östra Sjukhuset bara ligger 4 min bort! Vi kom in, fick snabbt veta att jag var fullt öppen och att det "bara" var att krysta. Smärtlindring var för sent och det som fanns att tillgå var lustgas och mycket vilja. Jag arbetade på, men det tog sin tid. De hade hela tiden koll på bebis som mådde bra, men han kom inte riktigt "ner". Jag tyckte det var tufft, de misstänkte att han låg i vidöppet läge. Alltså ansiktet uppåt taket istället för neråt golvet som är vanligast. Efter 4 h av krystande var jag helt slut! -Jag orkar inte mer!! Jag blödde mycket och de bestämde sig för att sätta på sugklocka och hjälpa mig det sista. Jag visste inte vad jag skulle få styrka ifrån men på något sätt så orkade jag och tog ett par krystvärkar till, de behövde knappt klockan utan använde den bara för att leda bebis rätt. Vi fick svaret varför det tagit sån tid -han låg i vidöppen pannbjudning. Något som bara 1% av alla bebisar gör och innebär ett mycket större omfång för mamman att klara krysta ut. Räddningen var att Herbert var såpass "liten" 3020 gram, annars hade de troligen fått göra akut kejsarsnitt. 
Hebbe var iallafall ute och lades på mitt bröst. Henke grät och kysste mig, jag var omtumlad, trött och lycklig. Henke hade varit det bästa tänkbara stödet under förlossningen, han var en mästare på att se och tillgodose mig med vad jag behövde! 

De sa nu till oss att Henke skulle ta Hebbe för jag var tvungen att åka upp på operation för att stoppa min blödning. Så de rullade mig snabbt därifrån och in till operationsbordet där jag fick ryggmärgsbedövning. Jag hade två större bristningar på insidan och tappade mycket blod. De var tvungna att sy ihop dem. Själv var jag helt färdig och ville bara få sova.. Några timmar senare rullades jag in på uppvaket, jag kunde inte på något sätt slappna av utan ville bara träffa min make och son. De gav mig en stund att piggna till, den längsta halvtimmen i mitt liv! Men sen genom dörren kom Henke med Hebbe i sina armar mot mig. Jag grät -Det vackraste jag sett!  

Efter det följde ett par nätter på BB och jag var och är ganska mörbultad. Är lycklig och vill så gärna vara ännu starkare än vad jag är men det smärtar från rumpa, rygg och operationsärr. Men är det någonting jag kan säga så är det -Det är det häftigaste jag varit med om och belöningen jag har bredvid mig mäter inga gränser!! 

Nu gäller bara återhämtning och sen är jag "fit for fight"!! 

Kommentarer
Postat av: Frida

Wow, vilken kämpe du är! Tänk att du gjort allt förarbete själv därhemma. Tack för att du delar med dig och hoppas att du känner dig bättre snart. Kram

Svar: Tack fina du för en underbart rar kommentar. Kram
Cut

2014-05-04 @ 02:09:23
Postat av: Linn

Stort grattis till er fina son. Vilken lycka att ni fick uppleva detta underbara efter vad ni fått gå igenom. Önskar er o er son all lycka i världen!
Ta vara på varje minut, dom växer sååå fort. Min dotter är 21 månader snart o jag tyckte det var nyss jag kom hem från bb. :-P

Svar: Tack kära läsare Linn!
Ja jag ska verkligen njuta och jag gör:) svårt att tänka sig att de ska växa för nu tror man alltid han ska vara ett pyre på 3 kg att ha hängandes i bröstet;)
Tack för din kommentar!
Cut

2014-05-04 @ 19:56:58
Postat av: Mamma

Du är en stor, envis kämpe, mammas "lilla" tös, Nu är Du Mamma själv! Så underbart! Mitt barnbarn är bara så fin! All lycka i världen önskar jag Er tre. Besöken blir nog många framöver, det är ju inte för långt för täta dagsbesök! Kram Mamma

Svar: Låter toppen Mamma! Tack för dina värmande ord. Puss
Cut

2014-05-06 @ 10:00:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0