Idag tog vi vårt avsked av Stig. Det var en fin stund och vi hade nära vänner med oss. Det är så blandade känslor att man ska behöva gå igenom det som vi gör nu.. Jag vill inte, hela min kropp skriker nej. Men allt bara händer..

Jag väljer ju att dela min sorg på bloggen. Den blir en ventil även om jag hoppas att den kan få mer av sin vanliga form igen med livets glädjeämne.

Sen så är det funderingarna med sociala medier. Jag har lagt ut bilder både på Facebook och Instagram. Ena stunden tänker jag att det är fel, kanske får folk att reagera negativt eller gör någon obekväm. Men samtidigt så säger ju alla till oss att vi ska låta sorgen ta plats. Vi har faktiskt fått en pojke, en son som ska få ha sin lilla plats i den här världen. Alla andra kommer kunna fortsätta att lägga upp sina bilder på deras barn men vår lilla kille kommer att glömmas bort. Jag vill inte det, han ska få en chans att bli ihågkommen.

Om sociala medier bara ska vara ett fönster för framgång, lycka och glädje vill jag visa att livet faktiskt innehåller raka motsatsen. Sen kanske det hade förlorat sin charm om alla exponerade sin olycka. Men jag tillåter mig att låta min sorg synas. För samtidigt som jag sörjer så är jag stolt, vår lille pojke är någon att vara stolt över. Att vi fått barn är något jag är stolt över, även om han är ett änglabarn.

Så jag kanske ska lägga undan funderingarna på vad andra tycker och tänker om min lilla plats i den digitala världen. Jag kommer försöka att sprida glädje också framöver..

"Nu lilla humla, nu ska du sova" - Vår Stig