Det blir bra men det ÄR inte bra..

En tröst är att tänka att allt blir bra, en tröst är att höra allt blir bra..

Men det är inte bra, inte nu. Någon dag är lättare, några timmar bjuder på skratt. Nästa dag är leende långt borta och sorgen, tårar, ilska och förtvivlan har kommit inpå.

Jag vill inte vara med om det som hänt oss och som vi går igenom. Det är så tungt att se hur självklart alla graviditeter och förlossningar går, vår slutade i det värsta tänkbara. Varför just vår bebis? Jag som skulle få ha honom i magen ett tag till för att sedan kunna börja morgonen med att mysa med han.

När jag sluter mina ögon och blundar så ser jag honom framför mig, jag har honom i mitt knä och hans rumpa sitter på min mage, hans huvud är uppe vid mina böjda knä. Jag ligger med en kudde bakom nacken, håller i hans små händer och beundrar honom. Sätter mitt pekfinger mot hans näsa precis så som jag gjorde innan vi tog farväl på sjukhuset, men nu följer två vakna ögon min rörelse. Jag drar honom till mig och lägger min näsa i hans nacke, andas in och hans doft fyller mina lungor..

Det finns ingen verklighet med mitt barn, jag är mamma men har bara minnen och sedan fantasier att gå till när jag vill vara med min bebis. De runt om mig får ha sina små i det här livet, de är inte berövade sin skatt och de behöver inte vänta ett helt liv på att få ses igen.

Jag vill inte ha det så här, och det gör mig bara så ledsen att alla bebisar som har kommit och kommer att komma under vår och sommar 2013 kommer påminna mig om min förlust. Ett nyfött barn kastar mig tillbaka till stunden efter min förlossning, yrseln av lustgasen och ruset av att se sin älskling för första gången. Jag förstod när jag låg där att allt var över, men jag sköt det ifrån mig och njöt av stunden med min och H:s bebis. Så som alla mammor så tyckte jag att mitt barn var det finaste som finns och funnits. Det var en sorts kärlek som jag aldrig känt förut, den flyttade in i mig blixtsnabbt, den kommer aldrig att lämna.

Det gör ont att se hur andras magar växer, hur barn kommer till världen -men bara av den anledningen att det påminner mig så om det vi befinner oss i som vi aldrig kan ta oss ur.


Kommentarer
Postat av: Åsa Östman

Finner inga ord, men vill bara skicka en tanke och styrkekramar till er!
Ingen ska behöva gå igenom det ni upplevt, ingen!

Kram Åsa

2013-04-29 @ 18:47:51
Postat av: Linda

Hej Åsa.

Tack för din omtanke <3
Kramar Linda

2013-04-29 @ 21:48:23
URL: http://Cut.blogg.se
Postat av: Madeleine - Änglamamma till Philip

Hej Linda!

Tack för din kommentar inne på min blogg.

Jag vill börja med att beklaga er sorg och be dig att försöka slå bort alla kommentarer om att det snart blir bättre eller att du en dag kan leva normalt igen.

Lyssna inte och låt dig sörja så länge du behöver och stressa inte med att sörja färdigt.

Jag vill inte förstöra något nu men sorgen kommer du alltid att bära med dig och den kärleken till ditt barn kommer alltid att finnas där, någon fattas alltid men du kommer inte alltid att vilja typ "dö av smärtan".

Att leva normalt en dag gör man kanske men ändå inte.
Tankarna på sin lilla ängel finns alltid där och man kommer alltid att fantisera om hur barnet är eller skulle se ut osv.
Men en sak är ändå viktigt att veta och det är att man lär sig leva med sorgen och förlusten, en dag gör det inte lika ont "varje dag" men det kommer alltid över en då och då.

Nu kan det såklart vara olika för alla men jag har levt med sorgen efter min Philip i snart 4,5 år och han finns alltid i mina tankar för det om jag inte gråter varje dag eller känner paniken.
Jag bryter fortfarande ihop ibland men det är ändå inte på samma sätt.

Jag har lärt mig att leva med sorgen och förlusten men jag kommer aldrig komma över det här.

Jag hade aldrig varit den jag är idag om detta aldrig hade hänt och jag hade aldrig någonsin varit så tacksam som mamma till min dotter som idag är 2,3 år.

Jag vet att ett barn inte är något som kommer på beställning, hur lätt som helst även om man blir gravid och kommer över veckorna med missfallsrisken, jag vet att man kan förlora sitt barn senare eftersom jag har gjort det och jag tror faktiskt på något sätt inte att dom som aldrig gått igenom detta egentligen förstår hur tacksamma dom ska vara att det gått bra för dom.

Både på gott och ont alltså.

Jag låter bitter kanske men det är inte så jag menar, det jag menar är att det viktiga är att inte lyssna på alla att det snart blir bra.
Jag minns min frustration när det aldrig kändes bra och alla runt omkring "trodde att man sörjt klart".

Man måste få sörja i den takt man själv gör och ibland kan det kanske vara bra att tro att det aldrig går över för en dag vaknar man upp och kommer på sig själv med att man klarar av att träffa de barnen som föddes i samband med det som hänt utan att känna tårarna och jämföra och tänka, så hade mitt barn också gjort nu. Mitt barn hade kanske också börjat gå osv.

En dag klarar man det bra!

Men sen menar inte jag att du ska slå ifrån dig alla stöttande ord från människor runt om men välj vad som känns rätt.
Var beredd på att få höra dumma kommentarer som sårar men folk menar bara väl men kommer ut fel.

Har ni fått veta varför?

Styrke kramar!

Mitt inlägg lät bittert men jag menar bara väl.

2013-04-30 @ 18:23:33
URL: http://middemadde.blogg.se
Postat av: Linn

Hej Linda!
Hitta precis in på din blogg och måste säga att tårarna bränner i ögonen när jag läser. Mitt hjärta blöder för er. Hur grymt får livet vara. Fattar inte att vi gnäller över dåligt väder o tidiga mornar på jobbet när det finns folk som verkligen har det svårt o råkat ut för det absolut värsta! Din blogg ger mig en annan syn på livet o min familj. Jag får en stark känsla av tacksamhet samtidigt en smärta att ett nyfött barn bara kan ryckas ifrån en så. Sååå orättvist....alla barn förtjänar ett gott liv!
Jag fick själv mitt första barn augusti 2012 jag vet kärleken du pratar om. Men att leva utan att ha den vid din sida, måste va det hårdaste o mest omänskliga man kan utsättas för.
Mina tankar går till er!
Styrkekramar!
Linn - mamma till Ida

2013-05-20 @ 19:18:57
Postat av: Linda

Hej Linn.
Det känns kul att få dig som ny läsare, välkommen! Ja visst kan livets "små bekymmer" te sig hur onödiga som helst när man man blir påmind om vad som verkligen KAN hända. Det kanske är viktigt ändå att vi påminner varandra. Även om jag helst önskade att livet bara bestod av enklare problem.

Kram Linda

2013-05-20 @ 23:00:20
URL: http://Cut.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0