Hur gör man när man ska bearbeta sorg? Man kanske inte gör någonting utan bara är.. Eller så tänker man, grubblar och funderar.

Jag tänker utan att jag vill, som nyss när jag gick förbi spegeln i hallen och på rutin tittade mot min mage. Den var platt. Vilket gjorde att jag kom på.. Det är inte bara en mardröm, det har hänt. Min pojke är inte där.

Sen tog jag upp telefonen i min hand och "råkade" hamna bland bilder, jag fastnade vid den sista magbilden. Sen knöt det sig i bröstet, för jag kom på att en vecka senare kom Stig.

Jag minns hur konstigt det kändes att kroppen förändrades, hur jag i provrummet när jag skulle shoppa inte riktigt förstod att det var min kropp. Jag minns hur jag ändå såg fram emot att bli tjock, att det inte skulle spela mig någon roll om jag blev rund som en boll för jag ville nästan bli det. Få lov att vara sådär tokgravid.

Nu är inte kroppen spännande längre. Jag är inte ens kompis med min kropp för den kunde inte hålla sig frisk. När det verkligen gällde då fick den någon sorts infektion.. Att något så "litet" kan sätta igång något så stort. Min fina, välskapta pojke som skulle få stanna hos mig i några veckor till. Det skulle ju få lov att bli många magbilder till..