Hur ska jag våga? När ska jag tro? Tro att allt kan bli bra, våga att någon gång vänta ett syskon till dig.

Jag är rädd. Rädd för att inte ha minnet med dig allra närmast. Rädd för att förlora igen, utsättas av den sorg som inte klär sig i ord, den sorg där orden inte är tillräckliga.

Kanske ligger inte valet hos mig, kanske finns det andra krafter som påverkar hur livet kommer att bli. Jag tror på att det finns en plan för mitt liv, precis som jag tror att det finns en plan för andras liv. Men det är ingen garanti, det finns inga löften för att det inte kan hända igen.

Skulle jag kunna resa mig upp igen? Erfarenheten säger mig att jag kan ta mig upp efter det djupaste fall. Livet har lärt mig att man klarar så mycket mer än man kan föreställa sig. Människan är stark. Jag har kommit på fötter, rest mig och börjat gå. Men jag orkar inte bli knockad igen. Slagen till marken, där benen är för brutna för att kunna ta stöd. Jag skulle bli liggande där, länge.

Just nu vill jag inte behöva oroa mig, vare sig för en graviditet, en bebis, ett barn. Att oroa sig tar så mycket kraft och energi. En sak lärde du mig Stig, och det är att i samband med föräldraskap kommer oro. Man kan inte vara förälder och samtidigt inte oroa sig. Men varje förälder hittar strategier för att handskas med sin oro. Jag tror att det kommer vara svårare för mig att hitta dem strategierna, livet har låtit mig möta det värsta. Förlora ett barn. Förlora dig.