Det här har varit en märklig vecka, märklig så till vida att den varit fantastisk men ändå har sorg och mörker gjort sig påmint och varit där med sin närvarande skugga. 

Jag har för egen del inte kunnat ha det bättre, solen skiner och på dagarna har jag träffat underbara vänner med deras bebisar. Idag tog jag en skön lunch på Barabicu med vännen A, Hebbe sov gott i vagnen och höll oss sedan sällskap med ett gott humör. Jag är precis där jag aldrig trodde jag skulle få vara, en mamma som njuter av livet med barn och perioden som föräldraledig.

För nästan exakt två år sedan nådde barnlängtan och sorgen sin kulmen när vi förlorade vår första lille pojke Stig. Livet skulle aldrig bli detsamma igen, han förändrade allt och gjorde mig till en älskande förälder utan barn. Jag kände mig tom och vilsen, vart var min bebis som jag burit i nästan 22 veckor, hur skulle jag överleva utan att känna hans närhet och den lycka han skänkte mig av blotta tanken på honom? Stympad och trasig tog jag mig igenom veckor, ironiskt nog sken solen och våren hade kommit till stan. Den vår som jag skulle möta med min bebismage.. 

Allt är så lika men ändå olika. Mitt liv är nu så annorlunda, jag är mamma till två, en änglason och en son som förgyller mitt liv här och nu. Jag är inte längre en förälder utan barn, cirkeln slöts med Herbert och jag försonandes med tanken av att inte få leva livet med Stig. Men Stig saknas, allt som oftast tänker jag på hur livet skulle vara om jag hade min lilla tvååring här också. Jag går ibland in i min bubbla, mitt inte rum och tänker på honom, de minnen jag har av honom från tiden i magen och de timmar efter att han kommit till oss när vi som två stolta föräldrar låg och beundrade hans kropp. Jag har varje drag memorerat för mig, ben, fötter, den lilla magen, näsan och kinden som H klappade med sin fingertopp. Om jag då förstod att de timmarna skulle bli så dyrbara för mitt minne, tiden med vår första pojke. Fascinationen över att förstå att det skapats ett liv inom mig och att han var till utseendet lik oss. Innan vi gick bad vi honom att skicka ner ett syskon, en liten lillebror.. Han valde den bästa tänkbara och gav oss mer än vad vi önskat i sin lillebror Herbert. 

Ja, allt är så lika.. Denna vecka fick våra vänner träffa och ta farväl av sin son. Våra vänner som hyr vår gamla lägenhet. Hur kan livet bli så? Att nästan med exakt två års mellanrum så levde vi både med glädjen och lyckan av att vänta bebis. Med två års mellanrum så levde där två pojkar i olika magar med varsina lyckliga föräldrar. De fick från magen vara med när adventsljusen tändes, när julen stod för dörren och det nya året möttes. 

Med två års mellanrum ska nu dessa föräldrar bearbeta sorgen och förlusten, frågorna och förtvivlan, tårarna. Solen skiner denna vecka, våren har kommit precis som då..

Det blir så nära, glömda minnen gör sig påminda. Jag är lycklig nu, jag är stark och livet har kommit tillbaka. Jag vill ge dem hopp, tröst och kloka råd men vet att bara tiden kan arbeta för dem. Sorgen måste få ta plats.. När jag blundar kan jag känna den kroppsliga sorg som min vän nu går igenom efter att bebisen inte är kvar i magen. Den skrikande tomhet och hormoner som är i omlopp. Jag kan på samma sätt se mannens maktlöshet, precis så som H bara ville lyfta smärtan ifrån mig samtidigt som hans eget inre höll på att spricka. 

Jag relaterar mest till kvinnan, vill bara krama och säga du har varit fantastisk, du kommer bli hel igen. Er bebis kommer alltid att vara med er. Grattis för att Du fick bli mamma till just lille A! Det värsta har hänt och nu kommer det bli bättre men tills dess sörj älskade kvinna, sörj kära man, sörj så mycket som kropp och själ bara orkar. Efter mörker kommer ljus, Gud är med alla dagar.