Det är en höst utan dig, allt jag föreställt mig att vi skulle göra den här hösten är som suddiga minnesbilder.

Jag tänker på dig, ofta. Idag pratade jag om dig, några kollegor frågade och jag berättade. Berättade om hur det var när du kom, berättade om dina två kraftförsök till att få luft men hur dina lungor inte mötte din reflex. Precis framför näthinnan spelades det upp, hur hela din bröstkorg restes. Min underbara pojke, som där och då lämnade mig.

En kollegas tårar föll idag, men mina ögon var torra. Jag har någonstans accepterat. På något sätt som jag knappt trodde var möjligt har jag sörjt såpass mycket att tårarna är färdigsörjda. Tomrummet är lika stort, för ingen kan ta din plats någonsin. Men jag har lärt mig leva med faktumet att jag inte får ha dig hos mig. Du är i mitt hjärta, du är i mina samtal, drömmar och tankar. Jag lämnar inte dig bakom mig, jag har dig intill mig för resten av mitt liv.