Idag när jag vaknade så slog det mig att det är min sista semesterdag. Efter en lång ledighet så ska jag komma tillbaka till arbetet. För er som följt min blogg vet att jag i slutet av februari blev sjukskriven för foglossning, i mars förlorade vi vår pojke och efter det var jag ju också borta från jobbet. Sen väntade semester och det är vad jag nu haft, så gott som det går har jag försökt ha en "vanlig" sommar. Och jag tycker faktiskt själv att jag gjort det riktigt bra..

Nu väntar en ny tjänst som samordnande SVA-utvecklare, det innebär arbete, prestation och vardag. Jag vill fixa det och jag vill göra det bra. Det är dags nu, jag är redo. Men det är konstigt hur en så lång ledighet kan ta så mycket energi, det är tufft att vara gravid och hundra gånger värre att sörja..

Den här sommaren har tillfört energi, och jag hoppas det är tillräckligt för att göra ett bra år. Mina ambitioner är höga, och imorgon är början på ett nytt arbetsår.

Idag var du beräknad att komma. 1 augusti var ett magiskt datum i min fantasi. Jag skulle få ta på dig bodyn med kaniner som jag köpte några veckor innan du kom och lämnade oss.

Inatt somnade jag med en salt smak på mina läppar. Det var tårarna, de tårar som kommer när jag tänker på DIG. Jag saknar inte en bebis utan jag saknar DIG. Det vi fick dela i 22 veckor, hur du rörde dig i min mage och hur fantastisk fin du såg ut när jag fick se dig första gången.

Jag köpte en body för att jag skulle våga lita på att du faktiskt skulle komma, jag skulle våga fantisera om hur det skulle bli, vem du skulle vara. Som mamma fantiserar man om sin bebis i magen, undrar vem det är, men i samma stund som man ser sitt barn är det så självklart att det har varit just den individen som legat i magen. Du var så självklar. Det kändes som att jag alltid vetat att det var du.

Jag fick inte klä dig och ta dig hem i din body. Men jag har den kvar, och den är din och jag är din mamma. Då, nu och för alltid..

Allt skulle ha varit annorlunda, vi skulle nu gå och vänta på dig de sista dagarna av nio långa månader.. Livet är sig så olikt men ändå så likt. Nu trycker det över bröstet men när du var här tryckte det ner i mitt bäcken. Jag bar dig och du var min, du var den dyrbaraste av skatter. Vi förlorade dig och ibland kan vi inte förstå hur vi ska leva utan dig trots att vi aldrig riktigt fick leva med dig. Ibland är det din pappa som har tuffa stunder, ibland är det jag. Idag var det jag som inte kunde sluta tänka på dig när jag låg där i gräset och tittade upp bland molnen. Jag fotograferade ögonblicket för att minnas. Önskan är så stor att få ha fler minnen med dig och utav dig.

Den här sommaren är en annorlunda sommar, det är den första sommaren med dig och utan dig på samma gång. Livet vill aldrig bli sig riktigt likt igen...

Saknar dig..

Havet låg som en spegel igår kväll. Jag och pappa höll oss kvar ute länge. Vi gick förbi folkparken där ett underhållande band spelade, jag hade det mysigt med pappa. Han frågade mig om jag såg några vänner i folkmassan.. -"Nej, jag tittar mest på scenen" svarade jag.

Det var inga vänner direkt bland människorna, men som alltid i en liten stad var det bekanta om än mycket avlägsna sådana. Jag ville ha min blick på scenen för jag märkte så fort jag såg ett känt ansikte att där också i närheten fanns barn som tillhörde dem, eller att en mage tog tydlig form under kläderna.

Jag såg hur stora sällskap satt tillsammans, skrattade med brunbrända ansikten och färgglada kläder. Det var för en stund idylliskt. Mina tankar gick till mina vänner, hur jag vill sitta där i sällskap, känna Lysekilskänslan, sommarkvällen, familjelyckan. Se mitt och H:s barn springa där och leka bland de andra barnen.

Innan vi gick hem gick vi vägen förbi norra hamnen. Ut på piren hade några familjer dukat upp långbord intill sina båtar. Solen gav ett rött sken mot dem. De talade huvudstadens dialekt och någon sa -"Det är helt magiskt här". Tre små killar mellan 5-7 år spelade fotboll intill dem, på piren. Deras barn. En av killarna hade specifik bollkontroll och han tittade upp under luggen för att orientera sina motspelare. Jag kände igen blicken, den lekande känslan med bollen, de låga axlarna, den avslappnade stilen.. Det påminde om min H. I handbollen har jag sett han göra precis så, se ut som han gjorde det enklaste i världen, hålla bollen borta från sina motspelare och i nästa stund lägga ett mål där målvakten inte hade en chans.. Hade vår Stig fäst sig vid fotboll eller handboll? Hade han ärvt sin fars bollsinne eller sin mors vilja till bollsinne? Hade han haft en blond lång lugg och pigg blick så som H hade i den åldern?

Jag bär Stig i mitt hjärta i varje minut. Jag ser honom i andra barns lek, i deras roliga uttalande, i deras spontanitet och utveckling. Han är min änglason, och när jag blundar så ler vi mot varandra. Vi ler och jag kan läsa på hans läppar när han säger -"Hej mamma".. Sen vänder han sig om springer efter sin boll men kastar en sista blick mot mig och avslutar -"Vi ses igen"..

Det är en förmiddagsstund med min kaffe. Vi har haft några härliga dagar, umgåtts med våra kära vänner på olika håll och njutit. Men i alla stunder som är lyckliga, som skänker glädje och skratt finns också en strimma av sorg.

Sorgen finns där som en dov skugga. Många änglamammor sa till mig när vi förlorade Stig att man kommer aldrig över förlusten men man lär sig leva med den. De sa också att sorgen alltid finns där. Orden fick mig att känna mig jagad, ska jag behöva leva ett liv med bedövande smärta för all framtid? Jag ville på något sätt komma över det och leva normalt för att slippa det hemska sorgliga, för vem vill leva ett liv i sorg? Men nu förstår jag hur de andra änglamammorna menade..

Det är ingen bedövande sorg som gör sig påmind i alla lägen, det är en dov sorg som står som en skugga en bit bort. Den håller sig på såpass långt avstånd att allt fungerar, många gånger verkar allt vara som vanligt. Men den finns där, jag lever med den. När jag ser mina vänner få spontana kramar av sina barn, när jag ser deras kärleksfulla blickar som håller koll på vart ungen är eller gör just då. När någon av vännernas barn säger eller gör någonting som får oss vuxna att skratta.. I alla de lägena och hundra till så saknar jag vår Stickan. Jag kan skratta, glädjas åt stunden, känna värme över att se hur föräldrar och barn får ha varandra i deras liv. För det är så det ska vara, då känns livet rätt även om det många gånger innehåller delar som är så fel. Det största felet denna midsommar var att vår bebis inte fick vara med. Annars innehöll midsommar alla rätt.

Är påväg in till Linné för att äta frukost på Petit med min vän K. Sist vi sågs så var vi båda gravida, jag i vecka 19 och hon i vecka 34. Vi sa till varandra att "det var för bra för att vara sant"..
Det kändes verkligen så då vi tänkte på att vi skulle få ha en höst tillsammans som mammalediga. Att vi skulle få barn så tätt.

K var det bästa tänkbara stöd under hela min graviditet, jag var ju orolig.. Kanske mer orolig en de flesta. Inget var fel, varje undersökning såg bra ut och Stig var livlig i magen. Men vi har alla vårt bagage..

Idag ses vi för första gången sedan mardrömmen hände, jag ska idag få träffa hennes lille kille. Hon ska få se en bild på min.

Jag har varit lite försiktig med att träffa bebisar, men nu känns det bra. Jag längtar efter att få hålla lilla A om en stund.

Men en sak kan jag vara väldigt ärlig med och det är att jag egentligen inte alls vill ha tid till att klä mig och göra mig fin på morgonen. Egentligen vill jag inte alls ta någon bild på vilka kläder jag har på mig. Utan jag vill ha kaos, tidspress och lägga tiden på min Stig och inte på mig själv. Men nu är inte verkligheten sådan, och då får jag fylla livet med dessa rätt så menlösa ting. Kläder är ju trots allt en intresse och det finns ju några läsare som uppskattar det, vilket jag är glad för.

Nu frukost.

Det skulle hända något stort i vårt liv den här sommaren. Livet skulle ta en helt ny vändning och prioriteringar bli alldeles annorlunda..

När jag i fredags var på min gamla arbetsplats så kom många tankar. "Sist gång jag satt vid mitt skrivbord var Stig i magen, sist gång jag gick i den här trappan så kände jag honom gotta sig i min mage." "Sist gång jag var på den här platsen var mitt liv fyllt av väntan och längtan." Alla tankar gav uppskov till otaliga känslor..

Men mest av allt en känsla "Vad jag är förtvivlat ledsen för att jag aldrig får ha min Stickan mer i det här livet".

(Korset på bilden gick jag förbi på en skogspromenad i Grebbestad sist jag var där. Ibland gör evigheten sig påmind på de mest speciella sätt. Hopp och tro om att allt kommer bli bra igen..)

Vår son har sedan några veckor tillbaka fått sin plats i jorden. Östra kyrkogården i Göteborg.

Jag cyklade dit idag, satte mig en stund och pratade med honom. Det var vackert, solen sken och fåglarna kvittrade. Färgexplosion från blommor, träd och grönska.

Kroppen efter Stig ligger där, men hans själ är närmare oss. Den är i himlen och i oss på samma gång. Jag behöver inte vara på kyrkogården för att prata med honom, han är med mig var jag än är.

Jag har inte släppt längtan efter honom eller saknaden av honom. Häromdagen hamnade jag på HM:s barnavdelning för att hjälpa en vän att hitta en solhatt till sin bebis. Helt plötsligt fann jag mig själv stå med en tröja i händerna, en tröja till Stickan. Om något år eller två skulle den passa bättre, tänkte jag. Det är som att jag väntar på att han ska komma tillbaka, att jag ska få ha honom igen..

Det enda jag såg bland kläderna var de som var ämnade åt killar. Det var som att min hjärna sållade bort sånt som var rosa, sött, hade volanger eller rosetter. Innan jag fick min pojke kunde jag vara inne i en barnbutik och se hela utbudet. Nu såg jag bara sånt som skulle klä vår kille.

Jag fick gå ifrån barnavdelningen, den är inte för mig, inte för oss eller vår familj. Där finns kläderna för dem som inte har ett änglabarn.

Stig, eller Stickan som vi kallar dig. Du var liten som en Sticka men du förtjänade en riktigt namn för du är en riktig person. Vi kan inte fira din mammas första mors dag idag, det känns inte rätt när du inte är här med oss. Du är med i våra hjärtan och tankar, i våra drömmar.

Jag hade så gärna velat att allt var annorlunda, att jag idag fick hålla dig i mina armar. Det hade inte krävts en enda gåva eller present för den största gåvan var redan du. Kanske hade vi idag firat dagen med att åka till din mormor. Kanske hade vi ätit en tårta. Mitt hjärta hade iallafall slagit lätta lyckoslag än tyngda av saknaden. Du är med mig i alla stunder, och jag vet inte om det är så alla mammor känner att deras barns närvaro ständigt gör sig påmind i bröstet. Även dem som har sina barn hos sig.. Men jag vet att jag känner så. Och jag vill att du ska veta att jag klarade den här dagen ganska bra ändå, din mamma gjorde sitt bästa.

Vi vaknade imorse med en känsla av tacksamhet. Vi har varandra och vi har det härligt tillsammans, vi är trygga i vårt äktenskap, vi skrattar tillsammans och vi uppskattar samma saker i livet.

Några nära vänner till oss var på sitt rutinultraljud idag och fick veta att de väntade en pojk. Vi mindes tillbaka till vår dag på ultraljudet, beskedet att allt såg bra ut och att vi väntade vår Stig. Vi är så glada för våra vänners skull. Men åter igen varför ska inte våra små killar få växa upp ihop? Leka med varandra? Uppleva detsamma som deras pappor gjort tillsammans sedan de var små killar? Historien och vänskapen hade fått leva vidare genom deras söner..

Att livet ska få kastas omkull så som det gjorde för vår lilla familj. Att vi ska behöva kämpa med sorgen, saknaden men också längtan av att få leva familjeliv.

Jag tänker på min pojke och känner så många känslor att det knappt finns utrymme, så mycket kärlek att bröstet inte räcker till som plats åt mitt hjärta. Minnet av honom ska aldrig få mig att bli bitter och missunnsam.

Det vi pratade om under tiden vi drack vårt kaffe i solen var tacksamhet, vi har varandra och vi älskar varandra. Livet måste få bli bra, få kännas bra och glädjen måste finnas för andra. Ingenting skulle vara lättare av motsatsen.

Kan ett besked ge ett avslut? Kan ett svar ge någon form av frid? Jag vet inte..
Idag ringde läkaren mig, han frågade hur jag mådde. Jag försökte förklara, berätta att jag ändå tar mig ut och träffar vänner, att jag kommer upp ur sängen på morgonen, att jag inte behöver ta insomningstabletter. Att jag överlever..

Han berättade att även svaret från analysen på moderkakan var klart, det visade akut infektion. Men vilken bakterie som ställt till det kan de inte svara på för de har tappat bort odlingsprovet. Jag orkade inte ens kommentera det slarvet. Min pojke kommer ju ändå inte tillbaka. Vår tid tillsammans tillhör det förflutna men det skulle bli vår framtid. Att tänka på det ger mig en klump så stor i bröstet att jag knappt kan andas. Jag får honom inte tillbaka, kommer aldrig känna hans närhet igen!

Analysen från testerna på Stig har ju sedan tidigare visat att det inte fanns något fel på honom. Det är så märkligt men det kan göra mig så stolt. Han var precis så perfekt som jag upplevde honom..

Nu ska beskedet av vad som hände, vad som orakade den förtidiga förlossningen ge mig någon form av avslut. Men inget kan avsluta saknaden, sorgen och rädslan inför att leva livet utan min pojke. Kanske ger hoppet om att vi ses igen mig någon sorts frid, men svaret om infektionen gör mig bara mer förbryllad över varför vi skulle drabbas?! Vi ville ha vår kille mest av allt i hela världen. Vi ville dela livet med honom och vi slits itu av sorgen att vi inte fick...

Liggläge, kökssoffan och jumpsuit. Det blir nog till att besöka city idag, kanske hänga vid kanalen med en glass.

Jag mår ganska bra, men när jag blundar ser jag magar och bebisar från mitt inre. Fantiserar om hur min mage skulle sett ut nu. Det hjälper sällan att titta heller för dessa ögonen verkar dra sig till sådant som sätter en kniv i hjärtat och påminner om vad som skulle ha varit..

Jag hade bestämt mig för att komma hem och sen skriva ett blogginlägg om vår dag, vad vi gjort och lite vad som ligger framför. Men sen så låg det ett brev i vår brevkorg som lät en bit av den tunga verkligheten komma ikapp.

Hur ska jag förklara känslan, kanske kan dem som har barn ändå med en rysning förstå.. Den som inte har egna barn får anstränga sig lite mer och använda fantasin. Men tänk dig för en sekund att du ser ditt eget barns namn på pappret.. Jo, något i närhet med det du kände där är min upplevelse, det är min ångest och förtvivlan att hantera. Känslan finns där inte bara en sekund utan dygnets alla timmar. Ibland lättare men ibland mycket värre.

Bland fotoalbumet på telefonen ligger minnena från tiden med vår bebis. Tiden som var så full av drömmar, framtidstro, glädje och overklighet. Det var overkligt att ha vårt kärleksbarn växande i magen, han som var så efterlängtad.

När jag tänker på ultraljudet känner jag lycka och sorg på samma gång, lycka för att vi fick veta att allt såg bra ut, lycka av tänka tillbaka på hur han under hela ultraljudet låg och lekte med sina fötter, lycka över att få veta att det var just en liten han.

Det var så verkligt efteråt, då förstod vi att det var på riktigt. Vi skulle ha bebis, vi skulle få en pojke. Men det är samtidigt så sorgligt att tänka på att det inte fick bli så, att det inte fick bli det vi drömt om och längtade efter.

Några veckor senare skulle förlossningen sätta igång, för tidigt. Alldeles för tidigt men bara en vecka för tidigt för att resurser sätts in för att rädda barnet. Vår kille, vår älskade, vackra, efterlängtade pojk var bara en vecka för liten.. Det är så ofattbart och livet är så märkligt. Hur ska jag någonsin kunna förlika mig, finna någon tröst i den obesvarade frågan varför? Ingen önskar bort sitt barn, och jag vill inte ha en sekund ogjord med Stig men jag önskar bort den smärtan jag måste bära, uppleva och hantera. Den är helt enkelt obeskrivlig.

Jag fortsätter på temat uppmuntrarbilder.. Egentligen står jag inför beslut om hösten, en höst som blev allt annat än jag tänkt.

Uppdateringarna är täta på de som väntar barn och inte minst vänner och bekanta som får små bebiskillar. Det är galet att det just är pojkar som kommer, fem stycken grabbar har fått se dagens ljus på mindre än en månad bland vänner och bekanta. Jag önskar dem allt gott men återigen, hur gräsligt är det inte att Stig inte ska få leka med dem? Min Stig jag saknar dig så! Hur ska livet kunna kännas oförstört igen? Hur ska det kunna bli helt när du lämnat en så enorm tomhet?

Men vi fortsätter på något sätt jag och H, vi drömmer om framtiden och planerar för livet. För livet består av tro, hopp och kärlek. Störst av allt är kärleken!

Jag visste det, att det var på gång ikväll, fallet. Det går inte att göra sig fri ifrån, det går inte att slippa undan för det kommer och då är det fritt fall och inget fäste. Fallet ner i den djupaste av sorger, när klumpen i magen växer så det känns som syrebrist.

Saknaden av min pojke är så stor så att jag inte kan andas. Mina tankar hoppar mellan det som var och det som skulle bli. Så som hans favoritplats i min mage.. Mina glädjetårar efter rutinultraljudet i v 18 då jag för första gången vågade säga det högt till H och tro på det -"Vi ska bli föräldrar, älskling du ska få en pojke". När jag fick hem en underbar ljusgrön body med kaniner på och la den över min mage, -"Den ska du ha på dig när du kommer ut mitt hjärta"...

Nu är allt över och jag ligger krampaktigt och håller i bodyn, skriker "Varför??".

Jag tänker på när vi i vecka 15 hörde hjärtljuden för första gången och hur jag bokstavligt svävade på moln ut ur rummet.

I nästa stund ser jag hans ansiktsdrag framför mig, den lilla överläppen, näsan och de lite sneda ögonen. När vi låg där och han hade kommit ut så tog jag hans lilla hand och la den så den greppade kring mitt finger. De små helt perfekta fingrarna... Om jag bara kunde få känna dem igen. Om bara hans hand rört på sig. Om bara livet kunde fånga upp mig och få mig lycklig igen.

Igår passade jag och H twinsen, vi åkte till våra vänner i Torslanda och tog där en härlig promenad i de fina bostadsområdena. Hus vi bara kan drömma om och samtalsämnet som följde kom upp idag igen.. Hur vill man ha sitt liv? Hur ska man prioritera?

Idag var jag hos A och drack kaffe, vi konstaterade att man måste bestämma sig för det är omöjligt att ha allt. Med allt menas det nyrenoverade huset med designmöbler med alldeles lagom avstånd till stan och med vänner inpå knuten. Semesterresor till Asien under vintermånaderna, en uppdaterad garderob, förkortad arbetstid, karriär, vältränad kropp, två bilar, båt.. Ja allt det där som vi alla verkar vilja ha.

För vår del har livet bara stannat av.. Inga val är möjliga för någon har tryckt in en fet pausknapp. Jag vill sällan tänka på livet framåt, det känns för smärtsamt när jag inte har Stig med mig. Ett hus känns tomt och har onödigt mycket plats om inte han finns där med sina tänkta leksaker, kläder, vagn och böcker. Vi skulle få leva familjeliv men blev berövade det, så därför vill jag ta med mig H, åka till ett varmt land och stanna där tills jag vågar lita på att livet vill oss väl igen.

En tröst är att tänka att allt blir bra, en tröst är att höra allt blir bra..

Men det är inte bra, inte nu. Någon dag är lättare, några timmar bjuder på skratt. Nästa dag är leende långt borta och sorgen, tårar, ilska och förtvivlan har kommit inpå.

Jag vill inte vara med om det som hänt oss och som vi går igenom. Det är så tungt att se hur självklart alla graviditeter och förlossningar går, vår slutade i det värsta tänkbara. Varför just vår bebis? Jag som skulle få ha honom i magen ett tag till för att sedan kunna börja morgonen med att mysa med han.

När jag sluter mina ögon och blundar så ser jag honom framför mig, jag har honom i mitt knä och hans rumpa sitter på min mage, hans huvud är uppe vid mina böjda knä. Jag ligger med en kudde bakom nacken, håller i hans små händer och beundrar honom. Sätter mitt pekfinger mot hans näsa precis så som jag gjorde innan vi tog farväl på sjukhuset, men nu följer två vakna ögon min rörelse. Jag drar honom till mig och lägger min näsa i hans nacke, andas in och hans doft fyller mina lungor..

Det finns ingen verklighet med mitt barn, jag är mamma men har bara minnen och sedan fantasier att gå till när jag vill vara med min bebis. De runt om mig får ha sina små i det här livet, de är inte berövade sin skatt och de behöver inte vänta ett helt liv på att få ses igen.

Jag vill inte ha det så här, och det gör mig bara så ledsen att alla bebisar som har kommit och kommer att komma under vår och sommar 2013 kommer påminna mig om min förlust. Ett nyfött barn kastar mig tillbaka till stunden efter min förlossning, yrseln av lustgasen och ruset av att se sin älskling för första gången. Jag förstod när jag låg där att allt var över, men jag sköt det ifrån mig och njöt av stunden med min och H:s bebis. Så som alla mammor så tyckte jag att mitt barn var det finaste som finns och funnits. Det var en sorts kärlek som jag aldrig känt förut, den flyttade in i mig blixtsnabbt, den kommer aldrig att lämna.

Det gör ont att se hur andras magar växer, hur barn kommer till världen -men bara av den anledningen att det påminner mig så om det vi befinner oss i som vi aldrig kan ta oss ur.