Havet låg som en spegel igår kväll. Jag och pappa höll oss kvar ute länge. Vi gick förbi folkparken där ett underhållande band spelade, jag hade det mysigt med pappa. Han frågade mig om jag såg några vänner i folkmassan.. -"Nej, jag tittar mest på scenen" svarade jag.

Det var inga vänner direkt bland människorna, men som alltid i en liten stad var det bekanta om än mycket avlägsna sådana. Jag ville ha min blick på scenen för jag märkte så fort jag såg ett känt ansikte att där också i närheten fanns barn som tillhörde dem, eller att en mage tog tydlig form under kläderna.

Jag såg hur stora sällskap satt tillsammans, skrattade med brunbrända ansikten och färgglada kläder. Det var för en stund idylliskt. Mina tankar gick till mina vänner, hur jag vill sitta där i sällskap, känna Lysekilskänslan, sommarkvällen, familjelyckan. Se mitt och H:s barn springa där och leka bland de andra barnen.

Innan vi gick hem gick vi vägen förbi norra hamnen. Ut på piren hade några familjer dukat upp långbord intill sina båtar. Solen gav ett rött sken mot dem. De talade huvudstadens dialekt och någon sa -"Det är helt magiskt här". Tre små killar mellan 5-7 år spelade fotboll intill dem, på piren. Deras barn. En av killarna hade specifik bollkontroll och han tittade upp under luggen för att orientera sina motspelare. Jag kände igen blicken, den lekande känslan med bollen, de låga axlarna, den avslappnade stilen.. Det påminde om min H. I handbollen har jag sett han göra precis så, se ut som han gjorde det enklaste i världen, hålla bollen borta från sina motspelare och i nästa stund lägga ett mål där målvakten inte hade en chans.. Hade vår Stig fäst sig vid fotboll eller handboll? Hade han ärvt sin fars bollsinne eller sin mors vilja till bollsinne? Hade han haft en blond lång lugg och pigg blick så som H hade i den åldern?

Jag bär Stig i mitt hjärta i varje minut. Jag ser honom i andra barns lek, i deras roliga uttalande, i deras spontanitet och utveckling. Han är min änglason, och när jag blundar så ler vi mot varandra. Vi ler och jag kan läsa på hans läppar när han säger -"Hej mamma".. Sen vänder han sig om springer efter sin boll men kastar en sista blick mot mig och avslutar -"Vi ses igen"..