Det är en förmiddagsstund med min kaffe. Vi har haft några härliga dagar, umgåtts med våra kära vänner på olika håll och njutit. Men i alla stunder som är lyckliga, som skänker glädje och skratt finns också en strimma av sorg.

Sorgen finns där som en dov skugga. Många änglamammor sa till mig när vi förlorade Stig att man kommer aldrig över förlusten men man lär sig leva med den. De sa också att sorgen alltid finns där. Orden fick mig att känna mig jagad, ska jag behöva leva ett liv med bedövande smärta för all framtid? Jag ville på något sätt komma över det och leva normalt för att slippa det hemska sorgliga, för vem vill leva ett liv i sorg? Men nu förstår jag hur de andra änglamammorna menade..

Det är ingen bedövande sorg som gör sig påmind i alla lägen, det är en dov sorg som står som en skugga en bit bort. Den håller sig på såpass långt avstånd att allt fungerar, många gånger verkar allt vara som vanligt. Men den finns där, jag lever med den. När jag ser mina vänner få spontana kramar av sina barn, när jag ser deras kärleksfulla blickar som håller koll på vart ungen är eller gör just då. När någon av vännernas barn säger eller gör någonting som får oss vuxna att skratta.. I alla de lägena och hundra till så saknar jag vår Stickan. Jag kan skratta, glädjas åt stunden, känna värme över att se hur föräldrar och barn får ha varandra i deras liv. För det är så det ska vara, då känns livet rätt även om det många gånger innehåller delar som är så fel. Det största felet denna midsommar var att vår bebis inte fick vara med. Annars innehöll midsommar alla rätt.