Ett brev..
Jag hade bestämt mig för att komma hem och sen skriva ett blogginlägg om vår dag, vad vi gjort och lite vad som ligger framför. Men sen så låg det ett brev i vår brevkorg som lät en bit av den tunga verkligheten komma ikapp.
Hur ska jag förklara känslan, kanske kan dem som har barn ändå med en rysning förstå.. Den som inte har egna barn får anstränga sig lite mer och använda fantasin. Men tänk dig för en sekund att du ser ditt eget barns namn på pappret.. Jo, något i närhet med det du kände där är min upplevelse, det är min ångest och förtvivlan att hantera. Känslan finns där inte bara en sekund utan dygnets alla timmar. Ibland lättare men ibland mycket värre.
Jag vet.... jag förstår... jag minns... En skarp blixt genom hela kroppen den dagen det brevet kom..
Men... jag fick ändå en känsla av lättnad i min kropp.. den dagen jag fick veta.. att hon fanns på en plats dit jag kunde komma å hälsa på henne. Innan hon var gravsatt så kände jag det som att jag irrade runt.. letade efter mitt barn, hade den skrikande sorgen i mig ... konstant..
Men när hon blev gravsatt, så visste jag var hon fanns.. min lilla flicka.. och det var en plats där jag kände hennes närvaro, och känner den fortfarande. En plats där hon är på riktigt... och inte bara var en själ som kom.. och försvann..
Hoppas du också finner en tröst, att ha en plats att gå till nu, där du kan hälsa på Stig.. prata med honom... lämna små gåvor.. gråta.. och säga hur mkt du saknar honom ... älskar honom.. Han är där... och han vet att du finns där
Stor stor kram
Längtan
Ps... den dagen Bönan blev gravsatt... räknade vi ut sen att Lily blev till... som att en själ gick och en kom... lite kusligt.. men ändå häftigt... och den bästa trösten
Våga tänka positivt på framtiden.. men våga även att sörja.. Det går att leva å le igen... om ett tag.Låt allt ta tid.
Men jag är säker på att Stig vill att du ska vara lycklig
Stig vill att du ska le igen
Stor kram igen
Kramar
Till "Längtan":
Idag när jag åkte förbi kyrkogården med spårvagnen slog det mig att jag har ju en plats att gå tiill nu. Dina ord landade lite hos mig, jag kan ta den där stunden av att vara ledsen, sakna, sörja när jag är vid minneslunden för att sedan ge mig själv modet att tänka framåt när jag går därifrån. Minnet av honom försvinner inte..
Kramar!!
Sandra: Stor kram!
Alla kärlek & styrka till Er!
Hej! Jag känner inte dig men jag förlorade mina tre små fina pojkar i v 23 för två veckor sedan. Känner mig inte ensam när jag läser din blogg. Känner igen mig i dina tankar och funderingar. Ta hand om er!/
