Vi vaknade imorse med en känsla av tacksamhet. Vi har varandra och vi har det härligt tillsammans, vi är trygga i vårt äktenskap, vi skrattar tillsammans och vi uppskattar samma saker i livet.

Några nära vänner till oss var på sitt rutinultraljud idag och fick veta att de väntade en pojk. Vi mindes tillbaka till vår dag på ultraljudet, beskedet att allt såg bra ut och att vi väntade vår Stig. Vi är så glada för våra vänners skull. Men åter igen varför ska inte våra små killar få växa upp ihop? Leka med varandra? Uppleva detsamma som deras pappor gjort tillsammans sedan de var små killar? Historien och vänskapen hade fått leva vidare genom deras söner..

Att livet ska få kastas omkull så som det gjorde för vår lilla familj. Att vi ska behöva kämpa med sorgen, saknaden men också längtan av att få leva familjeliv.

Jag tänker på min pojke och känner så många känslor att det knappt finns utrymme, så mycket kärlek att bröstet inte räcker till som plats åt mitt hjärta. Minnet av honom ska aldrig få mig att bli bitter och missunnsam.

Det vi pratade om under tiden vi drack vårt kaffe i solen var tacksamhet, vi har varandra och vi älskar varandra. Livet måste få bli bra, få kännas bra och glädjen måste finnas för andra. Ingenting skulle vara lättare av motsatsen.