Hebbe har fått en hjärtekatt, överallt i Sverige sitter folk och virkar dessa underbara katter. Det har ökat så att det nu även finns andra figurer och varje barn ska ha ett. Hebbe håller sin lilla hand på sin samtidigt som han sover lugnare än han gjort på många nätter. Han är hos mig nu, jag har honom nu. Sakta sjunker det in att han är kvar. Han är kvar hos oss. 

Det finns några patienter som är lite vanligare än andra här, bebisar och tonårspojkar är inte ovanligt. Grabbar som tränar gärna, mycket och struntar i om de skulle råka ha feber. Det får mig att inse, så många jag vet har tränat sjuka med lite feber. Min älskade man tillexempel. Friska hjärtan mår inte bra av att träna när kroppen är sjuk. Herberts typ av hjärtfel upptäcks och uppdagas oftast på bebisar, men vissa barn hinner bli större, vissa hinner komma i tonåren när det helt plötsligt slår till på ett ögonblick så som för oss. Då kan det många gånger bli värre, med komplikationer. Får Herbert återhämta sig och det får fortsätta såhär kommer han att ha ett hjärta med funktion som vem som helst. Livet är så skört. Tack gode Gud för läkarna, tack för forskning, tack för Herbert och vi ber för att allt ska få fortsätta gå bra.