Igår när jag var påväg hem från jobbet ringde H och sa att Bosse sprungit bort. Bosse var i Sävedalen hos H:s föräldrar som var hundvakter. Till en början tog jag det med ro, jag tänkte att han kommer strax tillbaks,han är inte långt borta. Men efter ett andra samtal med H förstod jag på H:s röst att det var allvarligt. De hade ingen kontroll på läget och Bosse hade skenat långt iväg. Människor hade sett honom på vägen, vid rondellerna, han hade sprungit bland bilar. Jag kastade mig i en taxi och åkte dit. Klockan var 16.30 när jag kom fram, och då hade han setts springandes vid Puketorp. Vi var alla ute och leta, H och hans föräldrar och syskon, jag och min bror och A. Vi letade överallt, ropade visslade... Men ingen Bosse.

Någon hade sett han vara påväg mot Valhammra Torg, vi gick i området där. Vi hade kontakt med Polisen som hade fått in tips vid 17.30, men sen stod det still. Vi letade och klockan blev 19, hon blev 20 och 21. Efter 21- tiden åkte R och A hem, det fanns inte mer att göra. Jag, H och hans föräldrar letade vidare, men efter ett tag avbröt H:s föräldrar. Jag gick i skogen, ropade, visslade, grät och bad att Bosse skulle komma tillbaka. Men icke..

Klockan närmade sig 22.30 och det var så mörkt att vi inte längre såg något, vi insåg att vi var tvungna att åka hem och vila tills det blev ljust igen. Men tanken kändes outhärdlig, den kändes fruktansvärd. Skulle vi åka hem och lägga oss utan vår lilla kille?! Vi åkte hemåt, men väl hemma vände vi igen och åkte åter igen ut och leta. Vi träffade några i ett bostadsområde som sagt att de hört en hund yla, vi fick hopp! Vi gick i riktningen mot där de hört ljudet, satte oss ner och ropade: "Bosse kom hem nu!" "Kom till oss, vi ska hem nu lilla hjärtat"... Men ingen Bosse.

Vi åkte hem, tårarna gick inte att räkna, jag hade panik inombords.. Något åt upp mig inifrån. Tankar som: Tänk om han har blivit påkörd.. Tänk om han ligger skadad någonstans.. Tänk om vi aldrig mer får ha honom mellan oss på natten.. Tänk om jag aldrig få känna på han igen, hur han luktar, hans mjuka päls.. Jag tänkte på hur han var som liten valp, hur han följde mig blint.. allt allt tänkte jag på!

Vi kom in i lägenheten, det var en kniv i mitt hjärta att få se hans tomma bädd. Att se de leksaker han senast lekte med som låg utspridda över golvet. Jag och H låg och höll om varandra, tröstade varandra i all förtvivlan. Vi ringde polisen igen vid 3-tiden, jag pratade med en jättego tjej på polisen som hette Lotta. Hon försökte trösta oss och på bästa sätt ge oss hjälp. Men inget mer tips hade hon hört. Hon skulle försöka ringa olika nummer och se... En kvart senare ringde hon. Tankarna gick: Har dom hittat honom?! Men nej.

Vi gick upp efter 4-tiden igen, tog på oss varma kläder, packade en ryggsäck med vätska, papper, penna och Bosses leksaker. Vi väntade på att det skulle ljusna.. Åkte tillbaka dit han sist hade setts och letade igen. Ropade, visslade.. Vi skrev lappar och hängde upp lite överallt, ringde polisen igen, men inget.. inte ett spår.

Jag gick upp i ett skogsområde där vi inte sökt tidigare, plötsligt ringde H mig och sa att hans farmor trodde sig se Bosse nere i Sävedalen igen. Vi kastade oss i bilen och körde dit, men framme vid huset fanns ingen Bosse. H:s mamma kom ut med ögonen söndergråtna, inte heller hon hade kunnat sova någonting. Hon sa att hunden som H:s farmor sett var nog en hare som hon också sett utanför. Klockan närmade sig 7 och en mycket ledsen H var tvungen att åka till jobbet. Jag visste inte om jag skulle kunna jobba efter en natt utan sömn och med så mycket sorg. Jag satte mig vid gräsmattan med H:s mamma, vi kramades och grät. Hon var så ledsen, dagen innan hade varit hennes födelsedag och att Bosse försvann då dom passade honom kändes olidligt. Jag ropade lite efter honom igen, och igen..

Från ingenstans, kom min lilla kille springandes mot mig. Han gnydde och skakade, jag tog upp han i famnen och trodde inte det var sant! Hur hade han hittat tillbaka till huset när han varit så långt borta? Hur hade klarat sig från all trafik? Vart hade han varit hela natten? Men mest! Tack gode Gud att du ledde hem honom!

I skrivande stund ligger jag helt slut i vår soffa, med Bosse vid min arm, och vet inte vad jag ska tänka om denna livets prövning... Men jag vet att jag är tacksam, tacksam för all hjälp från nära och kära som stöttat och letat, tack till människors engagemang, tack till polis, tack till radio göteborg, Tack!